Du gamla, du sjuka..

Det är ett jävla påhitt, det här med nationaldag. Det som jag brukar tänka på när jag tänker på 6 juni är att Sveriges samlade dampläger (naziströrelsen) samlas och demonstrerar, och det är motdemonstrationer, och sen tar den bekväma myspysvänstern avstånd från den elaka vänstern, och sen hetsar liberaler om åsiktsförbud och att både vi och nazisterna är två sidor av samma mynt, jadda jadda. Fullständigt historielöst och inskränkt och nästan farligt sätt att se på klasskampen och kampen mot fascismen.

Men nu har det blivit lite annorlunda. Nu är det ju ingen nazistmarsch i Stockholm längre, jaha, vad fan ska vi göra då? På skansen håller kungen tal och man får en liten pappflagga att vifta med, några bränner flaggor i Tanto och SDU krökade på Djurgårn ihop. Det här landet är ett jävla skämt för att prata klarspråk.

Missförstå mig inte, jag älskar (landet) Sverige. Jag älskar skogen, städer, är genuint historiaintresserad, vi har en superintressant arbetarrörelse och vi har skitit ut många duktiga artister, konstnärer, författare och så vidare. Men vad symboliserar det? Vad identiferar man sig med? Ett land är bara en administrativ yta. Sitta på internet vid en dator kan jag lika gärna göra i ett annat land. Äta mat kan jag göra någon annanstans. Men nu befinner jag mig här, och det är inte mer än så. Eller är det det?

Borgarna vill gärna att vi alla ska samlas kring någonting vi har gemensamt, och som inte kan skapa konflikt mellan oss. Det vill även fascisterna. Det kallas för klassfred och det är det fulaste ordet jag vet nästan. Då spelar det ingen roll om din chef sparkar dig på måndag, om din granne är nazist eller om din kompis är medlem i SSU. Vi är ju alla svenskar och ska samlas kring identiteten ”Svensk”. På så vis sopar man undan den konflikt som varit genomgående under hela människans utveckling (0kej där tog jag i, men ni förstår var jag är på väg va?)  nämligen klasskonflikten. Oavsett om jag är född i samma land, samma stad, ja t.o.m på samma gata, som min chef, så har jag ingenting gemensamt med henne. Vi pratar samma språk. Våra föräldrar är svenska medborgare, vi äter samma mat. Men det är inte mer än det. Vi går fullständigt emot varandra på det ekonomiska, vilket för mig är det avgörande som skiljer folk från folk. Du kan vara hur trevlig som helst, men det du representerar får mig att vilja kräkas, kan man säga.

Nej, på 6e juni ska vi alla, direktören såväl callcenter-slaven som den arbetslöse invandraren som nekas jobb på jobb samlas under samma fana och vara stolta över det vi har gemensamt. Och vad är det som är ”Sverige” ? Jag tänker mig staten Sverige. Den borgerliga demokratiska staten Sverige, där de politiska partierna är kopior av varandra (seriöst, avskaffa partisystemet, det är ju ingen jävla skillnad på någon av dom ändå… slöseri med resurser och tid att fejka ett val var 4:e år som man får vara med och ”bestämma” i) och vi ska skapa vinster åt våra chefer som sen stoppar majoriteten av kakan i egen ficka. Det är för mig obegripligt hur en sådan uppenbar konflikt kan gömmas så snyggt, förklaras så vackert och viftas bort som om det bara är ett missförstånd. För det är ju ren plundring.

Svenska staten är då inget jag sympatiserar med. Jag har aldrig haft något gemensamt med den, eller någon annan stat för den delen. Jag vill krossa staten, och det vill jag ju för att jag älskar mitt land och alla som bor här, oavsett varifrån dom kommer och allt det där, vi har ett gemensamt intresse – och det är att ta över den här världen. Borgarklassen har massor av vapen, pengar och det använder dom för att vidbehålla makten över hela jordklotet, medan majoriteten människor är slavar under dom. Även i mysiga mellan-lagom-Sverige som ändå ”är ganska okej” som folk säger.

Vi lever i ett jävla klassamhället vi med. Och det blir tydligare ju mer tid det går. När man inte har råd att laga sina tänder, meden andra åker på sprutar-resor titt som tätt. Vissa har inga jobb och snor mat för att inte behöva svälta, medan andra kan vaska den ena flaskan champagne och dricka den andra. En del av oss blir nekade jobb och har magsår för att snart kommer Inkasso-breven börja trilla in om man inte fixar sin tillvaro, medan andra har så mycket pengar så dom inte har någon uppfattning om hur jävla mycket dom har.

Och dom ser ju ner på oss. Dom vill ju inte ha med oss att göra. Det är inte det där samförståndet som det talas så fint om, det är ju också spel för gallerian. Och det är inte bara envängskommunikation, det är ju extremt ömsesidigt. Någon sliskig  brat från Djursholm kommer aldrig bli min vän, och vi kommer aldrig kunna se på varandra på ett jämnlikt sätt. Och vi kommer inte att enas under en fana. Det kommer inte hända.

Och så firar vi ju av världens dummaste orsaker. Vi har ju ingen anledning att ha den där dagen ens, det funkar ju som ursäkt för Frankrike, Norge m.fl som har revolutioner osv att luta sig tillbaka på, en dag att få känna sig lite lagom punchpatriotiska. Men när vi hissar en fana som vi tvingades få när vi tvångskristnades för längesen, så undrar jag var fan man ska börja kritisera. Var ska jag börja egentligen? Våra kristna värderingar som vi tvingades på och tvingades sluta vara hedningar? Alla konstiga regeringsformer, kungar och skit som ursäkten till att fira nationaldagen? Alla löjliga hycklande spektakel? Alla muppiga nazister? Nä, fy bara fan säger jag.

Vad gör vi? Nu kör vi!

Att det råder bitter fejd mellan Socialdemokratin och Syndikalismen kan nog de flesta som har någorlunda koll på fackföreningsrörelsen i Sverige inte ha missat. Det pratas om ”den andra arbetarrörelsen” med syftning på de motstridiga arbetarna inom SAC. Och konflikterna är många och ofta väldigt olustiga. En del inom såväl den syndikalistiska som den socialdemokratiska rörelsen vill ju gärna se en total fred mellan fackföreningarna, men då är ju frågan om det går? Och vad man har att tjäna på det?

