Med en elgitarr istället för ett knogjärn

september 28, 2010

Vi som gick i skolan under 90-talet minns säkert den här Bamse-tidningen med antirasistiskt tema. Man skulle inte mobba Kalle Svartskalle (ja, han hette faktiskt så) och Bamse lärde de andra igelkottarna att Kalle också var en igelkott och inte mindre värd eller annorlunda på något sätt för att han hade svart hår. Ja, ni som minns den har säkert också listat ut att den handlar om att vi inte ska behandla invandrare något annorlunda än svenskar. Jag blev glad för en gratis serietidning, och jag har kvar den här hemma någonstans. Under samma veva som den här tidningen delades ut till landets skolor, så hade en livsstil etablerat sig (en livsstil som sen skulle dö ut 95-96 någon gång) nämligen den nazistiska skinnskallekulturen. Kulturen med musik, klädstil och attityd var direktimporterad från England, som gjort samma utveckling, fast på 80talet. Man ersatte SKA-musiken, haschrökandet och de onödiga slagsmålen med vitmaktmusik, mängder av alkohol, BNP-röstande och onödiga slagsmål. Skinheadkulturen fick en törn då nazismen ”tog över” och jag minns att skinheads var nazister oavsett vad för märken dem hade på jackan, det var så mentaliteten var i skolan på den här tiden.

Vitmaktmusiken lockade ungdomar som var arga och besvikna på samhället. Som (inte alltid, men ofta) kom från trasiga arbetarhem, inte kände sig hemma i vänsterrörelsen som på tidiga 90-talet fortfarande hade kvar sina spår av 1968, anarkiströrelsen pysslade med livsstilism (det här får du inte äta, det här får du inte gilla, det här ska du bojkotta), ett direkt resultat av denna livsstilism var att organisationer som SUF och Folkmakt bildades. P-O Sännås gjorde en fotobok och följde skinheads i Stockholm, deras vardag som präglades av våld och alkohol. Som ett trasigt arbetarklassbarn förväntas bete sig. P-O fick höra historier om deras trasiga uppväxter, att dem jobbade med dåliga yrken, kom från trassliga hemförhållanden och hela den ramsan.

Om vi ställer vitmakt musiken framför oss, och plockar isär den. Vad får vi?

  • Avskalad rock’n roll (Som Rolling Stones) och ganska tydliga Oi/Punk-influenser. En del vitmakt band var ju rena punkbanden rent musikaliskt.
  • En agressiv sång med ännu aggressivare texter. Vilket lockar många som är allmänt arga och inte nöjer sig med att slå näven i väggen.

Så rent musikaliskt hängde ju Vitmaktmusiken med i utvecklingen, det gör den ju fortfarande, när det t.o.m finns ”vitmakt-hiphop-artister” (se Zyklon Boom om du inte tror mig)  och den lockade till sig ungdomar som var arga för att samhället var i förfall, för att deras föräldrar hade problem, för att man inte hade så mycket medan andra hade precis allt. En tydlig syndabock gick att peka ut och sedan känner man att när man suttit och heilat framför skivspelaren så måste man göra något. Då hoppar man in i BSS eller i VAM eller något annat som fanns på den tiden. Många nazister, ledande som icke-ledande, har ju sagt att dem kom i rörelsen pga. musiken. Och handen på hjärtat, är det inte lite mäktigt vilken kraft musiken har? Att man år 1991 kan locka in ungdomar i en rörelse som stått för världskrig, gaskammare, död och förintelse – genom att arrangera ett par konserter ute i skogen? Det var det här vänstern misslyckades med, men som nazisterna ganska tidigt fattade att dem hade hittat sitt sätt att organisera ungdomar på.

Vänstern kom med sin progg på 70-talet. Det kändes gammalt, unket, töntigt och ”något farsan lyssnar på”. Ungdomar söker alltid nya saker, nya kickar, nya sätt att få utlopp för sin ilska. Ställ Blå Tåget – Den ena handen vet vad den andra gör, bredvid Skrewdriver – Power from Profit, samma budskap i princip (kapitalisterna är bovarna) men den ena låten är aggressiv och det känns som att sångaren vill slå ihjäl banktjänstemännen och krossa hela systemet, medan Blå handen å sin sida, helst vill sjunga om det och vara lite allmänt emot det. Sätt det i sitt tidsrum också; på 70-talet var proggen punken. Sen kom punken. Sen kom discon. Sen kom hiphopen typ, grovt förenklat då. Det som var ballt för 30 år sedan är inte lika ballt nu.

