Återvunnet material: Du har ockuperat ett hus! Grattis! Men vad gör du sen?

Denna text skrevs på Ockupationsscenen när det efterlyftes en konstruktiv debatt om husockupationerna och den rörelse som blossade upp åren 2008-2009, och som sen avtog. Nu nyligen har ju sjukstugan i Dorotea ockuperats och även den i Åsele. Magasinet i Nyköping fick starta verksamheter efter att ha ockuperats och vunnit. Men utöver det är det intet mycket att säga. Nedan följer iallafall en text jag skrev efter ockupationen av Västbodaskolan, med lite lärdomar och annat som säkert är intressant.

Du har ockuperat ett hus! Grattis! Men vad gör du sen?

Att ockupera ett hus är inte det svåraste. Det är bara att bryta upp ett lås eller klättra in genom ett fönster, sen sätter man igång med aktiviteter och påbörjar själva ockupationen. Det enda som krävs är ett par kompisar, många timmars arbete, förarbete och taktiker samt strategier. Det här är någonting vår rörelse klarat av att bemästra utan problem, vi har lärt oss av tidigare ockupationer, och risken att ett nytt Linköping[1] kommer upprepas är inte så speciellt stor idag. Kort och gott så har ockupantrörelsen ”vuxit upp”. Att bedriva en ockupation är att bedriva en politisk kamp. Man ockuperar ett gammalt hus som är obebott just för att manifestera mot bostadsbristen och då använder man ett hus som står tomt och som likaväl kunde användas av ungdomar som bostäder/aktivitetshus i, för att markera detta. Eller så ockuperar man sin fabrik för att man vägrar gå med på att man varslats. Men för att kunna ockupera så krävs det en hel del opinionsarbeten och en hel del arbete runtom själva ockupationen. För utan allmänhetens stöd har du missat en viktig del av att ockupera.

När vi gick in i Västbodaskolan på morgonen den 28e augusti så hade vi en stor fin skola att städa upp. Genast satte vi igång med att sopa ihop glaskross, öppna upp och kolla var alla gångar ledde. Skolan var för stor för att användas av oss under en helg, så vi ”spärrade av” stora delar av skolan. Möbler kom på eftermiddagen från det nyligen nedlagda Cafe Edenborg, och vi kunde ganska fort upprätta caféverksamhet med mackor, kaffe, kakor och tidningar. Bord och stolar, fåtöljer och sällskapsspel. Ganska snabbt började ungdomar som tidigare gått i skolan, eller som bara var nyfikna att dyka upp. Vi fick igång mängder av lekande barn, barn som lekte med vår uppsatta grafittivägg (vad vore en ockupation utan en sådan?) deras storesyskon och föräldrar kom förbi och tittade runt i sin gamla skola, som kommunen lagt ner trots enorma protester och ett brett engagemang bland lokalborna för att få bevara den. Det fanns kärlek i huset på många sätt. Vi hade el, så mat var inget problem att laga, men rinnande vatten saknades så vi fick lösa det med stora dunkar som vi fyllde på på macken som låg i närheten. Det var en hel del pyssel, springanden och fixande. Men det var lärande på flera sätt. Som organisation så svetsades vi nog ihop mer, vi var beroende av varandras arbetsinsatser för att det skulle fungera – och det gjorde det, just för att vi är ett gäng som klarar mycket bara vi verkligen vill.

Vi arrangerade en spelning, filmvisningar, ett disco, vi lät barnen klottra på klotterväggen, spela fotboll (där vi fick jättemycket stryk går det rykten om!) vi satte upp en vägg där barnen kunde fylla i vad dem skulle vilja göra med Västbodaskolan om den skulle tas i bruk i någon form. Förslag som ”fritids” och ”kvarterslokal” varvades med mindre seriösa som ”stor frys” och liknande. Vi hade mycket diskussioner i vårt kafé som vi klämkäckt döpte till Cafe Edenborg 2.0, just för att större delen av inredningen kom från det nyligen nedlagda Edenborg.