SAC hade en uppgång på tidigt 1900-tal. Efter bildadet 1910 efter LOs nederlag i storstrejken så dröjde det inte länge innan de båda fackföreningsparterna skulle behöva drabba samman. Vid en konflikt mellan Ekträsks LS , Lossmen-Sävsjöns LS – och – Skogsbolagen Holmsund, Sandvik och Mo & Domsjö, den s.k. ”Stripakonflikten” som det diskuteras och memoriseras i boken ”Samhällets fiender” så började Socialdemokraterna inleda en högoffensiv mot SAC med målet att krossa den syndikalistiska fackföreningsrörelsen, då den inte var foglig utan vild och en orolig part att ha och göra med.

Lockouten i Stripa blev en väldigt dyr konflikt för SAC, trots att insamlingar gjordes för arbetarna, så blev det kostsamt och de interna diskussionerna om hur kampen förts pågick ständigt. Men säg den arbetsplatskonflikt som inte ballat ur i stora interna splittringar. Under de åren som gick, 1924-1926 var stora mängder av SACs medlemmar ute i långdragna konflikter, som tärde väldigt mycket på LS strejkkassor såväl de centrala strejkkassorna och missnöjet med det ”usla understödet” ökade. Och inte blev det bättre rent ekonomiskt när människor lämnade organisationen.

Men självklart var det inte bara LO som tryckte på SAC, utan interna motsättningar fanns ju redan på den  här tiden. Åsikterna om hur bl.a stripakonflikten skötts gick isär och 1928 bildades Syndikalistiska Arbetar-federationen som vars kritik mot SAC var ungefär som kritiken SAC hade mot LO när det begav sig 1910. Denna utbrytning gick sedan tillbaka till SAC 1938. SAC tappade mängder av medlemmar under 1900-talet och det av flera orsaker. En del orsaker var det att olika LS bröt sig ur, antagligen för att man hade andra idéer om hur samhället skulle skötas, hur den fackliga verksamheten skulle skötas, för att man var missnöjda med Centralstyrningen inom SAC, en del har lämnat för att dom ansett att SAC är för dyrt och byråkratiskt att bedriva facklig verksamhet i. Det finns en annan rätt bra bok i detta ämne (som förvisso riktar in sig på några enstaka utbrytningar, men för den som är intresserad…) och det är ”Patriarkernas uttåg” (Federativs)

Resultatet av den konflikten i Stripas gruvor var att den socialdemokratiska regeringen Sandler tvingades avgå från makten, då frågan som fick regeringen att avgå rörde hurvida man skulle kunna skicka arbetslösa till arbetsplatser som det pågår en konflikt på (strejkbryteri med andra ord) Efter detta nederlag arbetade LO tillsammans med Svenskt Näringsliv för att hålla bort Syndikalisterna, som på den här tiden (30-talet) dominerade inom skogsindustrin, gruvindustrin och bland rallarna. Stora, rent ekonomiskt viktiga, arbetsplatser dominerades av syndikalister och då motviljan för fredsplikt och en annan syn på hur samhället ska förvaltas är den dominerande tanken inom syndikalismens rörelse i Sverige, så var det ju såklart ett jävla gissel att behöva ha med oss att göra. Svenskt Näringsliv, dåvarade SAF (Svenska Arbetarsgivar Föreningen) ville gärna ha en part man kunde förhandla ”sansat” med och som skulle få vara den fackliga representativa biten på arbetsmarknaden, man ville inte heller ha syndikalisterna där, eftersom dom inte skulle kunna se det politiska kontexterna i arbetsmarkandsförhandlingarna, som LO-facken gjorde. Syndikalisterna ville ha klasskamp och ville ta över samhället, det var liksom ingenting man dolde, medan Socialdemokraterna ville förvalta makten inom den kapitalistiska staten, och inte var lika pigga på att använda arbetskraften mot arbetsköparna.  Syndikalisterna ville inte bygga det socialdemokratiska folkhemmet, där arbetare och företagare skulle samsas och bygga och förvalta Sverige.

Iallafall.. man såg till att Syndikalisterna motarbetades på arbetsplatserna genom att propagera emot dem, en film vid namn ”När ängarna blommar” gick på bio och som handlade om en ung motstridig arbetare som hamnar i konflikt, filmen sägs symbolisera förhållandet mellan syndikalismen (den unge Gunnar som går från handling till direkt aktion, attackerar strejkbrytare och vill hellre göragöra än prataprata o.s.v..) och som ses som galen och oseriös och rent av farlig, av de andra ”äldre och visare” arbetarna. Fadern (LO) är vis och har långtgående planer för hur strejken ska utvecklas och hur kampen ska pågå, sonen Gunnar (SAC) är den som är ung och naiv, har rätt i grunden men i praktiken blir det bara fel. Ett citat ur en analys från boken ”Samhällets fiender” som iallafall jag tycker är ganska rolig:
‎”Någonting nytt har tillkommit i bilden av syndikalisten: han sköter sitt arbete och super inte. men han är också feg, våldsbenägen och odisciplinerad. han är attraherad av flickan men är obenägen att ingå giftemål eller utfästa löften om en gemensam framtid”

I slutet av filmen inser Gunnar att han varit dumdristig och gjort fel, och försonas med sin far. Vilket också antagligen är hur socialdemokraterna och LO vill att Vi ska göra.
Men det kan dom ju fetglömma.

En motion kom upp en gång på en SAC-kongress om att lägga ner och gå upp i LO, och det var nära, då det ekonomiska läget inom organisationen var katastrofalt och sedan fanns det ingen mening med att kämpa inom ett syndikalistiskt fack eftersom den Socialdemokraterna fackföreningsrörelsen var på frammarsch, organiserade fler och fler människor och trängde undan syndikalisterna. Men man sade nej, det fanns hopp. Och det var bara en fråga om när det skulle vända. Fram till 50-talet var det SAC som skrev avtalen inom stora viktiga branscher i Sverige, skogsbranschen var en sådan. Historiskt sett har SAC varit starka bland skogsarbetare och det är trist att den branschen nästan dött ut idag, till förmån för andra branscher såklart. Historien ska ju ha sin gång & allting ska ju utvecklas.

