När pengarna gick före syftet

När och när är väl fel frågeställning. Det har ju alltid varit ett ömsesidigt beroende. När man kan tjäna pengar på något många behöver, stora pengar dessutom, så hoppar ju alla på tåget. För pengar är ju kul. Och kan man maximera arbetet (mer pengar) och skära ner lite på personalen (varsla = lägre kostnader (lön etc)) så kan man ju maximera vinsten ytterligare. Det betyder alltså ännu mer pengar! Och kan man tolka lagen rätt, så kan man även fumla med skatten.

Och när det handlar om en sak som många behöver, t.ex vård. Så är det ju jätteviktigt att kvalitén och service går hand i hand med prisöverenskommelsen. Men det är ju tråkigt. Det är roligare med massor av pengar. Sen är det ju skitsamma om de psyksjuka, de gamla eller de handikappade får hjälp. Du får ändå in stålar i slutändan och det är ju det enda du behöver bry dig om, herregud du försöker ju bara driva en verksamhet! Man måste tänka på marknaden!

Se så bra det gått när man privatiserat sjukvård, så saker som ska drivas i samhällsnyttighetens tecken (vård av gamla, sjuka, handikappade, barn etc) ska gå att tjänas pengar på, då låter det ju bra (mer skattepengar, mer jobb etc) men det har ju en fetingstor baksida också (bristande kvalité, skattefusk, utebliven kvalité, dåligt utbildad personal etc)

Om sjukvården fungerar lika bra som den gör nu, när jag är gammal och bitter, kasta mig i skogen och låt djuren käka upp mig, för hellre det än den där jävla förnedringen som Ethels mamma fick uppleva.

Att inte låta idealismen skena iväg

Ofta när man kritiserar SAC så kritiserar man ju det faktum att man hade ombudsmannavälde, avlönade förhandlare etc under flera års tid, som resulterade i en omfattande passivitetskultur där avlönade ”proffs” skötte det aktiva arbetet på arbetsplatserna, som tanken med självorganiseringen är att personerna som berörs av ett beslut är de som ska fatta en. Nu kanske meningen blev lite konstig, men jag menar att de som ska strida och bestämma hur man ska strida är ju arbetarna själva, det är hela poängen med den organiseringsmodell SAC använder sig av. Och då blir det ju tämligen självmotsägande att ha avlönade ombudsmän och samtidigt förespråka arbetarklassens egna frigörelse, fri från ”proffs”hjälpen. Det är ju något man tänker sig att partiet, avantgarde-partiet, som ska stå längst fram på barrikaden och leda massorna, skulle tycka o agera. Inte en frihetlig organisation med basfacklig verksamhet.

Men var verkligen ombudsmannatiden enbart av ondo? Om vi tittar på de årtionden när självverksamheten blev mindre och mindre (men aldrig dog ut, ska man väl tillägga! Däremot var man väldigt dålig på att skriva om de konflikter å segrar olika syndikalistiska driftsektioner och syndikat tog)  så måste vi ju kolla till hur resten av det svenska samhället förändrades, hur de olika villkoren för stenhård klasskamp genom fackföreningsrörelsen tedde sig, de politiska utvecklingarna osv. Sverige gick igenom det som man kallar ”välfärdsår” åren då ekonomin var stark, låg arbetslöshet rådde och stor omfattande sysselsättning, dvs, folk började få det ganska schysst, iaf på arbetsmarknaden. Sen att klassklyftorna var kvar och var ganska grova (vissa bodde fruktansvärt, andra fint, och så vidare) är ju ett talande exempel för att ”välfärdsåren” inte på något sätt minskade eller ens försökte motverka klassklyftorna  i Sverige. I såna lägen är det iallafall svårt att bedriva den form av verksamhet SAC vill bedriva, dvs självverksamhet. Folk med fasta anställningar, bra lönevillkor och bostad etc vill inte kämpa, dom är nöjda och betalar sin fackavgift. När inte det akuta konkreta behovet finns så är det inte lika bråttom med att kämpa. Det vet man ju själv, när man haft en ganska bra anställning, bra lön etc, så är man inte lika sugen på att fajtas, just för att man ser till det personliga behovet primärt, och det är ju inget fel på det i sig, det är ju så vi fungerar.

Och de branscher där SAC varit aktiva, rallar och stenhuggarbranscherna, förändrades, villkoren blev bra eller så avvecklades industrierna (men det märktes ju inte av förren 70-80-90-talen då bruksorternas gapande befolkningsantal verkligen märktes av på riktigt) då tappade ju SAC dels maktpositioner men också politiken gjorde sin entre i SAC, som blev en politisk fackförening som engagerade sig i kärnkraftsfrågan exempelvis.

Ombudsmännen höll igång SAC genom att ta ärenden som kom in från medlemmarna, arrangera studier och hålla igång det administrativa inom organisationen, vilket brukar vara det första som kollapsar när en organisation som SAC börjar fallera. Och sen nu när välfärdsåren är över och det börjar bli krisigt igen (börjar bli? Det är en jävla kris redan nu…) så plötsligt växer SAC igen. Kanske inte i absurda medlemsantal, det får man ju inte sticka under stol med, SAC, liksom LO-förbunden har haft en stor flykt av medlemmar och sen borgarna trakasserade A-kassan 2006 så har ju även det bidragit till att folk lämnat, men från omkring 9,500 medlemmar år 2008 så har man trillat ner på 5,600 medlemmar år 2011. Men vissa LS växer, inte massivt, men stabilt och det är stopp på medlemstappandet verkar det som iallafall, om man ska tolka hur folk i olika LS resonerar när man pratar med dem.

Men det som SAC växt i, är stöddigheten, man har börjat aktivera sig och bli ett störningsmoment (det är sagt som någonting positivt ska tilläggas) på arbetsmarknaden igen, och man tar fler konflikter än på länge, faktiskt så är ju SAC det fack som lämnar in mest varsel till medlingsinstitutet i Sverige och har varit så nu ett tag. Och från att ha organiserat osäkert anställda rallare under Register-löner så har man nu satsat på papperslösa invandrare i resturangbraschen, där man år 2009 -2010 organiserade 10% av de papperslösa i Stockholm, och jag tror inte att den siffran sjunkit sen dess, utan snarare stigit.

Så om inte ombudsmännen hållt SAC, avlönat eller ej, under den här perioden, så hade ju kanske den syndikalistiska rörelsen totalt fallererat och rasat ihop, och haft skitsvårt, för att inte säga omöjligt att starta om nu iochmed den fackliga re-organiseringen? Det tåls att tänka på. Det är mycket kvar att göra, men det kommer löna sig i det långa loppet.

Nu säger jag ju inte att ombudsmän i en syndikalistiska fackförening är att föredra, helst ska ju SAC inte ha mer än 2-3 anställda som kan sköta det administrativa jobbet, all annan verksamhet ska ju vara oavlönad och hålla sig på LS-nivå, men när man kritiserar ombudsmannaväldet inom SAC så ska man ju ha vissa saker i åtanke om vad för funktion de fyllde i det långa loppet.

En annan idealistisk tramsåsikt är ju att man hellre bör vara med i LO-förbundet på jobbet än ensam syndikalist, för att annars;

a) utestänger man sig från kollektivet

b) splittrar man kollektivet

c) man ska vara med i samma fack som alla andra.

d) kan man inte göra lika mycket som ensam

Det är ju en ren skitåsikt för att prata klarspråk. Splittra kollektivet gör man inte pga olika facktillhörighet, folk håller ihop eftersom de har ett gemensamt intresse; arbetet och alla intressen däromkring (löner, anställningsvillkor etc) och arbetarkollektivets solidaritet gentemot varandra grundar sig ju inte i facklig tillhörighet. Och skvaller från vardera fackklubbar kan man utbyta till sina arbetskamrater, oavsett om några är med i LS och några i t.ex Kommunal. Det viktiga är varandra och solidariteten gentemot varandra, inte gentemot fackföreningen i sig. Fackföreningen är ju ett verktyg på våra arbetsplatser. Och det ska inte vara det som splittrar oss.

