Släpp inte in skitungarna i politiken

Petzäll är en riktig skitunge.

Dels ser han ut som en, och dels beter han sig som en också. Denna lilla kille är dock det bästa som hänt på riktigt länge. Från att ha lanserat sig själv som en riktig plåga (”60 lök i månaden och valfri lägenhet i Stockholm”-uttalandet ) och sedan krökat rätt rejält och tagit timeout för sitt missbruk, och ja. Han är inte den förste och förmodligen inte den siste SD-aren med konstiga saker för sig. Det har vi redan gått igenom i ett tidigare inlägg. Men Petzäll är intressant för en grej som hände ganska nu. Han har hoppat av SD och blivit vilde, och pressar partiet att inte kritisera honom för då avslöjar han hemligheter SD har. Alltså har den här lilla skitungen satt det sämsta partiet i riksdagen (nu ska vi inte tro att jag tycker något parti är bättre än det andra. Det är inte partierna det är fel på, utan partipolitiken. Men det är en annan diskussion.) pressat partiet mot sin yttersta spets och dom kan inte vidta åtgärder. Petzäll har bunkrat upp en liten jolle med hemligheter, pengar och riktar automatgeväret mot SD som försöker dra honom in mot kajen för att ”prata om det”. Hihi! Interna stridigheter när dem är som bäst. Speciellt när han inte verkar ha någon seriös hjärtefråga. Han ska sitta fram till valet 2014 som politisk vilde och tala om ”ungdomar och missbruk” jagmenar, det har vi x antal forskare, socialarbetare och myndigheter att göra. Inte en alkoholiserad skitunge som lyfter 60 000 i månaden som skattebetalarna ska betala.

Petzäll är nästan lika gammal som mig, men på ett sätt har han kommit längre. Han sitter i riksdagen och har en lön jag bara kan drömma om. Men på ett annat sätt är jag ljusår före honom. Jag har nog x antal fler hjärnceller än honom, skulle jag lite själviskt vilja påstå. Här är hans blogg, in och skriv en uppmuntrande kommentar eller två.

Han hade blivit ombedd redan i somras att lämna sin plats, eftersom han representerade inte det de andra i partigruppen (Söder etc) stod för. Och han ville ha pengar för det. Så mycket var det för den idealismen, så mycket för den karriärismen. Sen sprang han och berättade om sina planer för sina (?) närmaste ideologer, Moderaterna. Smart nog så tackade M nej. Även om dom säkert hade tagit en SD-are, då M tappade Sten Andersson 2002, som lämnade för Sverigedemokraterna. En från vardera läger.

Rätt ska vara rätt. Ett öga för ett öga. En tand för en tand. En Sverigedemokrat för en Moderat.

Det tandlösa motståndets höst

Tidigare i bloggen förfarade jag mig över hur det skulle se ut om vi skulle få borgarna i fyra år till, om vi skulle få in ytterligare ett borgerligt parti med högerextrema tendenser eller om vi skulle få en extremt usel S-V-MP-regering, om Mona skulle få chansen att styra Sverige osv. Nu blev det ju inte så. Här kommer en kort, väldigt försenad (skyller på att det måste ta tid att smälta in sådana här landssorger) eftervalet-rapport/analys och en analys av det ”antirasistiska” motstånd som skapades efter valet. Håll till godo.

Valet präglades av debatter om hur Sverigedemokraterna skulle hållas utanför, hur Sverigedemokraterna ska motarbetas, vilken position dom kan få, och självklart handlade det om hur ful och dum och taskig och elak Mona är. De borgerliga tidningarna vräkte ut skit över denna kvinna, inte helt obefogat, men till en absurd mängd som kan få den mest sossefientliga anarkisten att tycka att det ”börjar bli nog nu”. Valnatten skanderades i 90talets tecken, ni vet Youtube-videon där man klippt ihop SDs ”Jimmie Åkesson tja-lala-la-la-lala” ihop med de skränande skinheadsen från dokumentären ”Skinheads” och deras ”Sverige åt svenskarna tja-lala-la-la-lala” och gjort sig lustiga över. Självklart ploppade några Hitler-bunker videor upp också. Förutom det cirkulerade det runt mängder av poliser i Stockholms innerstad och många människor kände allmän uppgivenhet över det totala nederlaget, fyra år borgarregering, nu kan vi tacka hejdå på riktigt till det Sverige vi en gång växte upp i.