Sedan kom ju det som många kallar för ”Den mörka tiden” När vänstermänniskor gav sig in i SAC, letade sig in i organisationen och började syssla med klimatkamp, miljökamp, mot kärnkraft och annat ofog som inte hör hemma i en fackförening, utan i en politisk rörelse. Denna perversion av sveriges stålhårdaste fackförening borde vara förenat med dödstraff kan man tycka idag, men resultatet av denna nedgradering var den s.k. ”Fackliga re-organiseringen” som man hört om så mycket. Men vad är det egentligen?

Re-organiseringen är vändningen tror jag. Det handlar inte bara om de där jävla ombudsmännen alla stört sig på. Jag störde mig på det också. Hur kan ett syndikalistiskt fack, syndikalismen som i grund och botten bygger på människans egna förmåga att organisera själv utifrån sin vardag, ha representanter för sina medlemmar? Det fungerar ju inte så. Ombudsmännen var bara en liten del av allt re-organiseringen står för. Om man kunde stöpa om den till en bok så hade det varit Min Heliga Skrift antagligen. Det handlar om att gå tillbaka till där vi var innan det började spåra ur. På 20-talet någongång. Vi ska bygga upp driftsektioner (lokala klubbar) på arbetsplatser, bistå varandras driftsektioner med hjälp, dels kamrater sinsemellan i samma branscher, men också via syndikaten, en syndikalistisk bagare ska känna en plikt att ställa upp för ett syndikalistiskt vårdbiträde eller en syndikalistisk tågförare. Jag börjar i en ny bransch nu snart, in i osäkerhetens arbetsmarknad med allt där omkring. Och jag kommer stanna kvar i LS, som jag varit inskriven som arbetslös i. Drömmen är att få organisera på arbetsplatsen och inte göra det för att kunna bråka – som många tror att vi är medlemmar i SAC för – utan för att kunna bygga en kollektiv gemenskap grundad på våra förutsättningar och som inte resulterar i att när vi behöver hjälp så kommer en fet ful jävla ombudsman och säger åt oss att sluta gapa och börja jobba. Det kommer vara fruktansvärt svårt och frukterna av arbetet som nu pågår på LS-nivå runtom i landet kommer vi nog inte skörda förren om 10 år eller något säkert. Många LS har svårt att överleva för att medlemmar är svåra att aktivera och för att många flyttar från de mindre städerna till storstäderna, men det är bara att acceptera att med samhällets utveckling tillkommer ju den politiska och den ekonomiska utvecklingen, vi måste ju vara en del av den istället för att försöka hålla fast vid det som varit.

Vi är bara framför det som komma skall. Det är fyra år av alliansen uppbackat av SD och en sönderslagen ”opposition” i kraftig identitetskris, politiskt och organisatoriskt. Det är en vänsterrörelse som är svag och som riktar fokus på helt fel saker. Det är en nyfascistisk  våg på intåg (om vi ska se till hur det ser ut i övriga europa) det är en försvagad traditionell fackföreningsrörelse. SAC är svaga, har alltid varit, det ska aldrig stickas under stol med, men vi måste bygga vidare så vi står rustade för den dag det verkligen händer. Den dag vi kommer behöva alla de organisatoriska instanser som idag inte finns, den dag då det kommer märkas att det är en fri fackförening som är den bästa fackföreningen.

Jag är den, som skall tömma stopet, det är du som skall slå i

Textraden som är rubrik för detta inlägg kan tyckas vara skrivet på fyllan. Men det är det inte, det är en rad ur ”Fredmans Epistel no: 1” av C Michael Bellman. Flera av hans epistlar som vi lyssnar på när dem tolkas av bl.a Fred Åkerström eller för all del Cornelis Vreeswijk handlar ju om hur livet var på 1700-talet. Där inräknas stora mängder alkohol och social utslagning. Ulla Winblad var ju prostituerad och Bellman och hans gäng verkar ju ha varit en föregångare till alkisgänget som super i parker och gapar på småbarn, ni vet det där gänget som finns i varje mellanstor förort med ett eget Systembolag.

Ett ting som lockat många människor i många åldrar och som byggt många olika relationer är ju just alkoholen. Behovet att hälla i sig ett gift, för det är ju faktiskt, för att sätta kroppen, sinnen och nervsystem ur balans, för att sedan kunna utvidga sin egna prestation (man vågar mer, man vågar göra saker man normalt sett skulle undvika att göra eller inte våga göra) resultatet har varit positivt för många, man blir en socialare människa, man vågar prata med nya människor, man vågar säga saker till människor i fullt förtroende, gemenskaper svetsas vid.. ja, visst, men sen kommer ju alla nackdelar, som innefattar allt ifrån att man säger alldeles för mycket och gör bort sig, till att våldsamheter, ”onödiga fyllebråk” och liknande tar vid.

Alkoholintaget är ett gammalt påfund, ingenting som ökat nu under 2000-talet, utan det har sett likadant ut hela tiden. Eller, innan vi skaffade ett alkoholmonopol så såg det ju faktiskt mycket värre ut. Män söp som svin varje dag, då drack man inte rosé för att bli lite salongsberusad på förfest, utan då söp man som svin kort och gott. För att glömma vardagen, för att slippa tänka på arbetet, för att kunna stå ut med sig själv. Detta är ju även ett beteende som finns kvar, överallt, och är framförallt vanligt i – ja justja, där arbetarklassen oftast bor. I förorten. Vanligt var det förut också, att man tog betalt i alkohol. Istället för att arbetsgivarna skulle behöva betala ut en lön varje dag (på den här tiden var dagarbete mycket vanligt förekommande, i alla främst storstäderna) så man gav de som arbetade en flaska sprit att lattja med framåt dagens slut. Spriten var billig, hade ingen beskattning eller någon kontroll, fanns överallt – och framförallt tog den kål på vår klass.
Man hade faktiskt försökt ta itu med alkoholmissbruket i vårat land, Gustav III införde ett tidigt monopol på alkoholtillverkning, som sedan ändrades i början av 1800-talet så att visa jordbrukare kunde ägna sig åt s.k. ”husbehovsbränning”. Monopolet upplöstes 1810 och masskonsumsionen av brännvin tog igång på allvar, speciellt under industrialiseringen, då mer arbeten skapades, tyngre arbeten som krävde ”avkoppling” efter arbetsdagen. En människa tål ju inte hur mycket som helst utan slås ut ganska hårt av en snabb samhällsomvandling/utveckling, det är någonting som inte är speciellt för att alkoholdrickandet ökade i samband med alkoholmonopolets avskaffande, utan gäller det allra mesta faktiskt.

