Recensionen som aldrig blev av, och en återblick.

April 2012 släpptes en serieroman vid namn ”Smålands mörker” av Henrik Bromander, utgiven hos Galago. Boken handlar om en killes utveckling, både som människa, men också politiskt. Huvudpersonen heter Erik och kommer från Nässjö, en gång ett blommande samhälle men som utvecklats till att bli tommare och tappa sitt liv, ju mer tiden går. Henrik Bromander har själv sagt att han medvetet skapade en komplex karaktär, som trots sina – ytligt sett – osmakliga sidor (han hyllar våldet som kampmetod, är fascist och föraktar demokratin) så blir det en karaktär man kan identifiera sig med. En väldigt skrämmande känsla som jag kände när jag läste igenom Smålands mörker första gången.

Jag hade sett fram emot boken väldigt länge, arbetet tog ju ändå tre år och Bromander la upp små smygfoton på sin blogg vilket bara eggade igång ha-begäret ännu mer. Boken fick en trailer strax innan den släpptes, som går att beskåda på Youtube. Det är snabba klipp ur boken, klippta på ett sånt sätt ackompanjerat till en av mina favoritlåtar med Burzum, vilket gör att man sitter framför datorn och tittar på trailern igen. Och igen. Och igen.

Första gången jag läste boken satt jag på tåget från Örebro till Stockholm, och jag var så fast i den så när jag bytte till pendeltåg så missade jag inte en, utan TVÅ av mina tåg för att jag satt helt fast i boken på T-centralen. Det är en sån bok. Alla har säkert läst minst en sån i sina liv. En bok som fångar ens intresse på det där sättet som gör att om man slår ihop boken och återgår till verkligheten, så riskerar man att aldrig få uppleva den trollbindande känslan man får av den. Jag försökte recensera boken under våren 2012, dels för den här bloggen, och dels för andra sammanhang. Men jag fick inte fram orden. Det gick inte att formulera vad jag tyckte om boken. Tiden gick och jag la inte någon större vikt vid recensionen. Det blev ett par halvfärdiga utkast, men inte mer än det. En ytlig recension till Direkt Aktion blev producerad, men på 1000 tecken formulerar man ingenting på djupet.

Sommaren 2013 läste jag om boken, på balkongen. Jag började från första början och la inte ifrån mig den förrän i slutet. Helt jävla fantastisk läsning. Boken har recenserats flertals gånger och alla har berört ungefär samma saker. Jag tänkte försöka beröra någonting annat, som skildras i boken men som många inte tar upp.

Henrik Bromander lyckas med sin karaktär Erik att visa på vilka det är som lockas av fascistiska tankegångar. Hur man en ideologi som är så hatad av allt och alla, som representerar allt ont i historien och har blivit ett ord synonymt med övervåld från människor i uniform (Hur många gånger har man inte själv kallat, eller hört folk kalla snutar för ”Jävla fascister”) trots allt bli så djupt älskad av sina anhängare, så pass att dom offrar sina liv för den fascistiska rörelsen? Se på Italien, se på Rumänien. Fascismen kom till makten i Italien med demokratiska medel, precis som i Tyskland, och älskades av många människor. Många avskydde den, och de tystades effektivt ner, utan att de som älskade rörelsen och allt den stod för reagerade. Varför reagerade dom inte?

Fascismen och fascisterna beskriver sig själva som ”varken höger eller vänster utan Framåt”. Bortom klasskampen och bortom kapitalismen, för någonting annat. Något större. Byggandet av den nya världen och Den nya människan och att alla människor som är en del av det fascistiska samhällsbygget ska finna sin plats i leden. En del hävdar att fascism bara är Socialdemokrati på tjack, eftersom det i slutändan handlar om att bygga ett Folkhem med starka band mellan arbetarrörelse och arbetsköparna, båda parter underordnade den starka staten, som i sin tur tillhandhar all samhällsnyttig service (bostäder, sjukvård, skola etc.) Mussolini uttryckte stort intresse för Sverige och Välfärdsstaten när den började byggas i Sverige. Fascismens frontsoldater, svartskjortorna, kunde misshandla socialister på öppen gata, stänga ner deras tidningar och gjorde inga hemligheter av det. Det var en våldsam antikommunistisk gaturörelse. Men ändå var stödet för Mussolini och hans svartskjortor väldigt stort. Så stort så det förde dom rakt in i maktens korridorer. Mussolinis propagandaaparat och strategier för att vinna folkets stöd är intressant. De Pontinska träsken spred sjukdomar och gick inte att råda bot på, Påven hade försökt fixa det, Napoleon hade försökt fixa det, Romarna försökte fixa det. Men ingen klarade av att få bort träskmarken. Mussolini gjorde det däremot. Det var en praktisk åtgärd, visst, men framförallt en propagandistisk åtgärd, där den fascistiska maskinen körde över naturens egna system för att visa på vem som bestämde. Fascismen tog tag i problemen ingen kunde hantera, och löste det med fullständig konfrontation. Radera det sjuka och smittsamma för att bygga någonting vackert ovanpå. Symboliken i träskåtgärderna nämns i boken ”Älskade fascism” och författaren (som också heter Henrik) beskriver den djupa fascinationen jag själv delar kring detta. Fascismen blev en massrörelse, och förblev så tills den krossades i krigsslutet. Än idag talar Italienare om ”På hans tid” och bygger sina nostalgiska minnen kring en tid, skrapar bort det dåliga och minns det som var bra. Lite som vänstermänniskor gör idag med välfärdsstaten, den var ju så bra förut.

Henrik Bromanders ”Erik” är fascist. Han lockas av de ideal fascisterna står för. Demokratiföraktet, rensa ut dekadensen och tramset, våldsglorifieringen. Men Erik och hans kamrat, som bildar en fascistisk organisation, får sina illusioner krossade när antifascister bankar skiten ur dom i samband med ett möte som Nationaldemokraterna arrangerar. Efteråt blir Erik mer vaksam, lämnar gatan och ägnar sig mer åt ideologiska studier. Samtidigt som mycket annat händer i hans liv som spelar väldigt mycket roll. Destruktiva relationer som får en att vånda att byta sida, när de sexuella delarna i boken skildras drar magen åt sig i reflex, när tvånget över sexet blir det som styr och inte kärleken och den ömsesidiga respekten. Vänskap som slits isär och känslan att aldrig få säga adjö på riktigt, den vet undertecknad om hur den är, och den smärtar mer än någonting annat. Den känslan går knappt att formulera. Man känner inte så mycket, blir mest tom och nollställd. Jag fick aldrig säga hejdå till min pappa när han dog, men jag greps inte av panik över det faktumet. Att det var slut nu och aldrig mer. Utan det blev en tomhet jag fick leva med sen dess. Ibland kommer den tillbaka, ofta utlöses den av andra faktorer, lite som att man låter den ligga under locket, tills man letar efter något och råkar lyfta på fel lock. Den tomheten skildrar Henrik Bromander i boken utan att fokusera på det. Man vet att det är där. Man tänker att Erik tänker på det, medan dagarna i fängelset rullar vidare.

Erik slutar som en politiskt passiv och pessimistisk åskådare på det politiska förfallet i samhället. Förfallet såg han för flera år sedan, men då var han aktiv och ville ,trots personliga problem höger som vänster, med familjer och med sökandet efter kärleken – göra någonting åt det. Han bar en äkta fascists vilja till förändring. Men även den viljan går att släcka. Det gjorde den, och samhället som på något sätt, hur visste han inte ens själv, skulle räddas – räddas inte. Utöya berörs, och det tar inte många sekunder innan man ryser igen. Likadant ryste jag när jag läste boken i April 2012 så var massakern på Utöya färskt i minnet. Breivik var, liksom Erik, en övertygad fascist, och liksom Erik, planerade han för att angripa samhället med våld. Erik blev stoppad i tid, medan Breivik kunde fullborda sitt verk.

Henrik Bromander tillhör den absoluta favoriten i min bokhylla. Första gången jag läste en serie av honom var i Galago, när Galago var en småpocket, och Bromanders serie ”Skogens själar” var med. Än idag tycker jag att det är en av hans bästa serier. Jag fastnade för sättet den var tecknad på, det kändes så genomtänkt och personligt, och samtidigt väldigt obrytt. Jag har fått höra flera gånger att jag tecknar som Bromander gjorde i sin början, och att folk kan känna igen ”det personliga och känslan av obrytt”. Det är ett fint omdöme tycker jag. Jag började följa Bromanders serieutveckling, köpte hans böcker ”Hur vi ser på varandra”, ”Tidigt på Morgonen” samt novellsamlingen ”Det händer Här”. Den sistnämda boken hittade jag av en slump, jag visste inte att han hade gett ut en novellsamling. Det var när jag väntade på tåget hem från Malmö, och istället för att köpa något att äta i bistron så köpte jag ”Det händer här”. Det var då tanken slog mig, Bromanders styrka är inte i de obrydda teckningarna eller de helt absurda historierna, utan i hans berättande. Det är en av Sveriges bästa författare, det tyckte jag 2009 och det tycker jag 2013. När Bromander får tid på sig att utveckla karaktärer, visa upp de sköra sidorna bakom den hårda, roliga eller självsäkra fasaden, så kan han ofta röra vid riktiga stordåd. Novellen om pojken på Lanzarote som träffar en annan pojke som är småkriminell och småskum, och de – inte så familjefilmscharmiga ska tilläggas – äventyr de hittar på sitter än idag i hjärnan. Skulle jag ha råd att filmatisera en Bromander-text så skulle det bli den. Smålands Mörker är över 600 sidor tjock. Boken är stor nog att använda som projektiler under motdemonstrationer mot Svenskarnas Parti, kasta en stor bokjävel i huvudet på dom och orsaka svåra skallskador. När man smäller igen boken blir man glad för Eriks skull, eftersom man faktiskt följt honom under en väldigt svajjig, spännande och ibland obehagligt olustig tonårstid. Samtidigt är man orolig för samhället. Boken tar inte en ifrån verkligheten och in i berättarkonstens underbara land, utan berättar för en, likt en skolbok, hur samhället ser ut och hur snabbt och hur litet som krävs för att det ska kunna gå jävligt snett i en ung arbetarklasskilles liv. Det är någonting jag själv försöker skriva om, men jag känner aldrig att jag ens kommer i närheten av det Bromander gör i ”Smålands Mörker” eller i hans andra serier och noveller om vilsna unga män. Av bara den anledningen är boken superviktig för mig.

Därför säger jag som Ivar Andersen sa i Arbetaren, när boken recenserades; ”Bromanders Smålands mörker skulle mycket väl kunna ingå i demokratiundervisningen för gymnasieelever. Jag tror att det är ett av de finaste omdömen jag kan ge en roman.”. Någonting som är lite tråkigt är hur många som recenserat boken uppmärksammat delen om fascismen bara som en grej bland andra grejer. ”Han tecknar serier, är bög, är fascist, är ensam, är…” När det mest intressanta i hela boken, det som Bromander på sätt och vis är banbrytande med, är det faktum att han förmänskligar en person som man hade avfärdat som ett fascistiskt avskum, utan att tänka på vem det är, vad han eller hon upplevt, hur världen ser ut genom dennes ögon. Vilka är det som blir fascister? Vilka är det som dras åt de här idéerna? Det kan vara alla möjliga. Erik är en av dom.

Det är därför Dom ljuger vill att ni läser boken, oavsett ideologisk härkomst. När vi förklarar för barnbarnen hur fan SD kunde sitta i riksdagen, att det faktiskt fanns människor som stöttade de här idéerna, hur kunde det vara möjligt, då kommer det passa bra att ge dom ert dammiga exemplar av Smålands Mörker.

Förmodligen den sista generationen som lurades in i fördärvet

Det är svårt att skriva om en hel generation, det är nästintill omöjligt. Det finns många sorters människor med olika reflektioner och olika bakgrunder, och därmed olika sorter att se på sina öden och de förväntningar man hade av sin samtid och av sig själva. Jag växte upp under 90-talet, och jag fick nog vara med och de sista bitterljuva, snart utdöda spåren utav det ”Gamla Sverige”. Nere i Centrum hade man ett postkontor, där man gick och postade brev, hämtade ut paket och en del betalade räkningar där. Vi hade två mataffärer, levande torghandel och det kändes som sommaren aldrig skulle ta slut. Man byggde om vägarna, så dom blev platta och fina, hålen skulle försvinna och vi barn skulle få växa upp i fina miljöer. Vårat hus och allas andra hus målade man om så det inte skulle se så grått ut, allt går i ljusa toner av blått, turkos, orange, vitt och något enstaka lila hus. Det var den idylliska förorten, med nära till stora grönområden, gångavstånd till skola, hem, centrum. Och för våra föräldrar var det (för de flesta, då) gångavstånd också till jobbet. Den klassiska ABC-förorten i sitt bästa jag.

Skolan motiverade kreativt tänkande, var man dålig i matte så skulle man få hjälp men man skulle inte haka upp sig på det. Jag har alltid gillat att rita och det motiverade lärare mig med. I lågstadiet skrev jag massor av sagor, ritade säkert hundratals teckningar och började sedan rita serier med mina klasskompisar. Bland de första gemensamma projekten jag haft med de som än idag är mina närmsta vänner, oavsett om vi inte hörs av varje dag, var just serier. Och det fick man göra på skoltid, eller så fort man fick en lucka över. I skolan läste man ur ”vuxna barnböcker” för klasserna, vilket var ett skönt avslut på dagen. Jag kommer ihåg att vi fick ett kapitel ur boken Tzatziki (och morsan, tror jag den hette utöver Tzatziki) varje vecka, och det var ett trevligt avbrott i skolarbetet. Jag minns också att när den första filmen kom så gick klassen på bio, inne i stan och allt. Det var spännande eftersom vår relation var grundad till boken och en filmatisering var ju jättespännande. Jag minns inte om vi gillade filmen eller inte. Men det är egentligen inte ens så relevant för det jag vill berätta.

