Det är svårt att skriva om en hel generation, det är nästintill omöjligt. Det finns många sorters människor med olika reflektioner och olika bakgrunder, och därmed olika sorter att se på sina öden och de förväntningar man hade av sin samtid och av sig själva. Jag växte upp under 90-talet, och jag fick nog vara med och de sista bitterljuva, snart utdöda spåren utav det ”Gamla Sverige”. Nere i Centrum hade man ett postkontor, där man gick och postade brev, hämtade ut paket och en del betalade räkningar där. Vi hade två mataffärer, levande torghandel och det kändes som sommaren aldrig skulle ta slut. Man byggde om vägarna, så dom blev platta och fina, hålen skulle försvinna och vi barn skulle få växa upp i fina miljöer. Vårat hus och allas andra hus målade man om så det inte skulle se så grått ut, allt går i ljusa toner av blått, turkos, orange, vitt och något enstaka lila hus. Det var den idylliska förorten, med nära till stora grönområden, gångavstånd till skola, hem, centrum. Och för våra föräldrar var det (för de flesta, då) gångavstånd också till jobbet. Den klassiska ABC-förorten i sitt bästa jag.
Skolan motiverade kreativt tänkande, var man dålig i matte så skulle man få hjälp men man skulle inte haka upp sig på det. Jag har alltid gillat att rita och det motiverade lärare mig med. I lågstadiet skrev jag massor av sagor, ritade säkert hundratals teckningar och började sedan rita serier med mina klasskompisar. Bland de första gemensamma projekten jag haft med de som än idag är mina närmsta vänner, oavsett om vi inte hörs av varje dag, var just serier. Och det fick man göra på skoltid, eller så fort man fick en lucka över. I skolan läste man ur ”vuxna barnböcker” för klasserna, vilket var ett skönt avslut på dagen. Jag kommer ihåg att vi fick ett kapitel ur boken Tzatziki (och morsan, tror jag den hette utöver Tzatziki) varje vecka, och det var ett trevligt avbrott i skolarbetet. Jag minns också att när den första filmen kom så gick klassen på bio, inne i stan och allt. Det var spännande eftersom vår relation var grundad till boken och en filmatisering var ju jättespännande. Jag minns inte om vi gillade filmen eller inte. Men det är egentligen inte ens så relevant för det jag vill berätta.
Våra föräldrar hade alla fasta jobb. Väl inbyggda av det socialdemokratiska välfärdssamhällets fundamenta bitar, fasta arbeten, fackligt medlemsskap, medlemsskap i a-kassan, trygg lönesättning och trygga arbetsuppgifter. Ekonomin hade precis slagits i bitar och en landsomfattande kris nafsade en i nacken, men i vår lilla bubbla där vi levde med våra familjer och vänner, så kändes det hela så mycket längre bort.
1998 kom Coca-Cola fabriken till oss. Jag minns det än idag när dom öppnade upp och det var så mycket snack överallt, i skola, i centrum, bland vänner. Om att Coca-Cola, som vi alla drack och avgudade, amerikaniserade barn som vi ändå var, skulle ha sin produktionsanläggning här. Det var en liten bubblande känsla av stolthet som låg inom oss. Coca-cola massanställda människor i Jordbro, och arbetslösheten åtgärdades jättesnabbt. Min pappa fick jobb där, från att ha haft lite halvdana tillfälliga jobb och jobbat en del svart, så blev han nu materialansvarig (en slags avancerad vaktmästare..) och flera av hans kompisar fick jobb där. För oss såg det bra ut. Mamma hade fått ett nytt jobb efter att hon varit arbetslös under ett tag under 90-talet och krisen som följde. Den mörka instabiliteten hade blivit stabil och vi var lugna igen. Julen var som den ska vara. Vi firade den genom att äta julmat, få massor av presenter, se på Kalle Anka. Pappa var väl den som var mest sugen på det här med traditioner, för oss syskon var det inte lika viktigt, vi var ju mer intresserade av paketen. Som barn är. Men för pappas skull så fick vi klä gran och titta på Kalle Anka och annat som hör julen till.