Sen kan man agera utan att vara med i samma fack, SAC brukar ju utlysa stödstrejker, aktioner m.m om något LO-förbund ska strejka eller gå ut i konflikt, det är ju ett levande bevis på att tillhörigheten inte är det som spelar roll i det långa loppet.

Men det är ju en typisk vänsterist-flum-idé. Gudskelov är dessa typer av ”vänster”människor duktiga som fan på att prata. Men fruktansvärt värdelösa på att agera.

Nu har jag varit medlem i LS i ett år och två månader, det firar vi med lite lästips här på bloggen: ”Vi är inga kampanj-nissar” sen måste vi ju givetvis bjuda på musiktips: här, här å här.

Mer än så kan ingen bli

Ikväll har nog årets sämsta politiska arrangemang ägt rum, inte i Stockholm utan i Malmö. Det som hände idag kommer behöva analyseras och utvärderas på flera punkter. Det hela utlovades med en presskonferans med tre maskerade personer som lovade en fet gatufest som skulle bli trevlig. Vad man gjorde helt fel här var att man övht hade en presskonferans, där man vägrade svara på frågor (varför kallade man ens till en från första början? Bjuder man in borgarblaskor får man ju tyvärr räkna med ”Varför äru maskerad unge”-frågorna) och satt maskerade. Man gjorde också en kort reklamfilm där man intervjuade tre av de som var med och arrangerade kalaset, och la in lite maskeringar och smurfröst på det med. Ganska tidigt kände jag på mig att det bara skulle bli skit. Reclaim The City är ju ett koncept och en kampform som inte längre fungerar. Det har hållts jävligt bra och fungerande RTC tidigare i historien, från 90-talet och framåt. Många har slutat i onödig vandalisering, onödiga polisingripanden och många har slutat bra också. Men den allmäna synen på RTC är ju just att det är en ”allmän plattform” för kravaller, man trashar och plundrar affärer och lever rövare.

Den vanligaste kritiken mot RTC är just att man bara förstör och kravallar, det är inte det som är problemet tycker jag – utan att man inte tar hänsyn till människors militansnivå, utan det börjar helt fredligt – det kan alla gå med på – sen urartar det i bråk och rusningar i stan, det är inte alla som är beredda eller redo för att göra sådana saker. Alltså kan vissa grupper inom kollektivet (dvs de som demonstrerar på plats) gå ett par steg längre (från fredlig gatufest till slagsmål med polis, pepparspray och säckningar) och då splittras kollektivet. Den bästa militansen är den som trappas upp kollektivt, vilket är i praktiken väldigt svårt att göra om inte situationen är befogad. I Iran har vi ju sett massiva ”folkliga” (jag gillar inte att använda det ordvalet riktigt) militanta demonstrationer, där människor på något sätt funnit en nivå av militans man är redo att ta. Sen ser ju situationen i Iran totalt annorlunda ut också, men det är ju spännande att tänka om saken. Nog om detta.

Jag tänker inte ställa mig till den (antagligen) kommande kören av organisationer, liberala bloggare, nazistsekter och idioter på Flashback som tävlar i vem som kan ta mest avstånd från det här floppande evenemanget, utan jag anser att alla kan göra fel och gör fel. Och att har man gjort en sak flera gånger – så borde man tillslut komma till den punkt då man tänker att ”Fan, vi borde börja testa nya taktiker och nya grejer – för nu står vi bara och stampar på samma ställe”. Vänsterns stora problem i många fall är att man inte kan utveckla sina praktiker och inte vågar testa nya saker. T.ex. RTC – det känns inte som något man ska praktisera år 2009. Det har gjorts sen 90talet och ingenstans har man uppnått ett resultat som varit det man velat nå. Vår rörelse kommer aldrig vinna några marker eller flytta fram vår klass positioner om vi inte vågar utveckla våra praktiker, satsa mer på vissa, lämna andra o.s.v. T.ex. så har man ju börjat droppa blackblock-munderingen i ”snälla folkliga sammanhang” – det är väl en liten bit på vägen? Sen att det alltid kommer ett gäng som ser ut att vara hämtade från ett Youtubeklipp man hittat om man sökt på ”antifa riot g8” är väl en annan femma.