Men faktiskt så söp arbetarklassen ihjäl sig nästan. Man orkade inte protestera, man sket i att protestera och framförallt så var man för full för att protestera. En passiv arbetarklass gör inte revolution. En passiv arbetarklass reser sig inte. En passiv arbetarklass skiter fullständigt i vad som händer. Dem vill jobba, få pengar för dagen, och kunna supa. I denna veva tog nykterhetsrörelsen vid. Mycket av produktionen för att framställa mat (potatis och säd) hamnade neråt i prioteringslistan, för att man satsade på att tillverka öl och brännvin, eftersom det kunde man tjäna mer på. Varför sälja potatis till hushåll, när man kan sälja alkohol till en grovt alkoholiserad befolkning, med utbredd alkoholism? Man ser ju marknaden ganska tydligt, var stora vinster går att skapa så att säga.
Den tidigaste nykterhetsorganisationen i Sverige, Svenska nykterhetssällskapet, hade upptåt 100.000 medlemmar när det gick som bäst, och man bakade in en hel del kristen moralism (vilket var tidstypiskt, helt klart) någonting som finns kvar i nykterhetsrörelsen på olika håll i landet, inte allt för sällan har Anonyma Alkoholister stora kristna inslag i sin verksamhet, och håller till i kyrkor eller lokaler som på något sätt disponeras av den kristna rörelsen.

Landets nykterhetsorganisationer organiserade tillsammans omkring sex procent av befolkningen 1910. Nykterhetsrörelsen var en folkrörelse och erbjöd många gånger sina medlemmar breda möjligheter till aktiviteter inom föreningen. Den blev också för många en skola i demokrati, eftersom att arbetare här gavs möjlighet att lära sig demokrati som arbetssätt och dessutom fick driva sina egna frågor. Det huvudsakliga arbetet gick dock ut på att helt förbjuda så kallade rusdrycker. De ansågs splittra familjelivet och därmed gå i konflikt med den kristna idén om en kärnfamilj som alla hade olika roller s.a.s.
Så det var en riktig folkrörelse på många sätt. Förutom möten där strategiska saker diskuterades, då den ständiga frågan var hur man skulle ”utrota” brännvinet i Sverige, så fördes även många andra saker, såsom sociala aktiviteter där hela familjer kunde delta. Nykterhetsföreningar arrangerade stora pickningar på somrarna där barnfamiljer kunde närvara, man umgicks och kunde göra det utan brännvinet, man arrangerade aktiviteter för barn och för vuxna, och för många fick man lära sig hur demokrati fungerande och hur samhället var uppbygt, man kan säga att nykterhetsrörelsen bidrog till en stor del av folkbildningen i landet. Många lokala nykterhetsgrupper ansvarade även för hjälp med läsning och skrivning, två saker vi tar för givet att skolan ska göra idag, men på den här tiden hade inte alla barn möjlighet att gå i skolan, och många vuxna missade. De som var bildade hjälpte t.ex många att skriva brev till släktingar i USA, dit många svenskar flydde när det gick som allra sämst för landet under 1800-talet, bara för att ta ett exempel.

Rörelsen växte sig stor i Norrland och Småland och där verkade den, i storstäderna fanns den inte riktigt på samma sätt, och etablerade sig aldrig på riktigt. Den politiska nykterhetsrörelsen växte också fram, som ansåg att kristna värderingar inte hörde hemma i alkoholpolitik, en del hävdade också att det var viktigt att arbetarklassen inte söp ihjäl sig eftersom då kunde vi inte enas, och en splittrad, nedsupen, nedgången, outbildad och passiv arbetarklass tjänar bara borgarklassen på. Denna åsikt var mycket kontroversiell när den kom i slutet på 1800-talet, men idag så skulle de allra flesta nicka med.

En folkomröstning år 1922 ”Folkomröstningen om rusdrycksförbud” lyckades inte förbjuda brännvinet, men 49% av svenskarna, en majoritet kvinnor, tog avstånd ifrån superiet. Eftersom det var en så pass stor mängd människor som var emot rusdryckerna, så beslöt sig regeringen att inte förbjuda dem övht, dvs inte utrota dem, men att tillverkning av berusmedel blev totalt förbjudet. Starköl och starkcider, som var de vanligaste dryckerna, blev därför stoppat att tillverkas i Sverige.

Vad som är intressant var att det inte var betalda ombudsmän eller präster som utgjorde nykterhetsrörelsens grund, trots att rörelsen i mångt och mycket var kristen. Nej nej, själva arbetet med att ordna upp nykterhetsgrupper, aktiviteter m.m. stod många helt vanliga arbetare för. Visst, kristendomen var väldigt utbredd och djupt rotad hos många tusentals människor från arbetarklassen, men socialismen trängde sig in allt mer och mer i nykterhetsrörelsen och under tidiga 1900-talet fanns det socialister i mångt och mycket i nykterhetsrörelsen. Inte för att verka för att alla nykterhetsrörelser skulle gå upp i någon läskig international eller börja sponsra någon kommunistisk geurillagrupp, nej, för att man inte skulle se alkoholmissbruken som något individuellt och ”blir du frisk så blir du det med jesu kraft” utan för att vi MÅSTE kunna hålla oss nyktra, annars kommer vi gå under som samhällsklass och därmed ge borgarklassen all makt att styra över våra liv. Återigen: En nedsupen, passiv och splittrad arbetarrörelse kör överklassen över med en jävla ångvält. Därför behövdes nykterhetsrörelsen, för att kunna få igång ordning och disciplin hos vanliga människor. Det handlade alltså om folkbildning. Sen var det viktigt att man organiserade sig.
Sen fick vi alkoholmonopolet och endast Systembolaget fick sälja brännvin. Och så har det varit sen dess. Men det finns ju en baksida av det myntet också. Regeringen fattade ju på den här tiden då monopolet skaffades att ”Svenskarna verkar ju älska rusdryckerna!” och tog monopol på att få sälja. Men man fick ju inte göra vinst på att sälja alkohol, så det blev ju skatt istället. När man köpte alkoholen betalade man ju även skatt för den (det är därför vodkan är skitbillig i Ryssland men svindyr här, om ni undrar!) och därmed drog staten in pengar på att sälja någonting man var ensamma om att sälja på. Cash för daddy state och kontrollerad alkoholförsäljning.

