Textraden som är rubrik för detta inlägg kan tyckas vara skrivet på fyllan. Men det är det inte, det är en rad ur ”Fredmans Epistel no: 1” av C Michael Bellman. Flera av hans epistlar som vi lyssnar på när dem tolkas av bl.a Fred Åkerström eller för all del Cornelis Vreeswijk handlar ju om hur livet var på 1700-talet. Där inräknas stora mängder alkohol och social utslagning. Ulla Winblad var ju prostituerad och Bellman och hans gäng verkar ju ha varit en föregångare till alkisgänget som super i parker och gapar på småbarn, ni vet det där gänget som finns i varje mellanstor förort med ett eget Systembolag.
Ett ting som lockat många människor i många åldrar och som byggt många olika relationer är ju just alkoholen. Behovet att hälla i sig ett gift, för det är ju faktiskt, för att sätta kroppen, sinnen och nervsystem ur balans, för att sedan kunna utvidga sin egna prestation (man vågar mer, man vågar göra saker man normalt sett skulle undvika att göra eller inte våga göra) resultatet har varit positivt för många, man blir en socialare människa, man vågar prata med nya människor, man vågar säga saker till människor i fullt förtroende, gemenskaper svetsas vid.. ja, visst, men sen kommer ju alla nackdelar, som innefattar allt ifrån att man säger alldeles för mycket och gör bort sig, till att våldsamheter, ”onödiga fyllebråk” och liknande tar vid.
Alkoholintaget är ett gammalt påfund, ingenting som ökat nu under 2000-talet, utan det har sett likadant ut hela tiden. Eller, innan vi skaffade ett alkoholmonopol så såg det ju faktiskt mycket värre ut. Män söp som svin varje dag, då drack man inte rosé för att bli lite salongsberusad på förfest, utan då söp man som svin kort och gott. För att glömma vardagen, för att slippa tänka på arbetet, för att kunna stå ut med sig själv. Detta är ju även ett beteende som finns kvar, överallt, och är framförallt vanligt i – ja justja, där arbetarklassen oftast bor. I förorten. Vanligt var det förut också, att man tog betalt i alkohol. Istället för att arbetsgivarna skulle behöva betala ut en lön varje dag (på den här tiden var dagarbete mycket vanligt förekommande, i alla främst storstäderna) så man gav de som arbetade en flaska sprit att lattja med framåt dagens slut. Spriten var billig, hade ingen beskattning eller någon kontroll, fanns överallt – och framförallt tog den kål på vår klass.
Man hade faktiskt försökt ta itu med alkoholmissbruket i vårat land, Gustav III införde ett tidigt monopol på alkoholtillverkning, som sedan ändrades i början av 1800-talet så att visa jordbrukare kunde ägna sig åt s.k. ”husbehovsbränning”. Monopolet upplöstes 1810 och masskonsumsionen av brännvin tog igång på allvar, speciellt under industrialiseringen, då mer arbeten skapades, tyngre arbeten som krävde ”avkoppling” efter arbetsdagen. En människa tål ju inte hur mycket som helst utan slås ut ganska hårt av en snabb samhällsomvandling/utveckling, det är någonting som inte är speciellt för att alkoholdrickandet ökade i samband med alkoholmonopolets avskaffande, utan gäller det allra mesta faktiskt.
Men faktiskt så söp arbetarklassen ihjäl sig nästan. Man orkade inte protestera, man sket i att protestera och framförallt så var man för full för att protestera. En passiv arbetarklass gör inte revolution. En passiv arbetarklass reser sig inte. En passiv arbetarklass skiter fullständigt i vad som händer. Dem vill jobba, få pengar för dagen, och kunna supa. I denna veva tog nykterhetsrörelsen vid. Mycket av produktionen för att framställa mat (potatis och säd) hamnade neråt i prioteringslistan, för att man satsade på att tillverka öl och brännvin, eftersom det kunde man tjäna mer på. Varför sälja potatis till hushåll, när man kan sälja alkohol till en grovt alkoholiserad befolkning, med utbredd alkoholism? Man ser ju marknaden ganska tydligt, var stora vinster går att skapa så att säga.
Den tidigaste nykterhetsorganisationen i Sverige, Svenska nykterhetssällskapet, hade upptåt 100.000 medlemmar när det gick som bäst, och man bakade in en hel del kristen moralism (vilket var tidstypiskt, helt klart) någonting som finns kvar i nykterhetsrörelsen på olika håll i landet, inte allt för sällan har Anonyma Alkoholister stora kristna inslag i sin verksamhet, och håller till i kyrkor eller lokaler som på något sätt disponeras av den kristna rörelsen.