Å andra sidan har det ju blivit lite annorlunda ut. Nu har vi ju en hel drös med politiska hiphopare, som rappar om orättvisor, klassamhället, att de rika är bovarna, att rasism är illa och så vidare. Redan när Latin Kings satte igång så fanns de budskapen med. Och dem har stannat kvar. Och fler ungdomar lyssnar nog på Kartellen och är arga på kapitalisterna än lyssnar på Blå tåget och är arga på kapitalisterna. Om ni förstår.

Vitmakt musiken drog in ungdomar i nazismen, med arga och hotfulla ord, konserter som ibland liknade religösa möten, där alla vrålar i kör och reser högerarmen samtidigt  lockar faktiskt många. Man dras ju till gemenskaper, det är så en människa fungerar. Ingen vill ha ”sin grej” och sitta hemma och vara radikal. Man går in i någonting för att träffa andra som är som en själv och skapa någonting utifrån det – En gemenskap. Jag har skrivit lite om Gemenskaper tidigare, i mitt blogginlägg om nykterism.

Det finns ju en viss orsak till att vitmaktindustrin omsatte flera miljoner om året när det gick som bäst, inte var det för att banden var musikaliska och unika, de flesta vitmaktbanden liknar faktiskt varandra ganska mycket, och de flesta hämtar sin inspiration i grunden från Skrewdriver, som startade och var det första riktiga vitmaktbandet. Och det finns en orsak varför musik som, faktiskt, är dåligt spelad punk med texter om krig och Hitler, faktiskt fortfarande seedas på internet och lockar in människor i den nazistiska rörelsen.

Man behöver ju få utlopp för sina känslor, sin aggressivitet, hopplöshet och förtvivlan, man behöver höra att det inte är en själv som är orsaken till att samhället är som det är, utan att det faktiskt är som det är pga det ekonomiska och politiska system vi har. Många har ju fördomen om att vitmaktmusiken bara handlar om taskiga jänkare och onda judar, men nej, det är destå vanligare med band som sjunger om att samhället i sig är fel (sen att det styrs av judar, kontrolleras av banker och rödingar är en annan sak) och många kan nog söka svaren på det mesta i vitmaktmusiken. Ett bra exempel är Storm, som gjort merparten av sina låtar om samhället i sig och det ekonomiska samt politiska felet i det, än ”Wö judarna styr världen, vi måste ena oss mot dem…” (även om såna låtar finns med förstås)

I Sverige hade vi ett band som hette EAK, vilket var en slags ”röd” motsvarighet på vitmaktmusiken, och dem bildades ju i samma veva som Ultima Thule blev stora (och Ultima Thule är ju inte det band som sjunger om det taskiga systemet, utan är mer av en extrem-konservativ ”det var bätter förr”-nischa) och EAKs låtar var, precis som vitmaktmusiken, aggressiva, handlade om död och våld, och mot den riktiga fienden – borgarklassen. Hade vi haft flera band som EAK som lyckats etablera sig hos ungdomar, så hade vi säkert fått ett någorlunda annorlunda politiskt klimat i Sverige. Iallafall så hade livsstils-anarkisterna haft mindre inflytande och mindre makt.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Tropperne ud af Afghanistan nu – før det bliver endnu værre, L. O. K. Ejnermark skriver Maurizio Cattelans skulptur utanför börsen i Milano, Johan Frick skriver Noll sympatier för Plura, Josefin skriver Andreas Malm om SD, Lasse Franck skriver Vad gör Sverigedemokraterna här? Tar våra jobb och våra kvinnor.

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Annonser

Det gäller att ta sida

september 19, 2010

Jag citerar rakt av från Andrea Doria:

”Valrörelsen står mig upp i halsen. En höger som blir allt djärvare och en vänster som inte verkar vilja vinna. En vänster där ett parti till och med deklarerat att de aldrig varit vänster. Ett fascistparti på frammarsch som inte hade varit någonting utan samtliga partiers oförmåga att lyssna på de människor som ingen längre vill veta av.

Jag förstår verkligen dem som bara vill strunta i alltihop och slippa välja mellan två usla alternativ och ett otänkbart.

Ändå är det viktigare än någonsin att vi röstar på söndag. Om du så aldrig brytt dig tidigare, nu är det dags. Borgarnas härjningar kan verka extrema, men det är ingenting mot vad som väntar. Inte ens Margaret Thatcher vågade blåsa på fullt ut första mandatperioden.

Dessutom: Utförsäkringarna av dödssjuka och de på det följande självmorden och de liv som slagits i spillror är tillräckligt för att denna regering måste bort. Jag trodde ärligt talat aldrig att en borgerlig regering skulle våga ta i med stora slaktarkniven som man gjort de senaste åren. Jag trodde de skulle se det som politiskt självmord.

Ingen borde kunna komma undan med det de gjort, inte i ett land som varken drabbats av hyperinflation, statsfinansiell kollaps, eller egentligen ens extrem arbetslöshet.

”Jag var naiv som trodde att det skulle krävas något i stil med ett kärnvapenkrig för att göra britterna till fascister”, skrev Alan Moore 1988 i förordet till V For Vendetta, seriealbumet han påbörjade i början av 80-talet, när Margaret Thatcher bara regerat ett par år. Vi är nu i samma läge som Storbritannien var 1983, när Thatcher med ännu en valseger i ryggen laddade för den verkliga frontalattacken på fackföreningarna och Storbritanniens arbetare.

Vi kan motverka en sådan utveckling i Sverige. Tänk för ett ögonblick bort Mona Sahlin och att sossarna inte lärt sig någonting av det senaste valnederlaget. Låtsas som att Lars Ohly är något mer än en hund- och fotbollsintresserad mysfarbror. Förträng miljöpartiet.

Gå och rösta på söndag. Rösta på Vänsterpartiet, vad du än tycker om dem egentligen. Det kommer att kännas bättre på måndag om du gör det.”

Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver ”Sverigedemokraterna är det fegaste partiet i vårt fosterland”, Johan Frick skriver Om valet går så här…, L. O. K. Ejnermark skriver Rättsläkaren: Sverigedemokraten skar sig själv, Anders_S skriver Lögnaktiga sverigedemokrater, Kaj Raving skriver Det handlar om värderingar…, tusenpekpinnar skriver Vänstern måste vinna.

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.


Det gäller att ta sida?

september 10, 2010

Ju närmare valet man kommer, destå hetsigare blir politiker och politikernas kompisar. Man ska lyssna på en låt på Spotify och får höra reklam från Folkpartiet, man får höra av Rättvisepartiet Socialisterna att man måste rösta på ett radikalt alternativ, enligt Socialdemokraterna måste vi rösta fram en ny politik, enligt Moderaterna ska vi rösta för att få fortsätta bygga Sverige. Enligt Sverigedemokraterna måste vi rösta för att få behålla Sverige. Alltså vad fan är det här?

Jag skulle inte se mig som en politiker. Jag identifierar mig inte utifrån den termen, jag är politiskt engagerad, men jag skulle knappast ställa mig bredvid en slipsnisse med en partiknapp på kavajen, det är ju min objektiva fiende, politikerna alltså. Jag har försökt skriva om valet i flera månader nu, om jag ska vara ärlig. Och varje gång har jag ångrat mig för att jag inte riktigt kan ta i det. Det är för ointressant faktiskt.

Det ointressanta är inte hurvida man röstar eller inte, det ointressanta är att man röstar och gör en grej kring det. Eller att man inte röstar och gör en grej kring det. De flesta jag träffar på tycker att det är viktigt med demokrati, men att politiker är skitjobbiga. Kommer ni ihåg South Park-avsnittet (Douche and Turd) som handlar om hur jävla viktigt det är att rösta, denna hets gör att Stan Marsh lessnar och börjar ifrågasätta röstandet (och därmed den jätteheliga demokratin som styrelseform) och tvingas lämna staden för att bo med Eko-terroristerna i PETA, då han inte kan acceptera demokratin. PETAmå vara galna hippies som skiter i människor, men som försvarar djur tills döden skiljer dem åt (bokstavligt talat…) men dem lär Stan en viktig läxa. För det mesta får vi faktiskt välja mellan en gigantisk vaginal-sköljare eller en macka med en skitkorv i, dvs, två kandidater som är lika jävla dåliga båda två. Oavsett form, så är ju faktiskt samma innehåll i båda parter. Precis så ser jag på svensk politik, Mona Sahlin är lika höger som Fredrik Reinfeldt, det blåa blocket och det röda kör ju nästan samma politik på riksdagsnivå (på kommunal-nivå kan det se hur tokigt ut som helst) och att rösta på det ena är ju som en röst på den andre, fast lite annan förpackning.

Nu var inte min poäng att man lika gärna kan rösta på M som att rösta på S eller något sådant, nej nej, så får ni ju inte tro om mig. Jag menar bara det att båda av de block vi har att välja på, alliansen-från-skansen eller rödgröna-inte-så-speciellt-sköna, påminner ganska mycket om varandra. När det Socialdemokratiska Arbetarpartiet börjar lansera sig som Småföretagarpartiet eller när Ärkerövhålen i Moderaterna lanserar sig som Det Nya Arbetarpartiet, då vet man att världen är upp och ner och det är fullt med twister var fan man än vänder sig. Vår demokrati är ju dessutom lagom urholkad vid valurnan då man kan personrösta på folk som kört egna valkampanjer, och man kan rösta på två block, det blåa eller det jättemörkblåa, och alla små partier därimellan (kommunistpartierna, foliehatt-liberalerna o.s.v.) har inte en chans och kommer aldrig ha en chans att komma i närheten av en riksdagsplats.. från vilket land känner vi igen den typen av valrörelse..? Jo, USA såklart. Och USA är ju inte det första land vi tänker på när vi ska tänka på demokrati.

Jag vet faktiskt inte vad jag ville få ut av det här inlägget. Jag har tänkt på vad som händer om vi får borgare fyra år till, då kommer det ju fortsätta som det gjort nu. För mig som är heltidarbetslös så har det sett lika illa ut nu som då Socialdemokraterna styrde. Det fanns inga jobb. Inga partier kan dessutom ”trolla fram” nya arbeten bara sådär, fortfarande så är det ju marknaden, oh, denna heliga marknad, som bestämmer. Säger marknaden att ”Nej Fuck You det finns lagom med jobb, vi behöver arbetslösa som en slags motpol också..” så är det det som gäller. Såvida vi inte får en miljon arbeten inom offentlig sektor, genom att man satsar massor med pengar på nyanställningar där. Eller någonting. Men nya privata arbetsgivare ploppar ju inte upp ur marken bara för att politikerna bestämt sig för att dem får göra det. Det är ju faktiskt som så att politikerna bara är marionetter. De som bestämmer är ju asen på börsen. Asen i storföretagen. Asen som äger bankerna och reglerar världsekonomin.

Men om vi får ett ”vänster”styre så kanske det inte går lika fort med allt raserande? Även om det faktiskt varit så att den snälla-välfärdsvurmande-socialdemokratin varit stygga och även dem skurit ner, och att det inte är någonting man kan klandra borgarna för. Men det kanske går lite långsammare om dem får bestämma? Jag vet inte, faktiskt så gör jag inte det.

Lägg till att SD kanske kommer in, vad händer då? Ingen kommer vilja samarbeta med dem och dem kommer få sitta som pajaser i fyra år, inte kunna genomföra någonting (deras politik snor ju de borgerliga så bra redan..) och sen åka ur. Men deras politik blir legitimerad. Och kommer dem inte in tror jag att SD rasar ihop som ett korthus. Eller blir ett litet kommunalt parti, men att våga satsa på toppen igen, riksdagsvalet, tror jag inte dem inte kommer göra.

Det viktigaste är inte vad man röstar på på valdagen. Gör jag det så gör jag det. Gör mina vänner det så gör dem det. Man kan se röstandet som en engångsföreteelse, för det är ju, en gång var fjärde år. Sen alla dagar därimellan, så har vi all chans att organisera oss. Gå i demonstrationer. Dela flygblad. Ockupera. Strejka. Sabotera. Blockera. Protestera, eller göra vad som behövs. Jag tycker den sämsta typen är den som hetsar andra att rösta, ”valfrihet!!! men rösta rätt!!!” typ som alla valarbetare är. För om jag skulle prata med Mona Sahlin och hon skulle köra sin ramsa ”Det viktigaste är att ni röstar…!” och så säger jag att jag ska rösta på SD, ja då blir hon ju inte glad, hur mycket hon än fejkar. Det är ju bara det valet handlar om. Att säkerställa makt, att erövra makten i riksdagen, att få bestämma.

Kampen pågår liksom året om, inte bara i augusti då valrörelsen drar igång. Kom ihåg det när ni traskar till valurnan. Ni som gör det dvs.