Nykterhetsrörelsen finns kvar idag, men för en tynad verksamhet, ”Dont drink and drive” och liknande kampanjer känner väl de flesta igen ifrån gymnasiet, och vi känner ju alla igen ”Spola kröken”-kampanjen, det förs ju fortfarande, men inte mycket mer längre.  När vi trädde in i EU så reglerades hur mycket alkohol man fick ta med in till Sverige, så att vi inte skulle åka över till Tyskland för att köpa hem absurda mängder alkohol tillbaka till Sverige. Dock så ville EU också att vi skulle upplösa ett av våra monopol och då rök statliga Vin & sprit. Kvar är systembolagets monopol, som finns ute i Jordbro, och heter Lagena.

Nu fick ni lite historia. Nu ska vi prata allvar.
Idag är superiet ganska utbrett inom vår rörelse, när jag pratar om vår rörelse så menar jag de organisationer som utgör den utomparlamentariska vänsterrörelsen. Mycket av våra aktiviteter finansieras med stödfest-pengar, det är bra att gemensamt samla in pengar för gemensamma projekt, eller för att stötta en viss  grupp som har ett visst projekt och behöver pengar. Men att det ska krävas att vi super skallen i bitar tycker jag är fruktansvärt tråkigt, och det banar väg för att vi ska vara tillbaka på ruta ett i historien, tillbaka till superiet som skapar en splittrad, nedsupen och passiv rörelse. För det är ju faktiskt inte revolutionärt att supa, oavsett om man super på ett kommersiellt ställe som drivs i vinstsyfte, eller om man super på en stödfest.

Ett annat problem är också att ett kollektiv lätt splittras. Det finns ju de som inte dricker, eller de som inte vill dricka varje gång. Precis som när man ska styra upp en filmkväll. Alla kan sällan samma dag, ofta har man andra planer, inte lust eller måste jobba, för att nämna några få. På krogen är det, som jag skrev i början, ett ypperligt tillfälle då man under lite lättare och trevligare former får snacka i lugn och ro, nya vänskaper skapas, nya relationer skapas, men då exkluderas ju de som inte vill gå på krogen av olika anledningar. Resultatet blir alltså att ett ”gäng” bildas och ett annat gäng står utanför gemenskapen. Och om man löser det genom att dra med dem på krogen så anser jag att man har nått en absurd organisatorisk problematik.

I flera organisationer har dessa tendenser uppstått och man har kunnat se att det lätt varit så, de som dricker ihop håller oftast ihop, peppar varandra och backar upp varandra, detta är ju det positiva resultatet av att man skapat en gemenskap. Att man håller ihop. Problemet är ju den att det skapats på ett ställe som inte alla kan inkluderas i, utan de som exklueras står ju där som fån och ibland känner dem sig inte som en ”del” av gänget. Detta problem är ju någonting som är väldigt lätt att råda bot på – gör saker ihop nyktra. Filmkväll är ett exempel. Det finns mängder av bra saker man kommer på när man lagar mat tillsammans, går promenader tillsammans, har ”aktivitetsdagar” tillsammans. Inför första maj när man målar banderoll, lyssnar på musik, skojar med varandra – är bland det bästa jag vet med den organisation jag är med i. För då är alla där, nyktra och det är ett bra tillfälle för nya medlemmar att känna att man är en del i någonting och att ens insats spelar roll. Om man kan anpassa situationen (t.ex byta ut banderollmålning mot en stor matlagningsträff exempelvis) så har man kommit långt. För att kunna finna en gemenskap, så måste man kunna arbeta som grupp. Och för att kunna arbeta som grupp, så måste man göra saker där alla är delaktiga. Ett litet exempel: Golf är inte kollektivt. Då är det din individuella insats som spelar roll – för dig. Fotboll är kollektivt. För då spelar man i lag och måste lära sig lita på varandra, arbeta ihop trots att man inte är blodsbröder sen barnsben o.s.v. Kort och gott: Kollektiva aktiviteter skapar en gemenskap, svetsar ihop en grupp och gör att politiskt arbete underlättas och kan förverkligas. Man kan inte arbeta som en organisation om man inte kan jobba i lag, och då återfaller vi till det här jag skrivit om tidigare, ”en passiv, _splittrad_, nedsupen arbetarklass gör ingen revolution”
Jag hävdar inte att människor måste sluta dricka, dricka är upp till var och en om man vill göra, det är ingenting som jag eller någon annan egentligen ska kontrollera åt någon annan (såvida inte en person löper en risk för alkoholism och måste ha hjälp att inte falla i det, men det är en annan sak…) sup för all del! Men se till att inte det resulterar i att kollektiv splittras, att man inte kan känna en samhörighet eller en gemenskap – det är då problemen uppstår.

Arbetarrörelsen kunde agera ordentligt under tidiga 1900-talet, när allt från barnbidrag, semesterersättning, åtta timmars arbetsdag m.m. infördes, och då mycket för att man hade övervunnit det som sått splittring och passivitet – och istället arbetat för att skapa en progressiv rörelse. Det är den här rörelsen vi måste leta oss tillbaka till om vi ska ha en chans att vinna i framtiden.
Jag är själv nykterist. Det är inget val jag har gjort på ”senare dar” utan jag har aldrig rört flaskan, i hela mitt liv. Dels pga. privata orsaker och dels för att jag tycker det skadar politisk aktivism fruktansvärt mycket, när folk är mer ”på” att dricka öl än att gå på aktiviteter som ens egna organisation arrangerar och behöver allas gemensamma styrka och kapacitet för att genomföra. T.ex ett enskilt medlemsmöte är ju ingenting blir arg över att folk skippar för att dem ska dricka, men en aktion, ett torgmöte, en flygbladsutdelning m.m. tycker jag är tristare att folk struntar i att delta på, för att man hellre dricker.