Landets nykterhetsorganisationer organiserade tillsammans omkring sex procent av befolkningen 1910. Nykterhetsrörelsen var en folkrörelse och erbjöd många gånger sina medlemmar breda möjligheter till aktiviteter inom föreningen. Den blev också för många en skola i demokrati, eftersom att arbetare här gavs möjlighet att lära sig demokrati som arbetssätt och dessutom fick driva sina egna frågor. Det huvudsakliga arbetet gick dock ut på att helt förbjuda så kallade rusdrycker. De ansågs splittra familjelivet och därmed gå i konflikt med den kristna idén om en kärnfamilj som alla hade olika roller s.a.s.
Så det var en riktig folkrörelse på många sätt. Förutom möten där strategiska saker diskuterades, då den ständiga frågan var hur man skulle ”utrota” brännvinet i Sverige, så fördes även många andra saker, såsom sociala aktiviteter där hela familjer kunde delta. Nykterhetsföreningar arrangerade stora pickningar på somrarna där barnfamiljer kunde närvara, man umgicks och kunde göra det utan brännvinet, man arrangerade aktiviteter för barn och för vuxna, och för många fick man lära sig hur demokrati fungerande och hur samhället var uppbygt, man kan säga att nykterhetsrörelsen bidrog till en stor del av folkbildningen i landet. Många lokala nykterhetsgrupper ansvarade även för hjälp med läsning och skrivning, två saker vi tar för givet att skolan ska göra idag, men på den här tiden hade inte alla barn möjlighet att gå i skolan, och många vuxna missade. De som var bildade hjälpte t.ex många att skriva brev till släktingar i USA, dit många svenskar flydde när det gick som allra sämst för landet under 1800-talet, bara för att ta ett exempel.
Rörelsen växte sig stor i Norrland och Småland och där verkade den, i storstäderna fanns den inte riktigt på samma sätt, och etablerade sig aldrig på riktigt. Den politiska nykterhetsrörelsen växte också fram, som ansåg att kristna värderingar inte hörde hemma i alkoholpolitik, en del hävdade också att det var viktigt att arbetarklassen inte söp ihjäl sig eftersom då kunde vi inte enas, och en splittrad, nedsupen, nedgången, outbildad och passiv arbetarklass tjänar bara borgarklassen på. Denna åsikt var mycket kontroversiell när den kom i slutet på 1800-talet, men idag så skulle de allra flesta nicka med.
En folkomröstning år 1922 ”Folkomröstningen om rusdrycksförbud” lyckades inte förbjuda brännvinet, men 49% av svenskarna, en majoritet kvinnor, tog avstånd ifrån superiet. Eftersom det var en så pass stor mängd människor som var emot rusdryckerna, så beslöt sig regeringen att inte förbjuda dem övht, dvs inte utrota dem, men att tillverkning av berusmedel blev totalt förbjudet. Starköl och starkcider, som var de vanligaste dryckerna, blev därför stoppat att tillverkas i Sverige.
Vad som är intressant var att det inte var betalda ombudsmän eller präster som utgjorde nykterhetsrörelsens grund, trots att rörelsen i mångt och mycket var kristen. Nej nej, själva arbetet med att ordna upp nykterhetsgrupper, aktiviteter m.m. stod många helt vanliga arbetare för. Visst, kristendomen var väldigt utbredd och djupt rotad hos många tusentals människor från arbetarklassen, men socialismen trängde sig in allt mer och mer i nykterhetsrörelsen och under tidiga 1900-talet fanns det socialister i mångt och mycket i nykterhetsrörelsen. Inte för att verka för att alla nykterhetsrörelser skulle gå upp i någon läskig international eller börja sponsra någon kommunistisk geurillagrupp, nej, för att man inte skulle se alkoholmissbruken som något individuellt och ”blir du frisk så blir du det med jesu kraft” utan för att vi MÅSTE kunna hålla oss nyktra, annars kommer vi gå under som samhällsklass och därmed ge borgarklassen all makt att styra över våra liv. Återigen: En nedsupen, passiv och splittrad arbetarrörelse kör överklassen över med en jävla ångvält. Därför behövdes nykterhetsrörelsen, för att kunna få igång ordning och disciplin hos vanliga människor. Det handlade alltså om folkbildning. Sen var det viktigt att man organiserade sig.