Direkt efter valet så exploderade någonting. Alla de hundratusentals som inte röstade på SD och faktiskt tycker SD har fel, av olika skäl, oftast för att dom är rasister, blev ju arga över valresultatet. Kan ju inte säga att jag själv blev så speciellt glad över det heller. Dagen efter valet så slöt 10,000 personer upp till en demonstration på Sergels Torg, mobiliseringen skedde över Facebook och tusentals ”attendade” på nolltid. Och plattan fylldes av människor. Nu var det bråda tider. Nu skulle vi visa var skåpet ska stå. Eftersom det var en spontan demonstration så var det ju brister i planerandet, men det är ju självklart, när 10,000 kommer och man själv aldrig gjort något liknande. Demonstrationen gick efter ett par tal mot riksdagen, stämningen var hög, då en 24timmars-varsel-demonstration aldrig någonsin sett ut såhär. Efteråt diskuterades detta flitigt över internet och inom organisationer, hur ska man ta vidare detta, vad kan vi göra, vad kan vi inte göra och så vidare. Tidigt var jag ganska negativ till den här demonstrationen. Inte till att man protesterade mot SD, utan för att det inte var en tydlig politisk agenda eller mening med demonstrationen. Det hela var ett samvetes-projekt för många, man gjorde sitt, gick dit, gick från A (Sergels Torg) till B (Mynttorget) och sen gick man hem och hade ”visat var man står” och ”tagit avstånd från SD”.

En del inom vänstern hojtade klart och tydligt med ”Detta är ett uppsving för den antirasistiska rörelsen i Stockholm! Det här det här vi ska bygga kring! 10,000 personer är en styrka!” och nästan direkt började en ny demonstration planeras, denna gång med god mobiliseringstid och med bättre samordning. Tjejen som tog initiativet till den första demonstrationen bangade ur, då hon fattade att det faktiskt var Vänstern som arrangerade det här och det kunde hon inte ställa upp på. Några andra personer gjorde separata event med några tusen ”attendings” per event och bjöds in till detta planeringsmöte, och ytterligare några fegade ut. Ja, en till och med skickade ett meddelande till alla sju tusen som attendade på hennes event och sa att ”Hej på er igen. Ursäkta denna röra fram och tillbaka. Jag hoppar härmed officiellt av som arrangör för detta event. De som tillsammans arrangerar demonstrationen på måndag är organisationerna STARK, Septemberalliansen och facebookgrupper mot rasism (bl.a. min) STARK och septemberalliansen står dock även för en stark anti högerpolitik i denna demonstration, som jag inte kan stötta och stå bakom. Ni väljer själva hur ni vill göra. Detta event är nedlagt. peace” Därefter uppstod förvirring, var det de maskerade AFA eller de mjäkiga Ung vänster? Vilken vänster? Varför vänstern? Vi är ju emot rasism frågade många sig. Många sa att dom inte ville komma för att vänstern var här.

Trots detta tjatades det om att ”10,000 personer är en styrka!” och man arbetade inför demonstrationen, som den här gången var den 4e oktober. Det kom inte lika många människor som på den första dagen efter valet (alltså var den här ”styrkan” bara en illusion) det kom ungefär 3500-4000 människor, dvs mer än en halvering. På plats var det flera som frågade om det här ”var en vänstergrej” eller ”varför är det så mycket politik? vi är emot rasism” och liknande. Demonstrationen avgick efter flera tal, och i vanlig ordning var det fler Revolution-fanor än det var medlemmar från Revolution, och antalet tidningsförsäljare från Offensiv vågar jag inte ens gissa en uppskattning på. Direkt när vi kom till Mynttorget efter den extremt avslagna, lama och meningslösa demonstrationen så började folk dra. Efter nära en timmes tal så började musiken och då var bara ett par hundra kvar på plats.