För mig är nykterism och sunda alkoholvanor ingenting som ska läggas på individnivå. Det finns ingen poäng med att vara någon slags besserwisser som sitter och säger att ”ja, jag dricker ju inte, jag är så duktig jag får allting gjort och har pengarna kvar i slutet på månaden”, utan det är någonting som måste föras in som en del i vår rörelse och i vår kamp – det fungerar inte att människor inte kan hantera sitt drickande och dricker för mycket så övrig aktivitet skadas. Men det är ingenting man ska klandra privatpersoner för, det är så samhället ser ut. Man super för att slippa se skiten, man går inte på ett SUF-möte. Det gör en ännu mer deprimerad (inte att vara SUF-are, men att behöva bli påmind ännu mer om allt som är fel i världen) då måste man börja presentera alternativ. Jag minns flera trevliga aktiviteter jag gått på, och som folk som i vanliga fall hellre dricker på lördagskvällen än går på ett trist möte var med på. Alla hade trevligt, på lika villkor. Mycket vettigt sades och många bra resultat uppnåddes. Man kan inte fastna vid att alkoholdrickande bara är någonting individuellt, det är det ju visst i den mån att det är ju jag som dricker ölen, inte någon annan, men att det är ett symptom på någonting större. Någonting som människor förr i tiden kämpat emot. Jämför det med att man inte bara kan nöja sig med att vinna en facklig konflikt, och stanna med aktivismen där. Vi måste ändra någonting större – byta ut hela skiten till någonting nytt. Ja, ni förstår säkert jämförelsen.

Det fungerar ju inte att säga att ”Nej jag super inte för det är skadligt för arbetarklassen” eller liknande, för då gör man ju en kollektiv fråga till en individuell, samma sak som när man köper rättvisemärkt kaffe istället för ”vanligt” kaffe, då gör man ju lösningen till en individuell och ”köper sig fri” från det dåliga samvetet. Att bekämpa/belysa/motverka individuella alkoholmissbruk är bara att plocka ut russinen ur en bulle. Vi vill ju äta hela bullen! Inte bara delarna av den. Allt! Därför borde vi lära oss av hur man gjorde förut, och istället för en stödfest så arrangerar man en stödfika, vilket har gjorts, mycket för att testa och se om det är lönsamt, och ja, det är det. En stor stark blir en kaka och en kaffe, och ändå gjorde organisationen vinst och fick pengar till sitt projekt.

Det är bra med ett Systembolag, jag vill inte ta bort alkoholmonopolet, för då kommer vi ju bara kastas tillbaka hundra år i tiden, sådana saker som kan vara skadliga ska hållas kontrollerat, inte för att jag vill vägra människor att dricka – men det ska vara medel-svårtillgängligt, och inte gå att knalla ner till ICA och köpa en kvarting. Då är vi tillbaka på ruta ett. Och dit vill vi inte komma, tro mig.

Hellre extremister i Palestina än Kommunister i Israel

Bakgrunden till det här inlägget har sitt ursprung i den här artikeln.

Rubriken som jag använder till det här inlägget kanske verkar dummare än det låter, men jo – så ser det faktiskt ut inom vissa organisationer i Sverige. En fråga vänstern sedan urminnes tider hållt som sitt skötebarn är Palestinafrågan. En fråga som få normala människor kan tycka annorlunda om. Ja, det är förjävligt att dom blir mördade och att omvärlden är så usla på att ta avstånd – och bekämpa den här utrotningen av ett helt folk.

När man är en inbiten vänsteraktivist och gått på sisådår tio tusen femhundra nittotvå Palestina-demonstrationer, så får man ju ständigt höra att ”Israel har gjort det här”, ”Israeliska soldater har dödat såhär många Palestinska barn” och så vidare. Vad man ofta inte tänker på är att det är Israels regering som är ”the bad guys” medan det Israeliska folket får ta smällen av sin regerings rasistiska politik. Vad man inte heller tänker på är att det faktiskt finns organisationer som aktivt bekämpar Ockupationen av Palestina på olika sätt, det finns ett flertal olika vänsterpartier och många socialistiska organisationer – i det land man oftast får höra om hur elaka dom är mot Palestinierna. Fram till 1977 så styrdes Israel uteslutande av vänsterkoalitioner, sen om det var Socialdemokrati-mes-vänstern eller rock-n-roll-and-communism-partier låter jag stå osagt, men det var alltså inte öppet uttalad Liberalism som gällde. Israel hade även en stark fackföreningsrörelse back in the days, men när Likud kom till makten 1977 så började man gå mot en mer marknadsliberal smörja och idag är man ett västland i Mellanöstern. Men Sverige är ett marknadsliberalt land mitt i Europa, men ändå är långt ifrån alla i Sverige liberaler.

Men trots detta så får man höra att Israel är satans hemland och man inte på några som helst villkor får stödja dem. Helst ska man bojkotta Israeliska varor (bojkott av ett helt land är f.ö någonting som aldrig kommer fungera, tror jag) och man ska inte ha med Israel i något avseende att göra – för dom dödar ju faktiskt oskyldiga människor. Under Stoppa Matchen så demonstrerades det mot att Israel skulle spela i Malmö, och demonstrationen gick väl sådär. Man ville ju inte ens stoppa matchen på riktigt – utan satsade på ”folkfest”, dvs tusentals människor som får stå och frysa medan vänstergrupper står och säger samma saker i varenda tal, lyssna på musik och sen gå hem. Matchen kunde spelas trots att de autonoma i ”Det är vi som Bestämmer” körde sitt egna race. Inte så jättemycket att hänga i granen, trots att man minsan skulle STOPPA MATCHEN och gud vet vad man lovade och lovade.

Men ett halvår senare ungefär var det dags för ännu en ny match. Blåvitt skulle möta Hapoel Tel-Aviv FC. Direkt tänkte nog många ”Inga Israeliska lag i Sverige! Här ska protesteras!” men om man bara väntar ett par sekunder, och kollar upp vad Tel-Aviv är för lag, så visar det sig att det är ett uttalat kommunistiskt fotbollslag. Ett lag som är emot ockupationen av Palestina, rasismen i Israel och mot kriget .. och då ska man ändå envisas med att bojkotta? Borde man inte ta sina anti-ockupationsbanderoller och hejja på ett lag som bedriver kamp innanför Israels gräns – mot ockupationen – istället för att sura och vara emot laget av principsak? ”Dom representerar ju Israel” jaha? Men dom är röda och bekämpar ju för fan ockupationen? Vad är problemet i det? Bojkotta de lag som är nationalister och försvarar ockupationen istället, istället för att hacka på ”era egna” ?