Mina vänner hade likadana förutsättningar, föräldrar med typiska arbetarklassyrken på lager och industrier, byggare, hemtjänst, kassan på ICA och liknande. Samtidigt kunde dom göra det dom ville på fritiden, hade en vän vars mamma målade och hade massor av kreativa saker för sig som hon pysslade med på fritiden. Farsan var en stor musikälskare och samlade på skivor, gick på fotbollsmatcher och annat som idag beskrivs som stereotypt vit arbetarklass-aktigt, (och det inte sagt som någonting negativt) Vi barn höll ihop och lekte i ”Stora lekparken” som var en stor, väldigt DIY-ad byggd lekplats med ruschkana, klätterställning, linbana etc. Överallt stack spikar ut och den var ju egentligen helt jävla livsfarlig, men är det något man lär sig av så är det sina misstag. Man lärde sig att inte sätta foten på en spik och man akta sig för flisor och annat.
Vi hade givetvis problem. Det finns ingen helt problemfri tillvaro. Föräldrar som bråkar, separerar, blir tillsammans igen. En oro över familjen om när det ska smälla till och bli en kaosperiod igen, när varken mamma eller pappa pratar med varandra, vi barn hamnar imellan och åsidosätts, och ingen vill erkänna att man gjort fel och svälja sin stolthet. Men det var ingenting som inte gick att lösa. Och det löste sig gång på gång. Andra kompisar hade föräldrar som drack alldeles för mycket och alldeles för ofta, vilket märktes på hög frånvaro och kontakt med socialen. Jag var i kontakt med socialen genom skolan, som trodde jag for illa hemma. Vilket inte stämde, och jag begriper fortfarande inte varifrån det skulle komma.
Jag kan inte simma, dels för att jag inte var intresserad av det och dels för att jag är allergisk mot klor. Men ändå såg jag mest fram emot simningarna på idrotten, för då fick jag och två andra klasskamrater gå på promenader eller prata datorspel och sånt som vi gillade. De två klasskamraterna känner jag än idag och skulle säga att jag ändå håller bra koll på och vill fortsätta hålla bra koll på.
Jag minns att skolan var väldigt flitiga med att bygga på vår självkänsla. Man kunde bli precis vad man ville, drömmar uppmuntrades och på utvecklingssamtalen så pratade man om vad man var bra i och vad man borde satsa mer på. I högstadiet fick jag höra att jag skrev väldigt bra och borde börja skriva på något sätt, och att jag hade höga betyg i samhällskunskap och historia och borde jobba med det. Lärarna tyckte att man hade talang, och även om dom kanske sa samma saker till alla, så gav det iallafall mig självförtroende att våga experimentera med att skriva.
Vi fick våra första mobiler i högstadiet, det kommer jag ihåg. En kväll minns jag när alla vi killar satt på ungdomsgården och spelade snake och försökte få bättre rekord än den andre (en tidig primitiv form av att LAN-a kanske?) och jag hade en Nokia 5110. Ni som minns dom vet ju hur krångliga dom var att ha med sig. Gick ju inte att stoppa i byxfickan som med dagens mobiler. De som var lite coolare hade 3310an. Batteritiden var sämst och man hade aldrig råd att ringa kompisar, utan man sms-ade på sin höjd. För på den här tiden, långt innan wap, 3gnät, angry birds och MMS så var SMS det coolaste man kunde göra med en telefon. Och än idag så märker man på folk som är födda på 80talet att ”Jamen jag skiter i om den kan surfa, jag vill ha en telefon att ringa och smsa med” vilket var de högsta kraven man hade och behövde på den tiden då man satt och spelade på sin 5110a.
Men allt utvecklas. Skolan vi gick på och som vi har massor av fina, hemska, sorgliga och en del otäcka minnen på lades ner. Trots att det gick elever på den. Man körde fullständigt över oss och la ner skolan. Jobben började försvinna. De jobb som är kvar börjar bli utkonkurrerade av inhyrningsföretag, den trygga tillvaron för oss som bor här är inte så trygg längre. Folk pratar inte med varandra lika lätt som när man var yngre. Vägarna är trasiga igen, husen börjar förfalla. Postkontoret har lagt ner och blivit en lågprisaffär och en grill. Mataffärerna slogs ut och har ersatts av en matrebellerna, med höga priser, uselt sortiment och en kass personal.
På något sätt känns det som den trygga och nästan romantiska tillvaro man fick växa upp i har börjat suddas ut, den lever kvar i våra minnen och i foton och andra upptagningssätt. Eller så är det jag som börjat bli konservativ, men det får jag ta isåfall. För det var bättre när det var sådär, som när man var liten.
Och det var inte som att man växte upp i någon trevlig medelklassmiljö, utan det var ju arbetarklassfamiljer vi alla kom ifrån. Och vi fick hålla ihop och då skapades gemenskapen och tryggheten. Den fick vi inte av något företag som sålde försäkringar, den fick vi av varandra. Tryggheten att veta att man ställde upp och att andra skulle ställa upp. Med stöd, pengar och annat.
Att vi kunde bli vad vi ville fick vi, smärtsamt och oförberett lära oss att det stämmer inte. Inte någonstans. Du börjar gymnasiet, gör ett år på IV för att man måste ha betyg i matte för att komma någonvart. Du går på en annan linje än dina kompisar. Ni ses allt mindre och snart ses ni inte alls. Av 10 är det bara 2 du håller kvar. Du skaffar nya kompisar, och så är det det funkar.
Men ibland kan man känna den känslan som fanns när man var yngre. Den trygga lugna känslan långt in i magen (som när du var yngre och inte fattade mer om hur världen utanför den lilla bubblan du levde i fungerade) som var en stor stor boll, och numera knappt känns. Man känner den för en kort kort stund, och hela världen stannar. Som en påminnelse om förr. Jag fick den idag när jag satt och gick igenom mail, en vanlig syssla jag gör dagligen, och då kom den. Jag frös till ett par sekunder, och det var ur den känslan som det här inlägget växte fram. Man känner den bara ett par sekunder, som mest, och det finns ingen chans att du hinner fånga den, få en kopia på den eller få uppleva den igen.
Den varma tryggheten från att höra när först mamma och sen pappa kommer hem från jobbet finns inte kvar. Nu får man vara glad om man får vara kvar på sitt jobb, som man inte trivs på. Dina vänner bor inte kvar eller så har det gått utför för dom. En del lever inte, någon sitter inne och en hel drös har problem med olika saker. Man vill skriva så mycket mer, men det känns utelämnande och det ska jag bespara med. Jag är inte dömande, utan tvärtom. Jag vill göra mer än jag gör för alla. Hade jag kunnat hade jag gjort allt för alla. Fast jag vet ju inte vad man ska eller borde göra.
Min pappa brukade säga till mig (och mina syskon) när vi pratade om saker vi ville göra eller ha men som vi inte kunde få, då brukade han säga att om han kunde så skulle han plocka ner månen åt oss. Och det tycker jag är bland de finaste sakerna jag hört i mitt liv.
*
Vi lever kvar i förfallet av det som vi formades av. Den trygghet vi vallades in i och som lovade oss en längre färd i trygghet, du kommer få jobb, bostad, du kommer ha råd att göra vad du vill på fritiden, kunna spara och gå i pension, de tidigare generationerna har lidit för din skull så att du ska få sköra frukterna av deras kamp. Men vi har inte kommit till något mål av något slag, vi kämpar fortfarande. Men glädjen och den varma känslan av ungdomen och barndomens trygghet är som bortblåst, och när jag går på promenader i områden jag vandrat i hundra, ja säkert tusentals gånger, och kan som min egen ficka, så försöker jag känna som jag gjorde när jag var yngre. Men det går inte. Det var som en helt annan tid.
Vi kan inte bli vad vi vill. Det är inte vårt fel. Det var inte våra lärares fel heller. Det var hela jävla skiten. Klassamhället finns kvar. Det är ingenting förändrat, tvärtom, så är det hårdare nu. Och det finns ingen anledning att sätta sig ner och bli sentimental och minnas gamla dar, för det är vår skyldighet, mot oss själva, och för våra föräldrar och för våra barn – att inte ge upp.
Dom ljuger 
Grymt!