Efter denna demonstration hölls ytterligare en demonstration, den 9 november, mot ”rasistiskt våld” (alltså spelade man vidare på antirasismen som en populäriserad allmän politisk fråga som alla skriver under på) och på den demonstrationen kom det ungefär 50 personer. Det blev inget fackeltåg heller som det var tänkt. Officiellt var det vädrets fel att fackeltåget ställdes in. Det var dåligt väder den dagen, men det var nog inte bara det som spökade..

Alltså från 10,000 – till 5,000 – till 50 personer. Och den antraistiska rörelsen stod med hakan i marken och: Vad fan var det här nu då? Var är alla!?

Frågorna är många, och svaren är ganska enkla. Folk kom till den första demonstrationen var att det var en extremt het potatis dagen efter valet, att vi kommer få nedskärningar, privatiseringar och allmänt sattyg i fyra år till skiter människor i, dom vill läsa om dom onda rasisterna i Sverigedemokraterna, och heta potatisar tenderar att reta upp människor. Speciellt när det rör så pass enkla saker som rasism. Ingen gillar ju rasism. Alla är emot rasism. Jorden är till för alla. Alla är lika värda. Rör inte min kompis, ja, ni kan ju hela den där soppan vid det här laget.  Nu fick folk gå sin samvetsdemonstration och känna att dom gjorde något. En högst individuell ”feel-good”-grej och sen var aktivismen över. Folk var upprörda och sen var det slut. Sen kunde livet fortsätta. För kämpa orkar man ju aldrig göra själv, men det är jättetrevligt när andra blir misshandlade av såväl rasister som poliser, hatade i media, bränner tusentals kronor och energi på projekt, dom kan ju kämpa för oss andra. Det är det här som ett problem med antirasismen, den bedrivs ju, organisatoriskt, av vänstern, och inte av människor utanför vänsterrörelsen, och den mobiliseras till stor del av just vänstern. Detta är ett problem som vi vetat om sedan länge men inte riktigt vet vad vi ska motverka det med. Vissa exempel är dock bra. I Lund på 30 november 2008 så samlades ~tusen Lunda-bor (gamla som unga och allt det där) och förstörde nazisternas marsch totalt. Total seger för Lunda-borna. Totalt fiasko för nazisterna. Det gick inte så bra med att etablera sin gamla tradition på nytt.

Att antalet, 10,000 personer är en styrka, är en ren idealism. Jag brukar gå efter devisen ”hellre en nybliven anarkist-punkare som är driftig och organisatorisk, än tio poppare som läst allt av Marx” jag är intresserad av praktik och resultat, inte av vem som tycker bäst eller har läst mest. Självklart är bildning viktigt och det måste alltid analyseras så vi vet  hur vi ska gå framåt och vad vi inte kan återvinna eller satsa kraft på. Men det är ju inte det jag menar heller.

10,000 personer är ingen styrka. Det är pinsamt att inte i allafall 1000 personer som inte redan utgör vänstern organiserar sig kring antirasistiska projekt, eftersom många inte klarade av vänstern som rörelse, men antirasism är ju inte per automatik något som betyder att man förväntas läsa Marx. Många har kommit in via antirasismen och inte kunnat så mycket, men lärt sig ju längre tiden går och utvecklar sitt ideologiska förstånd så att säga. 10,000 personer varpå flera röstade på borgarna, och därmed legitimerade Sverigedemokraterna (eftersom rent politiskt är ju SD lika höger som de andra allianspartierna) gör ju att vi gick med våra – i längden – fiender i demonstrationen.

Och sen att man förväntar sig att logiken ser ut såhär:
Emot SD – > Vänster = Värvningsmaterial för vår Organisation!
Är ju bara dum i huvudet och saknar verklighetsförankring. Och detta stycke tänker jag inte utveckla.