Men någonting vi inte gjorde helt rätt, som vi borde lagt ner mer vikt på – var arbetet utåt. Vi delade ut lite flygblad på tok för sent, satte upp lite affischer i närheten, och resultatet av det här arbetet var att vi inte kom ut så speciellt mycket, men det fanns ju tillräckligt med saker att göra på plats. En lärdom vi ska ha med oss i fortsättningen, att dela upp arbetet mycket mer effektivt och se till att alla delar av ockupationen (informationsspridning, matlagning, städning, vaktpass m.m.) fördelas jämnt, så inte ett gäng gör tjugo saker, och ett annat gäng ingenting nästan. När vi vill aktivera oss i en konflikt ingen av oss berörs av (rätt få av oss bor i Farsta, de flesta av oss bor i förorter runtomkring) så måste vi vara redo att arbeta en längre tid och ta vidare kampen, speciellt nu när ockupationen var tidsbestämd – en helg enbart.

Vi pratade en del med nattvandrarna och föräldrarna, som var uteslutande positiva till vår ockupation, om att följa upp ockupationen med nya aktioner, kanske ockupera skolan på nytt vid ett senare tillfälle, dela flygblad och andra saker. Vi snackade även mycket om att dra ihop till ett offentligt möte kort efter ockupationen när frågan ändå var på agendan och allmänheten i Farsta blivit varse om att skolan ockuperats, kort och gott – hålla liv i skutan. Vi tänkte med det här offentliga mötet att vi skulle prata med de som bor i området – hur dem vill gå vidare, om dom vill ha hjälp att ockupera skolan själva eller om dom vill börja organisera någonting kring skolan (en lobbygrupp, t.ex.) dela flygblad eller börja med offentliga möten om skolan och om kommunens nedskärningar. Ja, vi ville så ett frö till motstånd helt enkelt. Det här stadsdelsmotståndet vi alla eftersträvar att skapa och vara en del av. Men som det såg ut nu så kom vi från ingenstans, ockuperade skolan en helg, lovade att följa upp – och sedan lade ner projektet. Å andra sidan är SUF Stockholm en ganska upptagen klubb, vi har mängder med aktiviteter och projekt som vi är engagerade i, och för närvarande är vi så många så vi inte kan ha kvar SUF Stockholm – utan har börjat planera att dela upp klubben. Det borde å andra sidan vara en perfekt grogrund – att det finns människor som vill fortsätta engagera sig i Västboda och vill ta tag i steget att gå vidare, men något sådant har vi inte gjort.

Vad jag vill säga med det här är inte att vi gjorde fel – tvärtom så gjorde vi en bra ockupation. Vi drog åt oss mängder med människor utanför träsket, fick lovord i insändare i tidningar, vi gjorde bra ifrån oss i media och vi undvek onödiga konfrontationer med polisen. Det resulterade i en lugn och trevlig ockupation, en helt öppen där alla, gammal som ung, aktivist som icke-aktivist kunde delta och vara en del i vårt projekt.

En ockupation får inte sluta bara för att man blir vräkt ur huset eller lämnar huset frivilligt, vi måste våga fortsätta arbeta och våga satsa på att lägga ner med tid kring konflikten som det rör sig om. Idag kämpar iofs de flesta organisationerna på vår sida av politiken för att det ska byggas mer hyresrätter och skapas fler jobb, så det sköter sig ju ganska bra. Men en ockupation som den av Västbodaskolan kräver mer ansvar kring, ett ansvar som vi inte tog fullt ut. Vi riktade in oss mycket till media och det är bra att vi vågar använda de borgerliga instrumenten och använder dem till vår fördel (för det är ju faktiskt fler som ser på TV4 än läser på Motkraft.net) och använda dem rätt – men vi borde ha riktat in oss på de som vi vill beröra, de vars kämparglöd vi vill väcka – Farstaborna. För dom var vi nog ett soft gäng som kom och blåste liv i en kamp dem inledde, men sedan försvann vi och elden blåstes ut med den.