Våra föräldrar hade alla fasta jobb. Väl inbyggda av det socialdemokratiska välfärdssamhällets fundamenta bitar, fasta arbeten, fackligt medlemsskap, medlemsskap i a-kassan, trygg lönesättning och trygga arbetsuppgifter. Ekonomin hade precis slagits i bitar och en landsomfattande kris nafsade en i nacken, men i vår lilla bubbla där vi levde med våra familjer och vänner, så kändes det hela så mycket längre bort.

1998 kom Coca-Cola fabriken till oss. Jag minns det än idag när dom öppnade upp och det var så mycket snack överallt, i skola, i centrum, bland vänner. Om att Coca-Cola, som vi alla drack och avgudade, amerikaniserade barn som vi ändå var, skulle ha sin produktionsanläggning här. Det var en liten bubblande känsla av stolthet som låg inom oss. Coca-cola massanställda människor i Jordbro, och arbetslösheten åtgärdades jättesnabbt. Min pappa fick jobb där, från att ha haft lite halvdana tillfälliga jobb och jobbat en del svart, så blev han nu materialansvarig (en slags avancerad vaktmästare..) och flera av hans kompisar fick jobb där. För oss såg det bra ut. Mamma hade fått ett nytt jobb efter att hon varit arbetslös under ett tag under 90-talet och krisen som följde. Den mörka instabiliteten hade blivit stabil och vi var lugna igen. Julen var som den ska vara. Vi firade den genom att äta julmat, få massor av presenter, se på Kalle Anka. Pappa var väl den som var mest sugen på det här med traditioner, för oss syskon var det inte lika viktigt, vi var ju mer intresserade av paketen. Som barn är. Men för pappas skull så fick vi klä gran och titta på Kalle Anka och annat som hör julen till.

Mina vänner hade likadana förutsättningar, föräldrar med typiska arbetarklassyrken på lager och industrier, byggare, hemtjänst, kassan på ICA och liknande. Samtidigt kunde dom göra det dom ville på fritiden, hade en vän vars mamma målade och hade massor av kreativa saker för sig som hon pysslade med på fritiden. Farsan var en stor musikälskare och samlade på skivor, gick på fotbollsmatcher och annat som idag beskrivs som stereotypt vit arbetarklass-aktigt, (och det inte sagt som någonting negativt) Vi barn höll ihop och lekte i ”Stora lekparken” som var en stor, väldigt DIY-ad byggd lekplats med ruschkana, klätterställning, linbana etc. Överallt stack spikar ut och den var ju egentligen helt jävla livsfarlig, men är det något man lär sig av så är det sina misstag. Man lärde sig att inte sätta foten på en spik och man akta sig för flisor och annat.

Vi hade givetvis problem. Det finns ingen helt problemfri tillvaro. Föräldrar som bråkar, separerar, blir tillsammans igen. En oro över familjen om när det ska smälla till och bli en kaosperiod igen, när varken mamma eller pappa pratar med varandra, vi barn hamnar imellan och åsidosätts, och ingen vill erkänna att man gjort fel och svälja sin stolthet. Men det var ingenting som inte gick att lösa. Och det löste sig gång på gång. Andra kompisar hade föräldrar som drack alldeles för mycket och alldeles för ofta, vilket märktes på hög frånvaro och kontakt med socialen. Jag var i kontakt med socialen genom skolan, som trodde jag for illa hemma. Vilket inte stämde, och jag begriper fortfarande inte varifrån det skulle komma.

Jag kan inte simma, dels för att jag inte var intresserad av det och dels för att jag är allergisk mot klor. Men ändå såg jag mest fram emot simningarna på idrotten, för då fick jag och två andra klasskamrater gå på promenader eller prata datorspel och sånt som vi gillade. De två klasskamraterna känner jag än idag och skulle säga att jag ändå håller bra koll på och vill fortsätta hålla bra koll på.

Jag minns att skolan var väldigt flitiga med att bygga på vår självkänsla. Man kunde bli precis vad man ville, drömmar uppmuntrades och på utvecklingssamtalen så pratade man om vad man var bra i och vad man borde satsa mer på. I högstadiet fick jag höra att jag skrev väldigt bra och borde börja skriva på något sätt, och att jag hade höga betyg i samhällskunskap och historia och borde jobba med det. Lärarna tyckte att man hade talang, och även om dom kanske sa samma saker till alla, så gav det iallafall mig självförtroende att våga experimentera med att skriva.

Vi fick våra första mobiler i högstadiet, det kommer jag ihåg. En kväll minns jag när alla vi killar satt på ungdomsgården och spelade snake och försökte få bättre rekord än den andre (en tidig primitiv form av att LAN-a kanske?) och jag hade en Nokia 5110. Ni som minns dom vet ju hur krångliga dom var att ha med sig. Gick ju inte att stoppa i byxfickan som med dagens mobiler. De som var lite coolare hade 3310an. Batteritiden var sämst och man hade aldrig råd att ringa kompisar, utan man sms-ade på sin höjd. För på den här tiden, långt innan wap, 3gnät, angry birds och MMS så var SMS det coolaste man kunde göra med en telefon. Och än idag så märker man på folk som är födda på 80talet att ”Jamen jag skiter i om den kan surfa, jag vill ha en telefon att ringa och smsa med” vilket var de högsta kraven man hade och behövde på den tiden då man satt och spelade på sin 5110a.

Men allt utvecklas. Skolan vi gick på och som vi har massor av fina, hemska, sorgliga och en del otäcka minnen på lades ner. Trots att det gick elever på den. Man körde fullständigt över oss och la ner skolan. Jobben började försvinna. De jobb som är kvar börjar bli utkonkurrerade av inhyrningsföretag, den trygga tillvaron för oss som bor här är inte så trygg längre. Folk pratar inte med varandra lika lätt som när man var yngre. Vägarna är trasiga igen, husen börjar förfalla. Postkontoret har lagt ner och blivit en lågprisaffär och en grill. Mataffärerna slogs ut och har ersatts av en matrebellerna, med höga priser, uselt sortiment och en kass personal.

På något sätt känns det som den trygga och nästan romantiska tillvaro man fick växa upp i har börjat suddas ut, den lever kvar i våra minnen och i foton och andra upptagningssätt. Eller så är det jag som börjat bli konservativ, men det får jag ta isåfall. För det var bättre när det var sådär, som när man var liten.

Och det var inte som att man växte upp i någon trevlig medelklassmiljö, utan det var ju arbetarklassfamiljer vi alla kom ifrån. Och vi fick hålla ihop och då skapades gemenskapen och tryggheten. Den fick vi inte av något företag som sålde försäkringar, den fick vi av varandra. Tryggheten att veta att man ställde upp och att andra skulle ställa upp. Med stöd, pengar och annat.