Tips på lite aktuella DN-artiklar som har med valet att göra: Ungdomsförbunden släpps inte in, valfusk i Huddinge, De yngsta väljer rödgröntSD får inga utskottsplatser av S och M.

Från Konfliktportalen.se: Lukas Löfling skriver Vill vi ha en statsminister som inte tar ansvar?, loaderrorready skriver Unga ska ha stryk, Anders_S skriver Allvarlig tågolycka i Stenungsund, cappuccinosocialist skriver The K Word, solidaron skriver Miljöpartiet – De rationella, Hans Norebrink skriver En ljusglimt i högermörkret

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.


Teknologi och klassherravälde

september 7, 2010

Primitivster är ett satans otyg. Självklart bör de motas i grind med arbetarklassens bästa teoretiska vapen – marxismen (de kan även med fördel käppjagas, om man är mer praktiskt lagd). Primitivismen är en del av en teknologifientlig strömning som ser maskiner som sina främsta fiender; något de delvis har rätt i. Men istället för att se teknologi som något i grunden ondskefullt bör vi se teknologi för vad det faktiskt är: utvecklat av kapitalisterna, som vapen mot arbetarklassen.

I Kapitalet skriver Marx om två olika sätt att tvinga ut mer arbete ur proletärerna: antingen genom att förlänga arbetsdagen, eller genom att intensifiera arbetet. Det är det sistnämnda maskiner och teknologi används till.

Vi kan alltså konstatera att maskiner osv skapas i ett specifikt syfte. Det hindrar däremot inte arbetarklassen från att nyttja dessa nya förutsättningar för att finna nya former av kamp: sabotage, maskning, punktstrejker – allt handlar om förutsättningarna vi har. Alla vapen som borgarklassen har kan vi vända emot dem.

Med den teknologiska utvecklingen följer nya sätt att organisera arbetarklassen och produktionen. För som bekant är arbetarklassen den felande länken i kapitalismen: när vi gör motstånd förlorar kapitalisterna på det. För att bryta detta motstånd införs, som ovan sagt, nya maskiner. Med informationsteknologins utveckling kan man till exempel övervaka arbetarna mycket noggrannare, men samtidigt kan arbetarna smidigt kordinera sin kamp. Det tve-eggade svärdet.

När Lenin tog det löpande bandet till Sovjetunionen fick han kapitalism på köpet (nu kan man diskutera hur pass socialistiskt Sovjet övht var, men det får ni bråka om någon annan gång), eftersom det löpande bandet reglerar arbetarna och inte vice versa. Det av människan skapade behärskar människan. Med dessa maskiner följer vissa sätt att organisera produktionen, och även detta är strikt kapitalistisk organisering.

Självfallet innebär detta att vi rakt av inte kan överta den kapitalistiska produktionsapparaten: den måste omvandlas till en apparat under mänsklighetens kontroll, istället för något som dominerar oss. Istället för att använda robotar i produktionen av bilar för att kunna producera fler bilar kommer vi använda robotarna för att slippa så mycket arbete som möjligt.

Självklart finns det betydligt fler perspektiv på teknologi och maskineri, för att inte tala om immateriellt arbete osv. Men det är viktigt att alltid komma ihåg att vapen även kan vändas mot sina skapare, men att en socialistisk samhällsomvandling även kommer leda till en förändrad funktion hos teknologin.

Om man är intresserad av ämnet kan man börja med att läsa:

Karl Marx – Kapitalet band I (kapitlet om maskiner är fint, men man bör nog läsa hela boken…)
Nick Dyer-Whiteford – Cyber-Marx (om marxismen i informationsåldern, utifrån ett autonomt teoretiskt perspektiv)

Lär finnas tio tusen texter till, men de två ovan nämnda är en schysst introduktion som även en standardsmart svenne (som jag) kan förstå.

Från Konfliktportalen.se: myrobe skriver Manifestation i Solidaritet med de fängslade 14 Anarkisterna i Chile!, vsfstockholm skriver Kom med och bilda Psykologer utan gränser, Anders_S skriver Flera anhållanden i den göteborgska muthärvan, Hans Norebrink skriver Solidarisk lycka, L. O. K. Ejnermark skriver Lena Mellin i farten igen, Lukas Löfling skriver Grön omställning viktigt för Vänstern i Heby

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.