Sen fick vi alkoholmonopolet och endast Systembolaget fick sälja brännvin. Och så har det varit sen dess. Men det finns ju en baksida av det myntet också. Regeringen fattade ju på den här tiden då monopolet skaffades att ”Svenskarna verkar ju älska rusdryckerna!” och tog monopol på att få sälja. Men man fick ju inte göra vinst på att sälja alkohol, så det blev ju skatt istället. När man köpte alkoholen betalade man ju även skatt för den (det är därför vodkan är skitbillig i Ryssland men svindyr här, om ni undrar!) och därmed drog staten in pengar på att sälja någonting man var ensamma om att sälja på. Cash för daddy state och kontrollerad alkoholförsäljning.
Nykterhetsrörelsen finns kvar idag, men för en tynad verksamhet, ”Dont drink and drive” och liknande kampanjer känner väl de flesta igen ifrån gymnasiet, och vi känner ju alla igen ”Spola kröken”-kampanjen, det förs ju fortfarande, men inte mycket mer längre. När vi trädde in i EU så reglerades hur mycket alkohol man fick ta med in till Sverige, så att vi inte skulle åka över till Tyskland för att köpa hem absurda mängder alkohol tillbaka till Sverige. Dock så ville EU också att vi skulle upplösa ett av våra monopol och då rök statliga Vin & sprit. Kvar är systembolagets monopol, som finns ute i Jordbro, och heter Lagena.
Nu fick ni lite historia. Nu ska vi prata allvar.
Idag är superiet ganska utbrett inom vår rörelse, när jag pratar om vår rörelse så menar jag de organisationer som utgör den utomparlamentariska vänsterrörelsen. Mycket av våra aktiviteter finansieras med stödfest-pengar, det är bra att gemensamt samla in pengar för gemensamma projekt, eller för att stötta en viss grupp som har ett visst projekt och behöver pengar. Men att det ska krävas att vi super skallen i bitar tycker jag är fruktansvärt tråkigt, och det banar väg för att vi ska vara tillbaka på ruta ett i historien, tillbaka till superiet som skapar en splittrad, nedsupen och passiv rörelse. För det är ju faktiskt inte revolutionärt att supa, oavsett om man super på ett kommersiellt ställe som drivs i vinstsyfte, eller om man super på en stödfest.
Ett annat problem är också att ett kollektiv lätt splittras. Det finns ju de som inte dricker, eller de som inte vill dricka varje gång. Precis som när man ska styra upp en filmkväll. Alla kan sällan samma dag, ofta har man andra planer, inte lust eller måste jobba, för att nämna några få. På krogen är det, som jag skrev i början, ett ypperligt tillfälle då man under lite lättare och trevligare former får snacka i lugn och ro, nya vänskaper skapas, nya relationer skapas, men då exkluderas ju de som inte vill gå på krogen av olika anledningar. Resultatet blir alltså att ett ”gäng” bildas och ett annat gäng står utanför gemenskapen. Och om man löser det genom att dra med dem på krogen så anser jag att man har nått en absurd organisatorisk problematik.
I flera organisationer har dessa tendenser uppstått och man har kunnat se att det lätt varit så, de som dricker ihop håller oftast ihop, peppar varandra och backar upp varandra, detta är ju det positiva resultatet av att man skapat en gemenskap. Att man håller ihop. Problemet är ju den att det skapats på ett ställe som inte alla kan inkluderas i, utan de som exklueras står ju där som fån och ibland känner dem sig inte som en ”del” av gänget. Detta problem är ju någonting som är väldigt lätt att råda bot på – gör saker ihop nyktra. Filmkväll är ett exempel. Det finns mängder av bra saker man kommer på när man lagar mat tillsammans, går promenader tillsammans, har ”aktivitetsdagar” tillsammans. Inför första maj när man målar banderoll, lyssnar på musik, skojar med varandra – är bland det bästa jag vet med den organisation jag är med i. För då är alla där, nyktra och det är ett bra tillfälle för nya medlemmar att känna att man är en del i någonting och att ens insats spelar roll. Om man kan anpassa situationen (t.ex byta ut banderollmålning mot en stor matlagningsträff exempelvis) så har man kommit långt. För att kunna finna en gemenskap, så måste man kunna arbeta som grupp. Och för att kunna arbeta som grupp, så måste man göra saker där alla är delaktiga. Ett litet exempel: Golf är inte kollektivt. Då är det din individuella insats som spelar roll – för dig. Fotboll är kollektivt. För då spelar man i lag och måste lära sig lita på varandra, arbeta ihop trots att man inte är blodsbröder sen barnsben o.s.v. Kort och gott: Kollektiva aktiviteter skapar en gemenskap, svetsar ihop en grupp och gör att politiskt arbete underlättas och kan förverkligas. Man kan inte arbeta som en organisation om man inte kan jobba i lag, och då återfaller vi till det här jag skrivit om tidigare, ”en passiv, _splittrad_, nedsupen arbetarklass gör ingen revolution”
Jag hävdar inte att människor måste sluta dricka, dricka är upp till var och en om man vill göra, det är ingenting som jag eller någon annan egentligen ska kontrollera åt någon annan (såvida inte en person löper en risk för alkoholism och måste ha hjälp att inte falla i det, men det är en annan sak…) sup för all del! Men se till att inte det resulterar i att kollektiv splittras, att man inte kan känna en samhörighet eller en gemenskap – det är då problemen uppstår.