Att vi kunde bli vad vi ville fick vi, smärtsamt och oförberett lära oss att det stämmer inte. Inte någonstans. Du börjar gymnasiet, gör ett år på IV för att man måste ha betyg i matte för att komma någonvart. Du går på en annan linje än dina kompisar. Ni ses allt mindre och snart ses ni inte alls. Av 10 är det bara 2 du håller kvar. Du skaffar nya kompisar, och så är det det funkar.

Men ibland kan man känna den känslan som fanns när man var yngre. Den trygga lugna känslan långt in i magen (som när du var yngre och inte fattade mer om hur världen utanför den lilla bubblan du levde i fungerade) som var en stor stor boll, och numera knappt känns. Man känner den för en kort kort stund, och hela världen stannar. Som en påminnelse om förr. Jag fick den idag när jag satt och gick igenom mail, en vanlig syssla jag gör dagligen, och då kom den. Jag frös till ett par sekunder, och det var ur den känslan som det här inlägget växte fram. Man känner den bara ett par sekunder, som mest, och det finns ingen chans att du hinner fånga den, få en kopia på den eller få uppleva den igen.

Den varma tryggheten från att höra när först mamma och sen pappa kommer hem från jobbet finns inte kvar. Nu får man vara glad om man får vara kvar på sitt jobb, som man inte trivs på. Dina vänner bor inte kvar eller så har det gått utför för dom. En del lever inte, någon sitter inne och en hel drös har problem med olika saker. Man vill skriva så mycket mer, men det känns utelämnande och det ska jag bespara med. Jag är inte dömande, utan tvärtom. Jag vill göra mer än jag gör för alla. Hade jag kunnat hade jag gjort allt för alla. Fast jag vet ju inte vad man ska eller borde göra.

Min pappa brukade säga till mig (och mina syskon) när vi pratade om saker vi ville göra eller ha men som vi inte kunde få, då brukade han säga att om han kunde så skulle han plocka ner månen åt oss. Och det tycker jag är bland de finaste sakerna jag hört i mitt liv.

*

Vi lever kvar i förfallet av det som vi formades av. Den trygghet vi vallades in i och som lovade oss en längre färd i trygghet, du kommer få jobb, bostad, du kommer ha råd att göra vad du vill på fritiden, kunna spara och gå i pension, de tidigare generationerna har lidit för din skull så att du ska få sköra frukterna av deras kamp. Men vi har inte kommit till något mål av något slag, vi kämpar fortfarande. Men glädjen och den varma känslan av ungdomen och barndomens trygghet är som bortblåst, och när jag går på promenader i områden jag vandrat i hundra, ja säkert tusentals gånger, och kan som min egen ficka, så försöker jag känna som jag gjorde när jag var yngre. Men det går inte. Det var som en helt annan tid.

Vi kan inte bli vad vi vill. Det är inte vårt fel. Det var inte våra lärares fel heller. Det var hela jävla skiten. Klassamhället finns kvar. Det är ingenting förändrat, tvärtom, så är det hårdare nu. Och det finns ingen anledning att sätta sig ner och bli sentimental och minnas gamla dar, för det är vår skyldighet, mot oss själva, och för våra föräldrar och för våra barn – att inte ge upp.

Mot karaoken, fredde!

Paret Reinfeldt separerar. Kanske för att känslorna svalnat. Eller för att Filippa vaknade upp ur drömmen som Fredrik vävt in henne i. ”Vi ska rädda Sverige” ”Vi ska skapa jobb” ”Vi ska få folk att vara lyckliga” sen efter sex år inse att det bara var vackra ord. Egentligen var det massarbetslöshet. FAS3. Skenande ungdomsarbetslöshet. Tvinga ut tusentals sjuka människor i arbetslivet. Mer klasskillnader. Filippa kanske fick nog av sin makes lögner.

Det får vi kanske aldrig reda på.

Söndrandet och härskandet

Ett välkänt borgerligt trick för att lura folket (eller multituden, arbetarklassen eller vad fan ni nu vill kalla det) är att framställa sig som progressiva; ”vi vill lösa det här problemet”. Överlag så riktar sig lösningen vid en första anblick in på att gynna samhällets utsatta delar, som unga med invandrarbakgrund. Vid en andra anblick så ser man den kapitalistiska cynismens onda grin, och inser att syftet inte är att hjälpa de som har det ännu sämre än lönearbetarna, utan att bakvägen ge sig på de skikt av folket som fortfarande behåller tron på välfärdsstaten, ochvill rädda den.

Trots allt är ju tanken att sänka lönerna på vissa yrken där man bara arbetar i början av sin karriär, för att därefter gå vidare i livet – mot självförverkligandet, en medelklassens drömvärld, vilken är lika ouppnålig för oss unga prekära (pojkar) som klassens snyggaste tjej. Vi har alltså en situation där dagens situation ses som evig, när verkligheten – sedd som ett då, ett nu och en framtid – visar oss något annat: de jobb där lönerna ska sänkas breder ut sig mer och mer; ett postindustriellt samhälle är visserligen inte här imorgon, men fler och fler av oss unga – såväl som en mängd äldre – befinner oss i en värld där dessa ingångsjobb kanske blir hela livets jobb.

Att spela ut olika grupper mot varandra är en lika borgerlig tradition som motståndet mot demokratin, men söndrandet har de senaste tjugo åren – i och med historiens påstådda slut – fått en makeover, och ses helt plötsligt som tvärtemot vad det faktiskt är. Man angriper en i princip död parlamentarisk arbetarrörelse från en position som ses som progressiv. När den socialdemokratiska reformismen är död, ersätts den av en borgerlig. Oavsett reformism så rör sig dock tiden framåt.

Det vi här ser är alltså inte bara ett problem för oss alla unga, utan även ett problem för oss själva i framtiden. Och när vi blivit äldre och befinner oss kvar i en arbetsmarknad skapad i syfte att förenkla anställning (genom att förenkla att kasta ut någon i arbetslöshet – den enes bröd, den andres död – men brödbiten blir oavsett mindre totalt) så kommer nästa generation ut i världen. Och nästa.

Idén att sänka de rikas löner snarare än de fattigas är så självklar att den egentligen inte borde skrivas ut, men om inte annat visar avsaknaden av detta svar hur jävla sned världen har blivit, och hur pass total överklassens hegemoni är.

Vem fan är arg?

Många av oss är lite för unga för att minnas 90-talet och det tidiga 2000-talets protester; 70-talets hippie- och bokstavsvänster byttes ut mot husockupationer (och vilda strejker), för att utmynna i militant antifascism och enfrågerörelser, vars ända blev Göteborgskravallerna – där polisen inte bara sköt och slog folk sönder och samman, utan även visade att våldsmonopolet fortfarande är störst och starkast.

Men 70-talets kriser fortsatte oavbrutet och blommade i början av 90-talet ut i en systemkris i Sverige, där välfärdsstaten slutade vara progressiv övht och alla plötsligt insåg att den kalla kapitalismen fanns kvar. I början såg vi en förvirrad vänster som vände sig än hit, än dit – för att hitta sin plats. Men efter Göteborgskravallerna svängde det. Klasskampen som gömt sig i 20 år visade sig finnas kvar: Kämpa Tillsammans och Stockholms Autonoma Marxisters teoretiserande, SAC:s återvändande till en vilja att vara ett kämpande basfack – och klasskampen, som framträdde när dimman lättat.

Sen kom krisen. Vi har redan skrivit om såväl den egyptiska/arabiska som den spanska reaktionen, men – bortsett från att det är värmande exempel på kamp – tror jag knappast att Sverige står på tur. Det handlar inte om cynism eller opepp, utan snarare om att vi inte lever i Sydeuropa, utan i spillrorna av en allomfattande välfärdsstat.

Så sent som för ett par dagar sen citerade jag Petters ord att

I Italien, Grekland och England finns det en generation ungdomar som inte tror att deras framtid går vägen över att få ledarskribenter på sin sida, utan istället på den enkla premissen att om det här samhället inte erbjuder dem någon framtid tänker de inte heller garantera sitt deltagande.

och i Sverige lever denna framtid. Kanske inte i praktiken, men i våra hjärnor. Redan på 30-talet visade det sig att ekonomiska krissituationer inte nödvändigtvis leder till ett uppsving för arbetarklassens organisationer, varken i val eller praktiken. Snarare än att vilja befria alla, ville man befria sig själv; kanske rädda sig själv är ett bättre ordval.

Om man lite kallt ska titta på Sveriges historia och nuvarande situation ser man varför vi ligger i lä;

– Sverige har historiskt präglats av en välfärdsstat av toppklass; vi är insocialiserade i en tankevärld där man med lite vilja och jävlar anamma kan nå över sina föräldrar. Det är ideologi i dess mest vidriga roll. Framtiden ser annorlunda ut – vi 80-talister är den första generationen på länge som kommer få det sämre än våra föräldrar. Vi har hopp.

– Den ekonomiska krisen har inte nitat oss lika hårt; studenterna i England revolterade mot en massiv höjning av terminsavgiften; de spanska ungdomarna revolterar mot en massiv arbetslöshet, och en abnormt stor ungdomsarbetslöshet; grekerna är utsatta för massiva nedskärningar efter att ekonomin har kraschat. Vi i Sverige har visserligen sett nedskärningar av mordisk kaliber, men de har inte omfattat like breda skikt, utan snarare kommit i formen av en extra spark på alla som redan ligger ner. Förortsupplopp är som bekant ett inte särdeles offensivt vapen.

– Ett reaktionärt snarare än ett progressivt svar; vi vill skydda det lilla vi tycker oss ha kvar – Sverigedemokraterna snarare än Vänsterpartiet gynnas i valet. Som bekant ska man inte stirra sig blind på valresultat – i valet efter 68-revolten i Frankrike vann högern -, men uppenbarligen så är dagens visa stängda snarare än öppna gränser.

– LO och SAP; på ett väldigt uppenbart vis handlar deras verksamhet i allmänhet inte om att försöka reformera samhället i socialistisk riktning, utan snarare om att administrera nedskärningar och tysta försök till klasskamp och motstånd mot dessa. På golvet ser situationen självfallet annorlunda ut, men att försöka föra klasskamp via dessa organ är uppenbarligen som att försöka ta sig in i Fort Knox genom att banka sin skalle i fortets vägg.

På samma gång är det svårt att önska sig att krisen når hit, att vi plötsligt ska få se högskolan avgiftsbeläggas, eller LAS förintas – utan vi måste hitta vår egen väg i den globala kampvågen. Kanske återuppfinna en revolutionär reformism att enas kring och gå till offensiven med krav på någonting bättre, än försvar av det som redan idag är dåligt; kanske återgå till socialdemokratins tidiga stunder av kamp mot överklassen som Socialisterna; eller kanske bara fortsätta med det vi håller på med – för på rätt väg är vi.

Blott fan och gud vet.

Spaniens ungdom säger lol, FU till nyliberalismen

I Spanien pågår för tillfället protester. Det är varken första – eller sista – gången, men det är den första större ”resningen” sen de arabiska revolutionernas start. Bakgrunden är simpel: dagens ungdom har tappat tron på framtiden, trots att de till skillnad från sina föräldrar inte är uppväxta i en högerdiktatur så tror de inte att dagens parlamentariska demokrati är lösningen. Petter Nilsson beskrev fenomenet på följande vis:

I Italien, Grekland och England finns det en generation ungdomar som inte tror att deras framtid går vägen över att få ledarskribenter på sin sida, utan istället på den enkla premissen att om det här samhället inte erbjuder dem någon framtid tänker de inte heller garantera sitt deltagande.

Idag kan vi kanske lägga till Spanien på listan över länder där ungdomen istället för att gå framåt vill gå åt sidan, och förändra sina möjligheter. Det är alldeles för tidigt för att tala om revolution – till och med för tidigt för att tala om en protestvåg, men hundratusentals unga tycks ha demonstrerat de senaste dagarna; för rätten till en framtid, som dagens kapitalism inte längre kan erbjuda.

Informationen på svenska och engelska är som vanligt tyvärr ganska knapp. Det finns en blogg vid namnet #SpanishRevolution for outsiders, samt en tråd på forumet Revleft.com där det avrapporteras.

För oss svenskar är dessa protester, likt de i England, intressanta för oss, på grund av att likheten är större med dessa än med de arabiska. Vår situation påminner om den spanska, för precis där som här är det de unga som främst får betala överklassens kris. Skillnaden skulle vara att vi fortfarande har en framtidstro här.

Manifestet för protesterna finns här, och är som följande:

We are ordinary people. We are like you: people, who get up every morning to study, work or find a job, people who have family and friends. People, who work hard every day to provide a better future for those around us.
Some of us consider ourselves progressive, others conservative. Some of us are believers, some not. Some of us have clearly defined ideologies, others are apolitical, but we are all concerned and angry about the political, economic, and social outlook which we see around us: corruption among politicians, businessmen, bankers, leaving us helpless, without a voice.
This situation has become normal, a daily suffering, without hope. But if we join forces, we can change it. It’s time to change things, time to build a better society together. Therefore, we strongly argue that:

• The priorities of any advanced society must be equality, progress, solidarity, freedom of culture, sustainability and development, welfare and people’s happiness.
• These are inalienable truths that we should abide by in our society: the right to housing, employment, culture, health, education, political participation, free personal development, and consumer rights for a healthy and happy life.
• The current status of our government and economic system does not take care of these rights, and in many ways is an obstacle to human progress.
• Democracy belongs to the people (demos = people, krátos = government) which means that government is made of every one of us. However, in Spain most of the political class does not even listen to us. Politicians should be bringing our voice to the institutions, facilitating the political participation of citizens through direct channels that provide the greatest benefit to the wider society, not to get rich and prosper at our expense, attending only to the dictatorship of major economic powers and holding them in power through a bipartidism headed by the immovable acronym PP & PSOE.
• Lust for power and its accumulation in only a few; create inequality, tension and injustice, which leads to violence, which we reject. The obsolete and unnatural economic model fuels the social machinery in a growing spiral that consumes itself by enriching a few and sends into poverty the rest. Until the collapse.
• The will and purpose of the current system is the accumulation of money, not regarding efficiency and the welfare of society. Wasting resources, destroying the planet, creating unemployment and unhappy consumers.
• Citizens are the gears of a machine designed to enrich a minority which does not regard our needs. We are anonymous, but without us none of this would exist, because we move the world.
• If as a society we learn to not trust our future to an abstract economy, which never returns benefits for the most, we can eliminate the abuse that we are all suffering.
• We need an ethical revolution. Instead of placing money above human beings, we shall put it back to our service. We are people, not products. I am not a product of what I buy, why I buy and who I buy from.

For all of the above, I am outraged.
I think I can change it.
I think I can help.
I know that together we can.I think I can help.
I know that together we can.

Att vara Stockholms mest hatade person

Det finns egentligen ingen anledning till att argumentera för saken – andra gör det så mycket bättre. Men det faktum att Torbjörn Rosdahl med stor säkerhet just nu är lika älskad som våldtäktsmän och folk som snor handväskan av gamla tanter visar väldigt väl vad moderaternas politik går ut på: de rika ska få mer, på alla andras bekostnad. Jobbskatteavdragen är just jobbskatteavdrag. Och det som inte skatten betalar, betalar vi istället via plånboken. Där både du och Wallenberg betalar i pengar lika mycket, i procent helt obscent olika summor.

De som absolut mest behöver kollektivtrafiken är de som inte jobbar, och således har en dålig ekonomi. Det är vi utan heltidsjobb som får betala när överklassen plötsligt inkasserar tusentals kronor mer i månaden.

Torbjörn Rosdahl (även känd som Genghis Khan reinkarnerad, no buddha) får istället för sig att vi ska dra in på chips. För de med små marginaler är dessa tre (eftersom att Torbjörn lever i sitt eget la-la-land vet han inte vad de kostar) chipspåsar ett pyttelitet glädjeämne i en annars nattsvart värld. Torbjörn ser sig säkert som en skön kille; skämtar lite skönt med journalisterna, och förstår inte alls att folk faktiskt har en årslön under en miljon. ”Har inte alla blivit övre medelklass, förutom de såssar som vill vara fattiga?” tänker Tobbe som polarna sen MUF-tiden kallar honom, när han trycker sin vårtfyllda röv mot frugans ansikte, för att syssla med lite skönt och borgerligt bajssex.

Någonting har hänt med politiken de senaste trettio åren. Borta är tron på en bättre framtid – att vi tillsammans är på väg mot en högre nivå av mänsklighet, enligt upplysningens klassiska ideal -, och istället väljer vi vilka som ska skära ner på vår välfärd, vår nutid och vår framtid. Vad är den praktiska skillnaden mellan att skära ner i välfärd så att folk dör, och att likt Christer Petterson sticka ihjäl en av de som sysslat med det första? ”Dom jävlarna ska skjutas”, bara.

Lögn, förbannad lögn och liberalism

Människans historia är full av människor som håller sig fast vid ett dogmatiskt tankesätt, där världen liksom försvinner ur ens åsyn, och istället ersätts av en förvrängd bild av världen, filtrerad genom en förstörd själ.

När man läser om världens vetenskapliga och sociala utveckling stöter man ofta på roliga små anekdoter; där vetenskapsmän som ifrågasatte att universum kretsade kring jorden, tvingades fly eller göra avbön – för att inte hamna i kyrkans nät, och se sitt liv ändas. Samhället hade nått en gräns för sitt kunnande: antingen gick man bortom det samhälle man bodde i, eller så stannade allting upp: i limbo.

Att vara liberal idag, är ungefär samma sak som att vara en av den katolska kyrkans män på 1500-talet. Mot allt förnuft, all framstegstro och i motsättning till själva verkligheten befinner de sig; uppbackade av etablissemang, kapital och stat, låter de förklara att ojämlikhet är jämlikhet, att alla har samma möjlighet och att framsteg är traditionalism (se exempelvis synen på socialdemokraterna, där välfärdsivrande, solidaritet och jämlikhet är vad den traditionalistiska falangen står för, medan nedskärningar, individualism och klassklyftor är förnyande). Världen är helt enkelt upp och ner.

Problemet med deras verklighetssyn visar sig när de ska analysera den riktiga verkligheten. Förvirringen hos en liberal när klasskampen flammar upp är obetalbar; är det avundsjuka, dålig uppfostran eller bara ett blint, oförklarbart, hat? Individen ses som ett blankt blad, där var människa föds med olika mycket jävlar anamma, där inte familj eller social position avgör vart man kommer i livet, utan någon slags metafysisk, genetisk egenskap: entrepenörsskapet. Att det hela går emot all forskning behöver knappast sägas. Att vara liberal innebär att man inte behöver ta hänsyn till forskning, verklighet eller andra människor.

Allas vår vän Karl Marx kritiserade redan på sin tid folk som utifrån ett nu såg på historien och framtiden; lät använda sig av idag för att förklara då, och förklara vart vi är på väg. Och inte de tendenser som pågår, det som rör sig under ytan – utan den dominerande klassens världsbild svaldes med hull och hår, vi har nått ändstation och detta är den ändstation som mänskligheten alltid strävat efter. En syn på historien, i klass med vilken vulgärläsning av Hegel som helst.

Från Konfliktportalen.se: L. O. K. Ejnermark skriver Dagens bild 11/3-2011 – Meningsfylld meningslös kreativitet, Jöran Fagerlund skriver Sopplunch i Älvrummet om ett fossilfritt Göteborg, Röda Lund skriver Dansk trotskist ny sosseledare?, Johan Frick skriver ”En meningslös tid, exakt en tusendel försent”, Lasse Franck skriver Khadaffi, EU-ledarna och världsfreden, Kaj Raving skriver Många långa högerinlägg – inget politiskt innehåll

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Vals för Marx (din vän ekonomisten)

”Lägg dig damm
Röda maj, värmen erövrar stan
Bland fanor, stöveltramp, hör jag din puls
Det är då jag önskar att jag kunde
Stanna tiden, tysta alla nätverk, stoppa trafiken
En stilla bön om lugn igen
Att kunna ta besvikelsen”

Den kanske mest intressanta aspekten av borgerligheten och dess styre är att den styr hela den politiska (och ekonomiska) debattens utgångspunkter (se exempelvis Marknadsmyter av Daniel Ankarloo), såväl som innehar politisk och ekonomisk makt, och med denna makt aktivt omformar vår värld – och människorna i den.

Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheterna och av uppfostran glömmer, att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras. I en sådan lära måste man därför dela samhället i två hälfter – varav den ena är upphöjd över samhället. (Karl Marx, Teser om Feuerbach)

Likt Socialdemokraterna på sin tid byggde ett välfärdssamhälle – som cementerade partiets politik likväl som dess väljarbas – bygger borgarna ett samhälle, där folket är borgare i ideologisk bemärkelse. Rent historiskt är ett vanligt misstag att man missar att ”… en kamp mot det ekonomiska systemet i dess helhet och än mer en radikal omgestaltning av detta är omöjlig utan verklig kunskap om växelspelet mellan politik och ekonomi. ” (essän Klassmedvetandet i Historia och klassmedvetande, Georg Lukács). Den politiska aspekten inverkar på den ekonomiska, och vice versa. Att då, likt vissa, bara kämpa på det ekonomiska planet betyder att man har en mekanisk och ideologisk syn på klasskamp. I simplare ord kan sägas, att när borgarna tar makten omformar de aktivt ekonomin, i syfte att förbättra och cementera sin egen politiska position. En arbetarklass som bara kämpar på ett ekonomiskt plan blir då en arbetarklass som förlorat möjligheten att själv framlägga förslag för (icke-revolutionära, reformistiska) förändringar. Vi tappar möjligheten att berätta vad vi vill imorgon, och tvingas ständigt agera negation, blott kritik

Samtidigt får man aldrig gå åt andra hållet och se politiken som det avgörande. Betoningen bör ligga på ”växelspelet mellan politik och ekonomi”, och inse att vi måste stärka oss på båda plan. Politik bör dessutom inte bara förstås i termer av parlamentariska partier, utan bredare:folkrörelser, sociala rörelser, informell organisering – vad tillfället kräver, för att vi ska hålla vår egen såväl som samhällets rörelse riktad mot målet: det klasslösa samhället. Rent historiskt uppstod Socialdemokratin (i dess 1800-talsbemärkelse) ur fackföreningarna och arbetarklassens kamp, och inte vice versa. Den var ett uttryck för kapitalismens inneboende problem. Och det är kanske här vi befinner oss idag; i ett stadium där klasskampen bara öppet kan uppträda i ekonomin, men inte i politiken. Just detta kan bli ett väldigt reellt problem i framtiden, med tanke på överklassens försök och vilja att inskränka möjligheterna för fristående fackföreningar (främst SAC och Hamnarbetarförbundet) att verka och föra denna – och bara lämna fältet öppet för vid en första anblick spontana yttringar.

 

När samhället då omformas i syfte att ge individerna mer makt (bara detta är ju en konstruktion, då individer alltid är del av ett sammanhang och av en klass), blir resultatet av denna realliberalism tvärtom; individerna i arbetarklassen förlorar sin gemensamma makt som klass, och tvingas söka nytt skydd hos kapitalets klass: bostadsrätter, osäkra anställningsvillkor och att tvingas föra en kamp med vänner om framtiden ger en arbetarklass som individuellt tvingas ty sig uppåt och alliera sig.

 

I en verklighet som döljs blir ideologierna allenarådande; det som vid en första anblick kan verka logiskt i ett kort perspektiv, blir i ett längre perspektiv rentav livsfarligt. Ett bra exempel är att höjda löner i utbyte mot högre arbetstempo kan leda till en för tidig död på grund av stress. Eller varför inte ställa jobbskatteavdrag mot sämre offentliga tjänster?
Om vi alltså utgår från dagens situation (vilket man alltid bör) så kan vi se att läget är nattsvart. Lika svart som på 1800-talet, till och med. Det politiska avantgardet som alla försöker och vill vara (RS…) finns inte, varken politiskt eller ekonomiskt – och absolut inte på båda planen. Socialdemokratins partier och fackföreningar är med och gräver sin egen grav när de svalt överklassens världsbild, och gynnar – rent objektivt – inte längre arbetarklassen eller dess möjliga framtida maktövertagande. I alla fall inte i Sverige.

Jag, liksom många andra, har redan tagit upp att revolutionerna i Nordafrika hör samman med studentupploppen i England och generalstrejkerna i Europa. Den svenska arbetarklassen ingår i samma totalitet som alla andra: kapitalismen kanske inte behärskar allting på jorden, men den befinner sig i en närapå fullständig hegemoni, och vad den gör påverkar alla – på gott om man är rik, på ont om man är fattig.
Var kris är en möjlighet till förändring. Men denna möjlighet gäller de båda dominerande klasserna – det kan lika gärna gynna oss, som det kan gynna dem. Krisen pågår som bekant fortfarande, och det är inte helt omöjligt att en öppning ut ur detta visar sig. Vad vi dock måste inse är att denna öppning inte kommer ur tomma intet, utan är en produkt av klasskampen. Och när denna öppning kommer måste den utnyttjas, och här når vi bortom den objektiva situationen; in träder arbetarklassen som revolutionärt subjekt – vars mål är att upplösa sig självt.

 

”Blås din vind ur din tro på att tron i sig själv räcker till
Att nån i sig själv kan vara nog
Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen
Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen
Om man tror på nånting som du gör
att aldrig någonsin ge upp”

(om jag inte får lyssna på kent är det definitivt inte min revolution)

Steve Wright om rådskommunism

(det här är en artikel översatt från Libcoms arkiv, och det är även där man hittar de läsanvisningar som ges, här)

Steve Wright ger en bred översikt över rådskommunismens ursprung, historia och grundsatser, samt ger förslag för vidare läsning på ämnet.

John Maynard Keynes – alltid en av kapitalets mest skarpsinniga tänkare – blev ombedd att beskriva betydelsen av Oktoberrevolutionen, och föreslog att 1917 förebådade segern för ”Katastrofens parti”. För många av de revolutionärer som hjälpte till att etablera den internationella kommunistiska rörelsen, var hur som helst det entydiga kravet ”all makt åt Sovjeterna”, en sammanfattning av en ny klasspolitik som slutligen skulle kunna överstiga kriget och förräderiets katastrofer. En av dem, poeten Hermann Gorter, hyllade vid denna tidpunkt Lenin som ”den främsta förtruppens krigare av det internationella proletariatet”, och sovjeter själva med följande ord:

Världens arbetarklass har i dessa arbetarråd funnit sin organisation och centralisering, sin form och sitt uttryck, för revolutionen och för ett socialistiskt samhälle.

För de av flesta människorna i den radikala vänstern är Gorter och hans kollega Anton Pannekoek ihågkomna – om de överhuvudtaget är kända – som två i den vänster som Lenin kritiserade i ”Radikalismen – Kommunismens barnsjukdom”. 1917 var dock båda framträdande figurer i den internationella revolutionära rörelsen. För dem var deltagandet av de socialdemokratiska partierna och fackföreningarna i första världskriget en demonstration av inte bara en moralisk uselhet hos den andra internationalens ledarskap, utan organisationsformens bankrutt; en organisationsform som skiftade ”centern för gravitationen… från massorna till ledarna” (Gorter). Mot de gamla yrkesfackföreningarna, ställde de fabrikskommittéerna och sovjeterna; mot socialdemokratins partiform, ställde de en ny typ av politiskt avantgarde, endast dedikerad åt utvecklingen av arbetarnas självorganisering.

I stora delar av Västeuropa – Tyskland framförallt -, fann sådana perspektiv ett vitt gensvar mellan 1917 och 1923. 1919 uteslöts de från Tysklands Kommunistiska Parti på grund av deras  förkastande av parlamentarism och de gamla fackföreningarna, och de tyska ”vänster”kommunisterna formade ett nytt parti; KAPD, som tillfälligt överskuggade sin ”officiella” rival i militans och inflytande. Genom sitt nätverk av anslutna arbetsplatsorganisationer, hade AAUD, ”vänstern” på sin tid, skaffat sig en viktig närvaro i den tyska arbetarklassen, främst i de viktiga regionerna Ruhr och Bremen. Under Kappkuppen i början av 1920-talet, spelade deras aktivister en ledande roll i de röda arméer som tillfälligt dominerade Ruhr-området.

Splittrande i fraktioner, pågående polemik med majoriteten av bolsjevikernas ledarskap, och en förnyad tävling hemma gentemot ett kommunistiskt parti, nu sammansmält med socialdemokratins vänster, gjorde tillsammans att ”vänstern” försvagades. Den kanske mest seriösa av KAPDs interna skillnader gällde partiets natur. En fraktion runt Otto Rühle, hade åsikten att eftersom ”Revolutionen inte är en parti-fråga” – och parti-formen är inneboende borgerlig – så borde KAPD upplösa sig självt i nya arbetsplatsorganisationer, vilka istället skulle vara den rätta vägen mot den proletära diktaturen. Mot dessa stod en majoritet som omhuldade en ”teori om offensiven”, där parti-kadrern (”hård som stål, klar som glas”) sökte leda proletariatet genom exempel, med mindre bra resultat, som ”Mars-aktionen” tidigt under 1921 visade.

Under det tidiga 20-talet när det blev klart att Sovjeterna bara var Sovjeter till namnet, och Komintern underordnad rysk utrikespolitik, så bröt vänsterkommunisterna till slut med bolsjevikerna. I Europa ledde den relativa stabiliseringen av klasskonflikter efter 1923 till att tendensen tappade sin kvarvarande publik. När de vändes inåt mot sig själva så började de kvarvarande vänsterkommunisterna sakta att omvärdera sina politiska perspektiv. De utvecklade en av de första teorierna om statskapitalism, och kom att se den bolsjevikiska revolutionen som produkten av den sista ”stora borgerliga revolutionen i Europa”. Likt Rühle började många även att ifrågasätta lämpligheten i parti-formen för kommunistisk politik, och argumenterade istället för att grupper av revolutionärer skulle göra allt de kunde för att ”fostra självinitiativ och handling” i klassen, samtidigt som massornas spontana handlingar i upprorets process skulle skapa sina egna organisationer, och att dessa organisationer – uppstigna ur sociala förhållanden – ensamt kunde ända den nuvarande sociala ordningen.

Under 30-talet kom ett antal små men aktiva tidningar att erbjuda ett forum för debatt och diskussion bland rådskommunisterna, som ”vänstern” nu kallade sig. Den kanske mest kända av dessa var Paul Matticks International Council Correspondence (senare Living Marxism) till vilken Rühle, Pannekoek och Karl Korsch alla bidrog. Medan det teoretiska arbetet och den politiska analysen som lades fram i dessa tidningar ofta var av hög kvalite, så fortsatte rådskommunisternas isolering under det följande decenniet. Om något, skulle det kalla krigets klimat visa sig vara ännu mer ogästvänligt för de som såg de rivaliserande blocken som blott annorlunda former av kapitalistisk imperialism.

Likt många andra tendenser ur den gamla kommunistiska rörelsen kom rådskommunismen att bli ”återupptäckt” av det radikala 60- och 70-talets politiska rörelser. Även om de aldrig attraherade samma mängd människor som de leninistiska grupperna hade strömningen trots det ett betydande inflytande på den frihetliga vänstern efter 1968. Även här var dock dess räckvidd till stor del indirekt, via andra grupper och tänkare; situationisterna, Socialism eller Barbari och Johnson-Forest-tendensen, vars tidigare brott med leninismen hade fört dem i kontakt med de överlevande rådskommunisterna under 50-talet. I vissa fall spelade även slumpen i familjers historia en roll: Noam Chomsky skulle få sitt första möte med radikal politik tack vare en rådskommunistisk farbror i New York, till exempel.

I många fall har den frihetliga omtolkningen av rådskommunismen tagit formen av rådism; en ideologi som hyllar rådens direktdemokrati, samtidigt som den reducerar kampen för ett klasslöst samhälle till ett projekt för arbetarnas självförvaltning av produktionen (se till exempel många av de argument som den brittiska tidningen Solidarity la fram under 70-talet). Mot detta, argumenterade en ny generation av tänkare från ultravänstern, att ”socialism är inte förvaltningen, hur demokratisk den än må vara, av kapitalet, utan dess fullständiga förintelse”. (Eclipse and Re-emergence of the communist movement, Jean Barrot och Francois Martin)

Självfallet finns det även mycket att kritisera politiskt hos de första rådskommunisterna, och en debatt måste hållas om hur relevanta såna åsikter är idag. En skadlig (om än omedveten) följd av deras vilja att försvara en vision av arbetarklassautonomi från både kapital och alla självutnämnda frälsare, är att förståelsen av klassammansättning frusit fast. Denna brist har lämnat några av deras nutida ättlingar dåligt utrustade för att hantera nya krav och beteenden hos arbetarklassen, samt problemen med ras och kön – som ofta hör samman -; även om de knappast är ensamma i vänstern om detta. Samtidigt har, med tanke på arbetarrörelsens svåra läge, rådskommunisternas idéer om arbetarnas självorganisering som klasspolitikens hjärta, inte tappat sin relevans. På samma gång har revolutionära arbetarråd fortsatt att visa sig i många fall av intensiv social konflikt under de senaste sjuttio åren; från Ungern till Chile, från Polen till Iran. Det senaste exemplet var för bara fyra år sen, under 1991 års uppror i Kurdistan; och det kommer inte vara det sista.

Från Konfliktportalen.se: Lasse Franck skriver Privata intressen tål inte offentlig granskning, johan skriver När vi förlorade slaget om en skola för alla, Kaj Raving skriver Ökande klyftor sliter isär samhället, Jöran Fagerlund skriver Kampanjen ”Håll ihop mot rasismen” besökte Frölunda torg, Röda Lund skriver Andreas Malm talar i Lund om revolutionerna i Nordafrika, salkavalka skriver IF THE KIDS ARE UNITED – TANKAR OM EGYPTEN OCH VÄRLDEN

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.