Rasism är ett problem som uppstår inom kapitalismen, eftersom borgarklassen behöver rasismen för att hålla oss ifrån varandra, syndabock-syndromet skapas och ”mohammed” tar mitt jobb, fastän han tjänar lika lite som mig, eller är arbetslös, som jag. Vi har mer gemensamt med de andra arbetslösa av olika nationaliteter på AMS än vi har med Sven Svensson som är VD. Och det är härifrån man ska arbeta antirasistiskt. Att börja gå via logiken Rasism = Dåligt. Kapitalism = Bra. Eller att ”Jag är antirasist för alla är lika värda” har ju börjat i fel ände. Att vara emot rasism men inte erkänna klasskampen eller förstå att det finns ett samband mellan rasism och kapitalism är inte antirasism enligt mig. Det är bara skit.

Och 10,000 som är emot rasismen för att alla är lika värda är inte antirasism. Det är bara att spela kapitalismen i händerna. Låt dom gå från A till B och sen gå hem och fortsätta vara arbetslösa eller arbetare, så kan allt fortsätta som det ska. Däremot, är 10,000 emot rasismen för att det är ett gift mot mänskligheten, skapat och administrerat av kapitalismen – då ser vi potential och riktiga jävla möjligheter att komma någonvart. Istället för att stå och stampa i ”Rör inte min kompis”-fotspåren.

Vad vill jag att vi ska göra då? Kortfattat: Fortsätta jobba i folks vardag. Aldrig tappa förtroendet på oss själva. Fortsätta med föreläsningar, bokbord, arrangera demonstrationer, knyta kontakter, värva medlemmar, erbjuda en praktik som människor kan engagera sig i. Inte utgå från att vanliga människor är dumma i huvudet och behöver The Almighty Vänsterrörelsen att komma och styra upp saker åt dom.

Och man kan ju fråga sig hur vi ser på Sverigedemokraterna och deras väljare. En SD-politiker är ju en människa som helt köpt partiets politik och faktiskt lägger tid och engagemang för Saken. Det är ju tråkigt för dom. Där finns det inte mycket att påverka. En del personer är man dock förvånade över att SD ens låter vara representanter i deras tjänst. Men SDs väljare? Vilka är dom? Många människor som tidigare röstat på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet, och som inte vill se Mona, men inte heller vill ha borgerlig regering. Och missnöjesröstar på SD. Tja, varför inte? Många byggjobbare röstade på SD. Det starkaste SD-fästet i Stockholm är ett arbetarområde i Västerhaninge, som tillhör typ Stockholms fattigaste kommun, Haninge. Direkt efter valet så ploppade mängder av Facebook-statsuppdateringar upp; ”Om du röstade på SD – Ta bort mig som vän” och folk började rensa i sina vännerlistor. Att man ska få tycka som man vill är okej, men bara man tycker inom vissa politiska ramar. Att ta bort och säga upp sina bekantskaper för att dom röstade på ett parti man inte gillar tycker jag är en ganska fånig inställning. Det är ju destå värre med de vänner man har som röstade borgerligt. Dom kommer ju indirekt vara medskyldiga till att det kommer gå som det går de kommande fyra åren. Tyvärr.

Förutom att de som röstar på SD missnöjesröstar, så är dom ju dumma i huvudet. Ja, tydligen måste vi prata dom till rätta. Vilket verkar vara en taktik som en del organisationer på vänstersidan och högersidan kör med. ”SDs väljare måste veta vilket hemskt parti dom är. Dom är förda bakom ljuset. Dom har läs och skrivsvårigheter. Dom är korkade arbetare som …” ja känns det igen? Jag är inget större fan av den här ”Arbetarklassens förtrupp” som vissa tycker att ens organisatoriska och ideologiska plikt är, jag tror mycket väl på att SDs väljare inte är dumma i huvudet. Väljarna kan man ju helt klart argumentera med och faktiskt plocka isär SDs argument, det är verkligen inte svårt, oftast handlar det ju i grund och botten om missnöje om hur de etablerade partierna skött Sverige. Och det är ju med all befogenhet om jag säger så. Men istället för att ”Såja Lasse, byggjobbare från Solna, du förstår inte bättre. Nu ska jag berätta varför SD är dumma och vad du ska rösta på istället (du ska rösta på oss…)” och sen maler man på..