Vi är inga proffs som skall komma tillbaka och hjälpa de stackars Farsta-borna att kämpa, det har dem visat gott och väl att dem kan utan vår inblandning – utan vi borde däremot ha varit de som satte ner foten och arrangerade ett öppet möte där Farstabor får träffa varandra och utbyta erfarenheter och diskutera hur man skall gå vidare, för ofta finns ju viljan att förändra – men det är ofta det inte blir någonting just för att ingen vågar gå vidare. Man talar om ”mm, man borde ju göra nåt..” men så blir det inget med det! Det är här ockupantrörelsen kan hjälpa till, från att vara en typisk vänstergrej så kan vi öppna upp, skapa plattformar och forum för människor som inte är med i vår rörelse, att våga ta till aktion för sin sak. Se på de som ockuperar borta i Aspudden, de har använt vårat kampverktyg för sin sak, och det glädjer mig att det är så. Det behövs fler Aspudden, där ”vanliga” människor utan engagemang i den autonoma eller ockupant-rörelsen tar till ton och genom det legitimerar vår verksamhet på köpet. Vi behöver fler Västbodaskolan för att skapa grogrund för fler kamper, men vi behöver fler Aspudden för att fortsätta hålla igång tills det tar slut. Ockupationen ute i Västbodaskolan gav oss mycket erfarenheter, tidigare hade SUF Stockholm enbart ockuperat valstugor ute i valrörelsen 2006, och det är ju inte riktigt samma sak som att ockupera en skola som väcker många känslor för dem som bor där ute. Om vi ockuperar någonting mer får framtiden utvisa, men viljan, intresset och lusten finns garanterat hos oss. Men då får vi komma ihåg att om vi ockuperar någonting många har kämpat för – så får vi vara redo att vara med och kämpa för det efter att ockupationen avslutats.

En annan sak som vi gjorde, som fler borde använda – var att lämna aktivist-mentaliteten hemma. Hade det inte varit för att vi sprayade svenskaflaggan-vimplarna svarta och satte på en röd cirkel så hade nog ingen någonsin vetat att det var en SUF-ockupation. Vi använde inte ens ockupationstecknet. Våra banderoller manade inte till kamp utan gjorde reklam för gratis filmvisning, café och liknande. Utanför skolan stod en lapp med texten ”Nya Västbodaskolan” uppe, vi hade tagit av balaclavorna och lämnat slangbellorna hemma. Kort och gott så var det ett väldigt harmlöst och relativt opolitiskt projekt. Och det gjorde även svårt för polisen att vidta åtgärder mot oss. Vi uppträdde hövligt, inte hotfullt, vi hade en bestämd tidsplan och vi var helt öppna med vad vi skulle använda lokalerna till. Det kom förbi en polisbil och bad oss lämna skolan men vi vägrade, inte mer än så. Hör till historien att samtidigt som vi hade vår ockupation så ockuperades det i Liljeholmen. En ockupation med en helt annan inriktning – som senare skulle visa sig vara minst lika harmlös som våran. Att bemöta med öppenhet, prata med allmänheten och inte börja sula sten det första man gör när farbror blå kommer tror jag bäddar upp för en större legitimitet att ockupera, för det är ju olagligt att ta ett hus – men precis som med bankrån kan man klara sig bra – om man sköter det snyggt.

Vi använde oss samtidigt av internet, och då i en större utsträckning än enbart motkraft, ockupantscenen.se och suf.cc, utan vi använde oss av twitter som är populärt nuförtiden, och vi använde oss av facebook för att sprida ockupationen. Sen hurvida det påverkade det slutgiltliga resultatet låter jag vara osagt.

[1] Med ett nytt Linköping så syftar jag på ockupationen i Linköping, där ungdomar som kom från gruppen ”Revolutionära Socialister” ockuperade ett hus som skulle omvandlas till bostadsrätter, och krävde att ett ”Ungdomens hus” skulle bildas, polisen gick väldigt hårt till mot ockupanterna, som svarade med att kasta sten och molotov cocktails med mera. Polisen lyckades storma det ockuperade huset och gripa aktivisterna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: