Jobba jobba jobba

Ung & Bortskämd har återigen dragit igång en skendebatt kring curlingföräldrar och deras bortskämda barn som aldrig lyfter ett handtag. Det kanske mest intressanta är att det på ett väldigt effektivt sätt visar att man kan leva utan att jobba åtta timmar fem dagar i veckan för att ha ett liv. En full arbetsvecka är närmast helig för borgarklassen, vilket tar sig uttrycket att även om arbetslösheten är nästan 10 %, så ska folk spendera åtta timmar per dag sökandes jobb för att få sitt socialbidrag.

När dagens unga ses som bortskämda så brukar det förklaras att man inte bara ska plugga heltid; du ska även jobba extra på helger, söka jobb på eftermiddagar och nätverka på kvällar. I kapitalismens begynnelse spenderades ofta 14 timmar på en fabrik, sex dagar i veckan. Efter socialdemokratins intåg i den svenska politiken fick vi istället åtta timmar arbete, åtta timmar fritid och åtta timmar sömn.

Idag är det ett minne blott. Så på sätt och vis har vi med tiden fått det sämre tidsmässigt än förr. De åtta timmar jobb som avgränsades i en fabrik har plötsligt ökat, och handlar inte bara om att jobba – utan även om att söka jobb, nätverka för att kunna söka jobb och jobba gratis: för att visa att man verkligen vill jobba.

Kanske är det en generationskrock. Men om fallet är så, är det snarare en krock mellan olika generationers samhällen. Samtidigt våra föräldrar växte upp i ett samhälle där det fanns jobb i överflöd, en – måhända socialdemokratisk, men ändå – stark facklig rörelse och definitivt ingen som krävde en återgång till 1800-talet.

 

När liberaler pratar om arbetslöshet som en individfråga ansluter de sig till en tanke om den autonoma individen, en individ som skapas inifrån och inte genom att socialt agera med familj, vänner, samhälle – världen omkring, helt enkelt. Det är en lika fiktiv konstruktion av individen som Harry Potter, Star Wars och eskimåer. Plötsligt blir det omöjligt att förklara varför fattiga familjer där man inte läser får barn som inte söker sig till högskolor och universitet i lika hög grad som de med trygga medelklassfamiljer med tidigare hög utbildning.

Alla kan bli allting, men oddsen för att du hamnar i samma samhällsklass som dina föräldrar har varit stor. Idag är det kanske annorlunda: du kommer snarare med stor sannolikhet få det sämre än dina föräldrar, tack vare borgarklassen och dess nyttiga idioters korståg för att vi ska jobba mer, producera mer, hjälpa mindre. Precis som vanligt handlar det om strukturer. Om att vår kapitalistiska struktur skapar större klyftor och helst vill att så mycket som möjligt ska hamna hos ett fåtal – helt emot samhällets bästa. Det är inte bra för Sverige om du jobbar mer och får sämre lön: det är bra för en överklass.

 

Den gamla socialdemokratiska tanken kring full sysselsättning är möjligtvis bättre än dagens massarbetslöshet, men man glömmer att fördelningen av det vi skapar är problemet. Samtidigt som vi varje år producerar mer, får vi mindre; samtidigt som vi jobbar mer, hårdare och osäkrare, får vi det sämre. Lösningen är självfallet att halvera arbetstiden genast, och låta folk skapa sin egen meningsfulla fritid. Som ett första steg mot ett bättre samhälle.

(Hela inlägget är inspirerat av skumrask)

Från Konfliktportalen.se: Stefan Bergmark skriver När Bonnier debatterar sig själva, Hans Norebrink skriver Nationalismen som vägrar dö, Johan Frick skriver Vad väntar jag på?, Anders_S skriver Friskväderstorget – en felkonstruerad plats, mathiavelli skriver Att veta var man börjar, men inte var det slutar, vandringsmyran skriver Regionalism i Sverige och politik (del 1, södra sverige, södra norrland)

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.