Och det är ungefär här ni tänker som jag gjorde ”Anti-imperalism kan ju nästan bli en form av absurd rasism” ja, det kan det verkligen bli. Och inte för att jag är världens största RS-hejjare, men det Parti jag kritiserat i det här inlägget, Kommunistiska Partiet, attackerade RS när RS samlade in pengar till sitt systerparti (dvs ett annat trotskistiskt parti) så attackerade KP och sa att dom samlade in pengar för Israel. Det var ju inte så att pengarna gick till Israeliska statskassan eller till Ockupantkassan, utan till ett rött vänsterparti som är emot ockupationen. Även här visade sig KP’s konstiga syn på anti-imperalismen.

KP försvarar även alla länders rätt till självbestämmande, visst är det rätt och låter rätt okej – men då stödjer dem ju, okritiskt Hamas. Samma Hamas som fick pengar av Israel för att döda kommunister. Det känns som att KP tar mycket för givet, att dom ska vara goda och snälla och så vidare bara för att dom är emot Israel. Men när man börjar kolla vad kakan innehåller för ingredienser så blir den plötsligt ganska motbjudande och ingenting man vill stoppa i sig. Men det fattar inte KP, som har fått sina smaklökar bortopererade och slaffsar i sig den vidriga kakan och inte begriper hur vidrig den egentligen är.

Kort och gott; Hellre extremistiska antikommunister i Palestina – än Kommunistiska partier och organisationer i Israel.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Kattens ögon – Kattbloggning, Anders_S skriver Dåliga sociala förhållanden bakom ungdomars oro, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Ny bloggmall á la Esbati, eiz skriver Svininfluensan, kimmuller skriver Demonstration mot nedskärningar i den offentliga sektorn

Festival om 1968

VSF (och några till?) arrangerar en festival till minnet av året 1968 – symbolen för en fet antikapitalistisk revolt. Och lite annat flams. Klistrar direkt från hemsidan:

”Var? Hemliga trädgården i midsommarkransen. Johannebergsgatan 16. Följ pilarna från tunnelbanan!

När? Hela helgen 26-27 april.

Vad? En helg fylld med fest, film, föredrag, band och musik på temat 40 år sedan studentupproren i Europa.

Vad händer mellan blocken? Trevligt mingel utlovas, mat kommer att finnas till försäljning och tipspromenad m m. kommer att finnas.

Vad gör vi på lördagkvällen? Festar och umgås till bra band, billiga ölpriser och dansvänlig DJ!

Vilka arrar? Vänsterns studentförbund Stockholm med sammarbetspartners.

Festivalschema (under uppdatering!):

Lördag 26 april

11.00-12.30. Föredrag om situationistiska
internationalen. På 60-talet började det hända saker i Frankrikes studentvärld. Kravaller, ockupationer och massmöten blev en vanlig syn på Frankrikes universitet. I denna miljö blev situationisterna en känd rörelse. Men få vet idag vad de stod för och varför de fick ett sådant genomslag. Föredragshållare: Olle Olsson i VSF Sthlm

13.00-14.30. Föredrag om kvinnokampen på 1960-talet. På 1960-talet förändrades kvinnokampsrörelsen i Europa på många sätt. Idag när feminismen är under attack är det av yttersta vikt att förstå vilka slutsatser kvinnokämparna drog då. Föredragshållare, Lena Lennerhed som är forskare på Södertörns högskola.

15.00-17.00. Film: Guy Debords Skådespelssamhället.

17.30-19.00. Föredrag om kårhusockupationen. 1968 ockuperade radikala studenter Stockholms kårhus. Biörn Torbiörnsson deltog i ockupationen och berättar om varför huset ockuperades.

19.00-01. Fest med banden Herrgårman och Östermalm. DJ och billig öl!

Söndag 27 april

13.00-14.30. Föredrag. Eva Björklund är aktiv sedan flera decennier i solidaritetsrörelser och delar med sig av sina erfarenheter.

15.00-16.30. Föredrag om majrevolten i Frankrike. I maj 1968 bröt ett massivt student- och arbetaruppror ut i Frankrike. Presidenten flydde landet och diskussionerna om att genomföra revolution började på allvar. Föredragshållare: Håkan Blomkvist, historiker på Södertörns högskola.

17.00-19.00. Film: Weahter Underground – en dokumentär om den väpnade amerikanska vänstergruppen Weathermen.

19.30-20.30. Band, öl och chill.

22.00-23.00 Daniel B. i VSF Sthlm avslutar festivalen med några ord om vad vi har lärt oss och hur vi kan använda kunskapen.”
Kom! Det blir bergis skitbra.

Anpassning till situationen

Ett klassiskt fel som vänstern ständigt gör är att inte lära sig av historien, och om de väl lärt sig av historien – trott att de plötsligt har s v a r e t. Bolsjevikerna lyckades ju största Ryssland till revolution, alltså är Lenins parti den bästa av idéer. Hur såg Ryssland och världen ut då? Precis.

Samma sak tycker jag det känns som de autonoma bitvis gör. Nu är jag måhända okunnig i ämnet, men det skiter jag i och får helt enkelt rätta mig i att bli tillrättavisad. De sätter för stor tilltro till en kampmetod som var utvecklad i Italien på 1970-talet. Det funkade säkert svinbra där, men det finns inget som säger att det funkar perfekt i Sverige på 2000-talet.

Men samtidigt är det viktigt att inse att kampmetoder från förr mycket väl kan fungera idag. Ett bra exempel på det här är SAC och deras nyinförande av registret för papperslösa i Stockholm. Det måste för övrigt vara årtusendets propagandavinst för SAC, i alla fall om man bara räknar tidningarnas kultursidor.

Och när man nosar på det här nosar man självfallet till slut på organisationens roll. Det är faktiskt en del av denna diskussion. Vi har gång på gång hamnat i just den diskussionen inom SUF STHLM. Vad jag tycker att organisationen, i vart fall SUF här i Stockholm som är rätt ”små”, ska fungera som är backup vid problem i klassgrund, som en funktion för att sprida klassmedvetande och för att sprida kamper. Just spridandet av kamper är väl en klyscha som autonoma rapat ur sig hur många gånger som helst, men det finns onekligen lite sanning i det. Ett exempel kan vara när de finska sjuksköterskorna strejkar till sig högre lön, och ett halvår senare börjar samma idéer och praktiker ta plats i Sverige. Möjligt är dock att sossebyråkratin förstör allt, men jag hoppas självfallet på det bästa för våra kamrater.

Jag missar allt

Jag har nyligen bytt dator med allt det medför. Bland annat ligger alla mina RSS-feeds på en annan hårddisk, så jag har ingen aning om vem som skrivit nya inlägg som spöar allt vad heter liberala tramsbloggare.