”– Sidospåret är att 340 000 väljare röstade på SD, där finns andra känslor. Känslor av att stå emot ett etablissemang, känslan av att de ljuger och skarvar och inte ser mig och inte samma känsla av att Sverige är på rätt väg. Det har jag en skyldighet att försöka fånga upp och lyssna in bättre, sade Reinfeldt till journalister efter partiledardebatten.”

– Fredrik Reinfeldt

Det är nog väldigt viktigt att försöka se skillnad på SDs aktivister och politiker (dvs de som faktiskt driver sitt engagemang på allvar) och SDs väljare, som antagligen kommer lägga sin röst på SD och sen ska dom fortsätta sina liv. Det är en ganska lik situation som den som uppstod på 90talet med Ny Demokrati. Man missnöjesröstar för att vänstern såväl högern på parlamentarisk basis och framförallt riksdagsbasis är en sorglig samling idioter som bränner våra skattepengar på all möjlig skit, medan man själv ska leva på existensminimum, inte ha ett anständigt jobb, ha studieskulder rakt upp i röven och så vidare. Ur politikerföraktet föds missnöje. Misstro. Och vips så kan SD segla på missnöjet. Vilket har varit deras grej sedan starten. ”Vi är en frisk fläkt i svensk politik” så att säga..

Sen måste vi ju också rannsaka oss själva, vad vi uppnått och vad vi inte ens försökt åstakomma, mer än till ord. När vi säger att vi ska ”Stoppa nazistmarschen” och det gör vi genom en ”Värdig protest” som antingen går från plattform A till plattform B, eller inte går alls. Hur menar vi då? Vad vill vi säga med det? Sen, hur gör vi när fascisterna lämnar gatorna (inte menas detta automatiskt med att ”vi tog tillbaka dom”) och satsar på parlamenten? Utvecklingen har ju sett likadan ut i hela Europa, de flesta partier har ju sina egna kopior av Sverigedemokraterna, Frihetspartiet i Holland, Dansk Folkeparti, Finland har Sannfinländarna, Frankrike har Le Pen och Norge har Fremskrittspartiet och så vidare. Sen finns det en hel våg av kokande högerextrema grupper och rörelser i Östeuropa, men det är ett område jag är alldeles för oinsatt i för att våga blogga om. Det finns det andra som redan kan mer om. Men vad de flesta av dessa partier har gemensamt är att dom inte valt att gå in i den arena vi kan bemästra (dvs gatan) och därmed undviker stopphinder i sin utveckling (störande av torgmöten, konfrontationer, slagsmål, inställda utåtriktade aktiviteter m.m.) utan istället satsar på att normaliseras likt andra partier och genom att rikta in fokus på parlamentet, där motståndet är väldigt lamt och där den autonoma vänstern/vanliga människor/kalla det vad du vill inte finns. Därmed underminerar man vårat verksamhetsområde och byter strategi. Vilket även vi måste göra. Inför riksdagsvalet så hölls protester var Sverigedemokraterna än hade torgmöten, man saboterade möten med äggkastning, slagord, vuvuzelor o.s.v, men protesterna ledde inte till någonting. Att vi ser ”Vi gjorde iallafall något” är en ganska nykter inställning (”allt eller inget” är ganska farligt att utgå ifrån) men att stanna vid det och inte kritisera sig själv och sedan utveckla sina taktiker till nästa gång är destå destruktivare. För att motarbeta SD så måste vi lämna gatukampen i den form den ser ut idag, och försöker hitta nya sätt att underminera dom. Alla har olika idéer kring hur SD ska bemötas nu när dom faktiskt kom in i riksdagen. Men vad det än är för metod som är bäst, så hoppas jag att vi alla kommer göra det vi kan, omsätta våra teorier till praktik och utveckla våra strategier för enskilda organisationer och för våran rörelse i stort.

För övrigt, jag köpte boken ”Beating the fascists” som tar upp den här kritiken om att vi måste anpassa våra strategier, efter hur rasisterna ändrar sina, det vi har nu funkar på gatorna, men inte när rasistpartier försöker ta sig in i parlamenten. En härlig kloss som kommer ta sin tid att nöta igenom. Men den är nog värd det.

Utöver det så har ju snön kommit, och vintern är anammad. I år har jag en redig vinterjacka och kan för första gången på riktigt länge njuta av vintern. För visst är den vacker? Ingenting hände den 30 november förresten. Ingen repris av ”Svärje åt Svänskarna”, ingen nazistisk grupp på stan, inga motdemonstrationer. I kungsträdgården stod kristna fundamentalister och bjöd på kåldolmar, som är bland det godaste jag vet.

Ps. Om någon tror att jag tar SD i försvar; nej. Knappast. SD är farligare än vad SMR någonsin kommer vara. The end.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Asir-anknutna gangsters tog grovt fel, aik-micke skriver 30e november, Johan Frick skriver Wikileaks – vän eller fiende?, Stefan Bergmark skriver En julklapp i patriarkatets arsle, vandringsmyran skriver Regionalism och politik (Del 2: Ångermanland, Västerbotten)

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Om hur den lilla fan rörde om i grytan

Det är ett under att jag vaknade i morse. Det här vackra landet har ju bara gett en pest och stank och misär. Från att växa upp i ett nedmonteringssamhälle, när de privata mottagningarna och skolorna tar över och man inte har råd att gå i dem utan måste förbipasseras i den kommunala skitskolan, den kommunala bostadskön, kommunens vårdmottagning och så vidare, ja ni förstår, samtidigt som detta hela tiden slås emot en så vaknar man upp och inser att solen knappt skiner ordentligt 340 dagar om året. Jag talar om Sverige. Det är ordentligt med sol någon gång i maj, för i juni och juli och stora delar av augusti är det för varmt, så man får huvudvärk av att bara gå ut. Det kan aldrig vara lagom mycket, som det var när man var mindre. Eller har man bara blivit mer känslig på ”äldre dar” ?

Ändå tycker folk att det här är världens bästa land. Ja, vi är så toleranta. Nej, det är vi inte, vi tillåter ju nazistmarscher två-tre gånger om året, vi har lovat att ta krafttag mot nazisterna när dem återigen mördat någon, men inte fan har någonting gjorts. Nu säger jag inte att naziströrelsen finns kvar på samma sätt som för några år sedan, alla interna splittringar och problem nassarna själva lyckats orsaka sig har ju räckt för att sänka dem. Men det är själva grejen, att man inte passar på nu när dem är svaga, krossar dem en gång för alla. Och när ungdomar vill stoppa nazisterna så blir ungdomarna kallade för huliganer och bråkmakare. Så indirekt tar svensken nazisterna i försvar. Det skulle verkligen behövas att vi blir invaderade av en nazistarme, typ som den i filmen Död Snö, och så får vi känna på hur jävla rock n roll det är med dödsläger, etnisk rensning och rasism inskrivet i lagen.

Nu kan ju det här.. nåja, nästan iallafall, bli verklighet. År 2010 kommer ju kanske SD in i riksdagen, från att ha varit ett bombarjacksfylleskins-parti som heilat den 6 juni, till att ha blivit ett städat ”seriöst” parti, med en mustig liten herre som ledare och en hel drös pensionärer och trevliga ungdomar i sina led. Alla får plats, om du uppfyller våra kriterier. Och alla darrar inför detta faktum. Inte det att SD är ett borgerligt parti som kommer knulla arbetarklassen och underklassen framförallt – i röven, utan att dom är rasister. Det är dom ju också, men borgerlighet är värre än kostymrasism tycker jag. För utan kostymrasism kan inte borgerlighet fungera, och utan borgerlighet kan inte kostymrasism fungera. Ja, ni fattar logiken.

Nu har Mona pantarslet Sahlin sagt att hon kan tänka sig samarbeta med C och FP bara för att frysa ut SD om svenska folket väljer in dem. Nu är jag ingen demokrat av den sorten, men har svenska folket valt att rösta in SD, hur jävla illa det än är, så får ju faktiskt de andra ”demokraterna” i riksdagen acceptera detta. Istället för att satsa på att belysa sin egna politik, våga begå självkritik mot de fel man gjort, och presentera vettiga alternativ till den dynga SD pumpar ut – så väljer man att slunga slag skoningslöst – slag som bara gynnar SD. SD kommer bara göra som dom gjort sen dom nylanserats – spela vidare på martyrrollen och kanske inte få fler sympatier, men få sina redan säkra och osäkra väljare att bli ännu mer säkra. Och sen som jag skrev innan – de som gapar mest om att ”extremvänstern” inte är demokratiska övht, börjar samarbeta över blockgränserna bara för att frysa ut ett parti som vunnit mark i ett demokratiskt val.

Då kan man ju fråga sig var felet ligger, ligger felet i hur parlamentarismen fungerar och att demokratin är så lätt att urholka? Eller ligger felet i att alla riksdagspartier är riktiga jävla idioter? Ja, jag tror faktiskt jag lägger min röst på den sistnämda. Borgarna har slaktat välfärden, lovat massor men verkligen ingenting är sant, och vad har oppositionen presenterat för alternativ? Inte mycket, förutom att borgarna är jättedumma. Men man vill inte skapa sådär 200,000 nya jobb, ta tillbaka utförsäljningar, krossa privatiseringen av alla samhällsnyttiga saker såsom tandläkarmottagningar, vårdcentralar, apotek och såna saker.. nä, man har inte riktigt kommit på så mycket. Under Lagenakonflikten så hade ju LO, och därigenom Sossarna, världens chans att visa att man stod på arbetarklassens sida, att man tog strid mot utvecklingen som råder på arbetsmarknaden – nä, man gjorde ingenting. Wanja vågade inte ens åka till Lagena och titta sina egna jävla medlemmar i ögonen och säga att man var ledsen för det som hänt, inte ens det kunde den jävla satkärringen bjuda på. Och Mona? Ja, förutom att hon är ett ständigt återkommande skitsnacks-ämne så har jag faktiskt ingen relation till människan, tack och lov för det.

Att Mona är borgerlig och tillhör den borgerliga sidan av sossarna, det var väl ändå ingen nyhet, men att hon t.o.m kan tänka sig att arbeta med borgarna för att hålla SD ute, är verkligen att skjuta sig själv i foten tio gånger om. Vad resultatet blir är att vänsterpolitiken (den lilla som finns) marginaliseras ut ännu mer och det fortsätter med samma muppiga (s)ärklass-styre, och en annan femma är att tack vare Mona så har stödet för (S) minskat och har vi otur kommer nästa val se ut såhär:

In: SD

Ut: (S)

Kvar: M, FP, KD, C

Dvs, högerpolitik med rasistisk prägel och fyra år till av motstånd som bara kommer kännas meningslöst, och en ljus framtid är långt långt bort, likadant med vädret i Sverige. Sol fanns förr, numer är det nästan bara mörkt.