Jag tror inte lösningen är att bygga Partier, för partimodellen är död och urvattnad och mest en rävkoja för karriärister – sen har aldrig en politiker någonsin genomfört någonting som varit, det har bara rivits upp av nästa nisse som får bestämma – eller så infinner sig aldrig reformen övht. Och jag tror inte heller på RTC och meningslöst aktivistande som inte kan ha ett konstruktivt resultat. Vifta med röda fanor, gapa på demonstrationer och håll på – i all ära absolut – men vår klass kommer aldrig någonsin komma någonvart med det här.

Men man ska inte säga att de som var på festen i Rosengård är de enda som gjorde fel – media rapporterade ganska så uppenbart vinklat till viss del.

Ur artikeln:

”Hans vän Ali Finjan instämmer.
–De vill bara sabba och förstöra. Jag hoppas aldrig att de kommer hit igen. Vi vill ha det lugnt här och vi är glada för att polisen är här, säger han. ”

En Rosengårdsbo som är tacksam för att polisen är på plats?

1) Rent skitsnack av Sydsvenskan? Verkar ju nästan lite väl troligt..
2) Eller så kanske menade han att han är glad att polisen är här och håller koll på reclaimet, så inte det blir massor av bråk eller något – men att Sydsvenskan väljer att få det att låta som att han är glad att polisen ”skyddar” dom.

En annan sak som jag är så jävla trött på när det kommer till vänstern, är det här glorifierandet av förortsvåld – som vissa (långt ifrån alla!) hyser. Man får bånge av att förortskids tänder eld på bilar, kastar stenar på snuten och förstör i sina egna områden. Upplever en slags exotism över det hela kan man säga. Och sen när man försöker göra politik av det, dvs blanda in ”det är borgarnas fel att det är såhär” och sen t.o.m börjar se de som kravallar och attackerar polisen – som potenciella väljare/aktivister/människor man borde suga in i sin egna rörelse – så är man ute på hal is.

Det går inte att blanda sociologi med politik – som någon sa. Det är två helt olika saker, och det som sker i Hisingen i Göteborg, Tensta i Stockholm och i Rosengård – är spontana missnöjesgrejer för att man inte pallar med skiten – ingenting som är urvattnat med en politisk agena och en politisk underton. Jag bor själv i ett s.k. ”problemområde” men jag är glad att det inte är så illa som det är i Tensta och Rosengård – så ungdomarna börjar slå sönder saker och kasta stenar på polisen. När det drivits till den nivån är det katastrof och i akut behov av förändringar – inte glorifierande eller ”Tjena! Vill du börja prenumera på vår tidning?” eller ”Tjena! Vill du gå på möte med oss? Vi gillar inte heller borgarna!” – som gäller.

Röda Malmö skriver en diss mot det här reclaimet, och har rätt i en stor del av sin kritik, men när bloggen skriver såhär så tar jag mig för pannan:

”Nu är det hög tid för dessa revolutionära ungdomar att påbörja en omorientering, ta del av den internationella arbetarrörelsens erfarenheter och istället lägga grunden för en verklig proteströrelse mot borgarsamhället. En rörelse som tar sin utgångspunkt hos de arbetare och vanliga människor som drabbas av högerpolitiken och kapitalismens kris och som bygger på ett demokratiskt deltagande från dessa.”

Som sagt. Gör inte politik av sociologi. Dessa ungdomar är inte per automatik vänsteraktivist-material bara för att dom bor i utsatta områden och ”kravallar mot den onda borgarstaten i allmänhet och polisen i synnerhet”. Ge fan i att försöka suga upp ”utsatta ungdomar” till era respektive organisationer, låt dom söka sig till oss istället. Det är dom som ska komma till oss för dom har upptäckt att vi är ett bra alternativ, inte vi som ska komma till dom och hävda hur bra vi är och att det blir bra om ni blir som oss … ta en prenumeration på vår tidning!

Om jag har missuppfattat vilka dessa ”revolutionära ungdomar” syftas till, så får någon gärna kommentera detta!

Mer om dagen: Sydsvenskan, Motkraft, DN skriver också.

En chef är en chef är en chef

Det finns ingenting som säger att chefer är människor. För det är dom inte. Jag har aldrig någonsin pratat med en människa i en mer eller mindre beslutsfattande situation, som varit frisk i huvudet.

Chefer är naturens sätt att sålla idioterna ur produktionen
– Dilbert

Det var ju inte det som det här skulle handla om. Men det blir lätt att man glider över i andra ämnen när man ska tala om det ena eller det andra. Jag läste på Kim Müllers blogg så tänkte jag att; hey, det är en bra idé. Outa chefer som varslar. Det handlar ju inte om en ängel som gör allt för att rädda ett företag, utan det handlar ju om en djävul som förstör människors liv och hakar på varsel-trenden. Tåls att hela tiden återupprepas, men väldigt många varslar bara för att dom kan. Och det handlar enbart om egoism. Att spara in på företagets resurser, att man förstör vanliga människors liv rakt av är ju en annan femma. Min kompis som skriver på Vardagspussel hade turen att han blev varslad, han får ett riktigt fett avgångsvederlag och hade ändå tänkt börja plugga, så hans liv behövde ju inte ställas om till total katastrof. Tack och lov för det.

Nu ska jag berätta om personen som detta inlägg handlar om. I mina vilda drömmar så hoppas jag han läser detta och kanske tar åt sig. Och inte på det positiva sättet. Jag ska prata om Per Öhagen, som varit VD på Lagena sedan ett år tillbaka, ungefär?

Per Öhagen tog över ett företag som är väldigt speciellt. När Per snackar om ”hård marknad” så ljuger han. Det finns ingen hård ”marknad” för ett statligt företag, som dessutom ägs av ett annat företag, som går med supervinster i kristider. Den marknad Per seglar på är en ganska smal och stabil marknad. Alkoholmarknaden. Det finns inte många företag som importerar/exporterar alkohol i Sverige, det är DLP och Greencargo.. och Lagena. Lagena har i princip allt vin som finns på Systembolaget. Allt från det dyra på flaska till det billiga på baginbox. Lagena har ganska mycket monopol kan man säga. Ändå tjatar Per om hur hårt det är på marknaden, att man måste gå med vinst, och svaret är NEJ – Ett statligt företag SKA INTE drivas i vinstsyfte. Lagena finns för att säkra Systembolagets monopolverksamhet, vilket bolaget aldrig någonsin skulle ge upp. Alltså är Lagena en viktig länk i kedjan för total kontroll över spritmarknaden i Sverige. Och jag är inget fan av att lägga ner monopolet, jag tycker Systembolaget ska vara de enda som får sälja alkohol, av den anledningen att sist vi hade en fri alkoholmarknad, så söp svenska folket halvt som halvt ihjäl sig. Därför ska vi vara glada för att det är svårt att få tag på alkohol.

Per Öhagen kom ut på Lagenastrejkens sista dag och önskade dem en trevlig midsommar. Per sa även att han skulle fira midsommar (som är en tradition på Lagena i form av en midsommarlunch som företaget bjuder sina anställda på) med sina anställda. Grejen är den att de enda (förutom ett par strejkbrytare) som jobbade på Lagena då, var de inhyrda. Snyggt att kalla dem för sin personal. Per sa inte att han tidigare samma dag hade anmält alla arbetare på Lagena – även de sjukskrivna – till arbetsdomstolen. Hade han sagt det på plats hade han nog fått poliseskort in på Lagena igen. Det jävla svinet. Från början ville inte Per anmäla till AD, han tyckte det inte skulle bli en juridisk sak, att det inte skulle ta slut utan cirkusen skulle fortsätta gå. Visst, det hade han rätt i. Men det sket Svensk Handel i. Dom pushade på Per att anmäla, för att statuera exempel.

Vi säger bara: Kom då!

Blir det böter samlas det utan större svårigheter in, det samlas in redan nu, långt innan domen faställs (den fastställs i december har jag för mig) och arbetarna kommer inte få betala en jävla krona ur egen ficka. Det dom har gjort har varit helt rätt och det måste spridas till andra arbetsplatser där varsel sker. Det är alldeles för viktigt för att falla i skymundan. Kampen på Lagena ska inte vara en isolerad, enskild händelse. Det ska spridas runtom i landet och bli ett föredöme för andra arbetsplatser. En anhörig till mig, som jobbar på Lagena, var och besiktade sin bil för någon vecka sen, innan h*n for till arbetet, då hade mekanikern sagt att ”Vänta, du jobbar på Lagena.. var känner jag igen det.. ja! Det är ju ni som strejkade!”. Lagena är satt i historieboken nu, det var en unik fajt, och den ska användas som exempel vid framtida konflikter. Från sopgubbarna till hamnarbetarna till lagerarbetarna. Vad kommer härnäst?

Jag brukar tänka ibland på hur Per är privat. Han mår säkert jättedåligt, därför han drog på semester när strejken var över. För att vila upp sig. Oj oj, han har ju bara gjort det rätta! Varför blir alla så arga? Varför ringer TV4 varje dag? Varför är det massa otäcka människor från syndikalisterna vid Lagena för? Varför måste vi sätta upp kravallstaket runt hela jävla byggnaden och ha polisbilar? Vad ska folk tro om mitt företag? Ja, Per, jag hoppas inte bara du sover dåligt om nätterna. Jag hoppas du börjat fundera på om det här var värt det. Jag vill inte önska livet ur dig men jag vill att du ska börja fundera över vad ett varsel är. För dig, dina mellanchefer, dina butt-buddys, dina ekonomichefer, så är det bara lite omläggningar i den ekonomiska rapporten från Lagena. Men vad är det i verkligheten? Bortom arbetsplatsen? Jo, det är depression, ams-besök, socialbidrag, ingen varierad, god mat till familjen, ingen semester, inga nöjen. Det är att leva som en jävla råtta och parasit på samhällskroppen och det tror jag inte du hade tyckt varit så roligt om du tvingdes till det.

Jag såg filmen ”The corporation” där man gjorde en checklista för sympton av psykopater, samma lista gick att applicera på en chef. Det sätter ribban ganska rejält måste jag säga. Vill ni se en till film som handlar om att när vanliga människor blir psykopater bara för att dom får ett nytt kontor, ny lön och nya befogenheter – så rekommenderar jag den svenska filmen ”Suxxes”. Svår att få tag på dock, men bör finnas på någon fildelningssajt nära dig.

Per, dom människorna ser till att pengar flyter in på ditt konto, dom håller igång produktionen på lagret, dom snor inte från arbetsplatsen eller saboterar den, det är ärliga, hårt arbetande människor. Ge dom en gnutta respekt för helvete. Dra tillbaka varslena, annars hoppas jag innerligt att du inte får sova ostört i fortsättningen.

Motarbetaren har en ny fräsch hemsida, Lagena har fått nya sammarbetspartners – såldes mer att göra – mindre behov av varsel, hus ockuperat i Jakobsberg och i Göteborg – way to go ockupanter! För övrigt rekommenderar jag ”Those days” av Blitz, ett av de mest underskattade punkbanden genom tiderna.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Dags att outa en varslande chef!, Krastavac skriver Skammen över att komma försent, Jinge skriver Staten Israels upprepade brott, Anders_S skriver Fördomen om rasse-skåningen bekräftas, boladefogo skriver Ny strejkvåg över Egypten