Arbetarrörelsen kunde agera ordentligt under tidiga 1900-talet, när allt från barnbidrag, semesterersättning, åtta timmars arbetsdag m.m. infördes, och då mycket för att man hade övervunnit det som sått splittring och passivitet – och istället arbetat för att skapa en progressiv rörelse. Det är den här rörelsen vi måste leta oss tillbaka till om vi ska ha en chans att vinna i framtiden.
Jag är själv nykterist. Det är inget val jag har gjort på ”senare dar” utan jag har aldrig rört flaskan, i hela mitt liv. Dels pga. privata orsaker och dels för att jag tycker det skadar politisk aktivism fruktansvärt mycket, när folk är mer ”på” att dricka öl än att gå på aktiviteter som ens egna organisation arrangerar och behöver allas gemensamma styrka och kapacitet för att genomföra. T.ex ett enskilt medlemsmöte är ju ingenting blir arg över att folk skippar för att dem ska dricka, men en aktion, ett torgmöte, en flygbladsutdelning m.m. tycker jag är tristare att folk struntar i att delta på, för att man hellre dricker.
För mig är nykterism och sunda alkoholvanor ingenting som ska läggas på individnivå. Det finns ingen poäng med att vara någon slags besserwisser som sitter och säger att ”ja, jag dricker ju inte, jag är så duktig jag får allting gjort och har pengarna kvar i slutet på månaden”, utan det är någonting som måste föras in som en del i vår rörelse och i vår kamp – det fungerar inte att människor inte kan hantera sitt drickande och dricker för mycket så övrig aktivitet skadas. Men det är ingenting man ska klandra privatpersoner för, det är så samhället ser ut. Man super för att slippa se skiten, man går inte på ett SUF-möte. Det gör en ännu mer deprimerad (inte att vara SUF-are, men att behöva bli påmind ännu mer om allt som är fel i världen) då måste man börja presentera alternativ. Jag minns flera trevliga aktiviteter jag gått på, och som folk som i vanliga fall hellre dricker på lördagskvällen än går på ett trist möte var med på. Alla hade trevligt, på lika villkor. Mycket vettigt sades och många bra resultat uppnåddes. Man kan inte fastna vid att alkoholdrickande bara är någonting individuellt, det är det ju visst i den mån att det är ju jag som dricker ölen, inte någon annan, men att det är ett symptom på någonting större. Någonting som människor förr i tiden kämpat emot. Jämför det med att man inte bara kan nöja sig med att vinna en facklig konflikt, och stanna med aktivismen där. Vi måste ändra någonting större – byta ut hela skiten till någonting nytt. Ja, ni förstår säkert jämförelsen.
Det fungerar ju inte att säga att ”Nej jag super inte för det är skadligt för arbetarklassen” eller liknande, för då gör man ju en kollektiv fråga till en individuell, samma sak som när man köper rättvisemärkt kaffe istället för ”vanligt” kaffe, då gör man ju lösningen till en individuell och ”köper sig fri” från det dåliga samvetet. Att bekämpa/belysa/motverka individuella alkoholmissbruk är bara att plocka ut russinen ur en bulle. Vi vill ju äta hela bullen! Inte bara delarna av den. Allt! Därför borde vi lära oss av hur man gjorde förut, och istället för en stödfest så arrangerar man en stödfika, vilket har gjorts, mycket för att testa och se om det är lönsamt, och ja, det är det. En stor stark blir en kaka och en kaffe, och ändå gjorde organisationen vinst och fick pengar till sitt projekt.
Det är bra med ett Systembolag, jag vill inte ta bort alkoholmonopolet, för då kommer vi ju bara kastas tillbaka hundra år i tiden, sådana saker som kan vara skadliga ska hållas kontrollerat, inte för att jag vill vägra människor att dricka – men det ska vara medel-svårtillgängligt, och inte gå att knalla ner till ICA och köpa en kvarting. Då är vi tillbaka på ruta ett. Och dit vill vi inte komma, tro mig.
Publicerat av domljuger 
Dom ljuger 