Från Konfliktportalen.se: vsfstockholm skriver Tillsammans vi smider vår kunskap, vårt vapen, andread0ria skriver Korrekt, PJ!, Jinge skriver En Ekorres bekymmer, domljuger skriver Urban Outfitters kommer förlora den här striden, Anders_S skriver Operation Adam knäckte Balkanrelaterat knarknätverk, Kaj Raving skriver Krävde schyssta villkor – får sparken

En glad nyhet, och en dålig

Vi börjar med den glada nyheten. Lagena drar tillbaka stämningen i Arbetsdomstolen. Man säger att man vill börja om på nytt, lämna den här konflikten bakom sig och sikta framåt! Men jag tror mer på att man inte vill att konflikten ska blossa upp bland allmänheten och i media igen. Alltså slipper arbetarna som strejkade risken att få böter. Och fackklubben är 100,000 kronor rikare. Hoppas pengarna ges bort till nästa arbetarkollektiv som går ut i strid och vågar säga nej. Stoppa pengarna där dem behövs…

Arbetarna har vunnit en delseger alltså. Sen har man förlorat 26 arbetskamrater. Och så länge arbetare behöver lämna sin arbetsplats så är det ingen seger. Därav ordvalet ”Delseger”. Solidaritetskampanjen har nog spelat en stor roll i arbetet, men starkast, ja det har Lagenas arbetare varit. En dunk i ryggen på hela kollektivet – ni visade var skåpet ska stå och förhoppningsvis kommer ni slippa Per Ööö-hagen, Rikard Slemmo-Slettmyhr och de andra asens framtida förslag. För nu vet dom vad dom har att vänta om dom får för sig att börja racka på sina anställda.

Vad pratar du om? Jo, läs det här tidigare inlägget. Läs det här och besök den här sidan!

Den sämre nyheten.

Sverigedemokraterna.

Partiet som rensat ut alla rasister i sina led, som ska framstå som ett snällt parti som det muslimkramande etablissemanget hatar och motarbetar med lögner – har börjat trampa i diverse fällor nu. Ett utspel var väl det här som Socialistiska Partiet bidrog till. SD är ju de som tjuter högst om att dom inte får medverka i den allmäna debatten, att dom censureras och motarbetas bara för att dom inte har ”bekväma” åsikter. Well, nu visade det sig att dom var lika usla dom.  Såhär ser väl SD-Kuriren ut egentligen kan jag tänka mig?

Sen så skrev Jimme Åkesson en sjuk, rasistisk artikel som Aftonbladet publicerade. Som handlade om hur onda muslimer var. Åkesson hävdar att muslimer är ett hot som folkslag, att vi har muslimska terroristorganisationer i Sverige och annat hemskt som han hoppas ska skrämma svenskarna till rätt urnor i valet 2010.  En rätt intressant analys om detta utspel.

Mellan åtta och tolv procent av väljarnas röster, det tror Marie Demker att Sverigedemokraterna strävar efter i nästa års val. Och ska de ha en chans att klättra i opinionen så måste de definiera sig tydligt på väster-högerskalan.

– Jag tror att SD profilerar sig för att få den andel väljare de strävar efter. Partiet nöjer sig inte med att komma över fyra procents-spärren. Dansk Folkeparti ligger runt tretton procent och Front National i Frankrike mellan tolv och femton procent. Där någonstans de tänker sig de borde kunna ligga.

En annan analys på DN låter såhär..

Sverigedemokraterna har ägnat åratal åt att putsa sin fasad för att framstå som ett rumsrent invandringskritiskt parti. Men när man äntligen lyckats och får stort utrymme i medierna drar man fram sitt verkliga jag, i hopp om att skrämselpropaganda om muslimer ska ge lika stora politiska framgångar som i Danmark.

Den svenska extremhögern, där Sverigedemokraterna har sina rötter, såg judarna som den stora faran. SD riktade i stället till en början in sig på invandringen och hävdade att den hotade det svenska samhället.

– Sverige är på väg att bli ockuperat av främlingar som lever på dig och dina nära! var huvudbudskapet i partiorganet SD-kuriren i början på 2000-talet.

Men sedan förra valet har Sverigedemokraterna tydligt riktat in sig på en viss grupp invandrare, muslimerna.

Valet 2010 kommer bli en rysare. Det är nästan så man vill ligga i fosterställning och vänta ut stormen.