Men jag kan rekommendera en text istället, Masstrejk, parti och fackföreningar av en av mina stora (både ideologiska och på ett mer hjälte-mässigt sätt) förebilder – Rosa Luxemburg. Högst läsvärd, man ska bara ta sig igenom den kanske lite väl långa beskrivningen av kamper och dess spridning i Ryssland så blir allt intressant. Jag säger bara att om du gillar vad du läser så kommer du känna dig hemma i SUF Stockholm – federationens marxister. He he.

Annars kan vi väl ta till lite Marx såhär i desperata tider ”Men arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål.”.

In your face, sossar och ml:are! Pariskommunen är för övrigt en rätt tråkig historielektion, men med några guldkorn.

Annars är Dagens Konflikt antagligen jätteläsvärd och utgör den senaste länken här till höger. Lika läsvärd som allt här till höger.

Ett sista tips är en manifestation till stöd för sjuksyrrorna och de andra yrkena som försöker höja sina löner, vad än Vårdförbundet hittar på. Det rör sig om klockan 11.00 på förmiddagen på tisdag, den 22:a april. Samling på plattan. De ska visst hänga runt lite och jävlas med politiker senare under eftermiddagen också. Förhoppningsvis blir det lyckat. Finns lite mer att läsa här under rubriken ”Datum för gemensam manifestation”.

Martin Luther King Jr. och dennes död

Jag är inte mycket för konspirationer. Jag tycker till och med det oftast är trams som leder kampen bort från det som är viktigt. Dessutom är det väldigt svårt att dölja hemligheter. Det sipprar oftast ut, förr eller senare. Men ibland funderar jag på om galningarna kan ha rätt. Speciellt i fallen Martin Luther King jr. och Malcolm X. Båda hade mer eller mindre börjat dumpa sin kring svarta centrerade politk och börjat med en allmän kritik av kapitalism och den fattigdomen systemet genererade. Och plötsligt dog de. Inte några år senare, utan rätt direkt.

I Martin Luther Kings fall rörde det sig om ”Poor People’s Campaign”, ett fokus på fattiga – oavsett ras. I Malcolm X’ fall handlade det om dumpandet av en tokig religös sekt och ett fokus på de svartas ekonomiska situation.

Det är även välkänt att den amerikanska staten via COINTELPRO sysslade med att sabotera för hot mot kapitalismen, ibland med rätt grova metoder.

Vad vi bör lära av historien är alltså att ett mord på en ledare i en proteströrelse absolut inte bör leda till någon form av minskning i kampen, utan snarare en ökad kamp mot kapitalismen. När vi nästa gång närmar oss möjligheten till en socialistisk samhällsomvandling kommer våra förgrundsfigurer plötsligt börja trilla av pinn, staten och borgerligheten har inga som helst moraliska betänkligheter.

”You can kill a revolutionary, but you can’t kill a revolution” som Fred Hampton en gång sa.

De fetaste citaten ur manifestet

Manifestet. Många är de som inlett sin karriär med denna. Själv tog det ett par år av häng runt och kring vänstern innan jag tog mig samman, lånade boken av en polare och läste den. Klart läsvärd bok, även om man inte fattar något. Fattar man inte något har man i alla fall en mängd citat att få gåshud till. Jag tänkte lista några – helt utanför förklaringar, däremot med kommentarer som är helt jävla subjektiva, för jag vill inte ha Riff-raff skällandes på mig i kommentarfältet…

” Ni förfasar er över, att vi vill upphäva privategendomen. Men i edert nuvarande samhälle är privategendomen upphävd för nio tiondelar av dess medlemmar – den existerar just därigenom, att den icke existerar för nio diondelar. Ni förebrår oss alltså, att vi vill upphäva en egendom, som har till nödvändig förutsättning, att det oerhörda flertalet i samhället är egendomslöst” (s. 60)
Som vi alltid sagt – privategendom gynnar bara ett fåtal som äger!

”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke: påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.” (s. 25)
Något otroligt uttjatat, men ärligt talat – vem har inte hört talas om kommunismens spöke?

”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp” (s. 29)
Kort, koncist och detsom mest saknas i skolans undervisning.

”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.
Proletärer i alla länder, förena er!”(s. 97)
Jisses, erkänn att varenda hårstrå på kroppen står i givakt nu?

För övrigt är sidhänvisningarna till Nixons utgåva från 2004, den med ett ett stycke kommunistisk tändvätska på framsidan samt förord av Åsa Linderborg.

När jag återkommer nästa gång ska jag faktiskt försöka skriva något intressant, men under tiden kan ni besöka Slutstadium och läsa om när svinen försöker stänga ett musikställe till. Med lite tur har Borås-borna lärt sig av Danmark och väljer att kämpa stenhårt för det här.

Dom fattar ju ingenting

Ibland diskuterar jag och mina föräldrar arbetsmarknaden. Mina föräldrar är båda födda på 50-talet och har alltså fått leva med en schysst svensk välfärd. Båda har de jobbat sen tidig ålder (min pappa gick inte ens färdigt gymnasiet, så akademiker-genen verkar vara svag i familjen) och haft jobb sen dess. Alltså antar de att det är precis likadant idag. När vi bråkar om det så fattar de verkligen ingenting. Jag var i ett års tid mer eller mindre arbetslös bortsett från lite småjobb och det sög något katastrofalt. Att då få det slängt i ansiktet att: vi kunde, då kan du – och det är lika lätt idag! Då blir man bara så otroligt sur. Det slutade oftast med att jag smällde min dörr hårt och drog på något punkband på högsta volym.

Sen brukade jag plocka fram en artikel från en blogg som inte är uppdaterad på alldeles för länge. En av de bästa bloggarna i mannaminne för övrigt, ”På västfronten intet nytt”. Den finns visserligen länkad här till höger, men jag antar att ni inte ens tänkt tanken på att kolla den. Han som skrev bloggen kände precis som jag frustration en gång, och skrev kanske det bästa blogginlägget i mänsklighetens historia. Det handlar om att de vuxna ska sluta gnälla – för fan. Och jag håller med om i princip varenda ord. Läs!

Så nästa gång era föräldrar klagar över att ni inte har jobb eller ett skitjobb och dessutom klagar på det. Skriv då ut texten, släng den i ansiktet på dem och hoppas sen att de lär sig något.