Back to school

Den här veckan börjar många i skolan igen, med tunga steg tar vi oss tillbaka till kunskapsfabriken, stället många hatar och tillbaka till våra klasskamrater vi inte träffat på länge. Själv slutade jag gymnasiet för längesen (nåja) och jag har redan börjat på komvux, min klass är rätt okej och läraren är bra. Jag har tagit igen mer på komvux än vad gymnasiet någonsin gav mig – och ändå är det på just komvux regeringen skär ner.

På många sätt är skolan lik en arbetsplats – på både gott och ont. Man får en viss ersättning för att gå där, studiebidraget – och det dras in om du inte sköter dig. Och visst går det även att ta till stridsmedel, som på en arbetsplats – om man är missnöjd. Jag har skrivit av en artikel från Direkt Aktion nummer #48-49 som handlar om en skola i Malmö där man strejkade mot nedskärningarna. Jag publicerar den här, då den är intressant ur flera synpunkter. Vill man köpa numret den är med i så kan man skicka iväg ett mail över Direkt Aktions hemsida.

Uppror i Kunskapsfabriken

Från isolerade elever till kämpande kollektiv
I Februari 1999 hade Latinskolans elever, som är en gymnasieskola i centrala Malmö, tröttnat och fått nog av kunskapsfabriken och de valde att kämpa för en drägligare tillvaro. I denna text intervjuas Pelle som var en av de många elever som satte sig på tvären mot kommunens nedskärningar och kunskapsfabrikens uppfostring.

Det fanns inte ens glödlampor till toaletterna – strejken inleds
Latinskolan drogs med ett stort budgetunderskott och hade legat på minus flera år i rad. Kommunen hade beslutat sig för att inte acceptera ytterligare underskott och ett besparningsprogram lades på skolan. Det blev snart märkbart för eleverna hur besparningarna slor. Eleverna fick börja ta med sig egna papper till lektionerna och proven så att lärarna kunde kopiera upp material och prov till dem. Glödlamporna började ta slut och på vissa toaletter var det så mörkt så de inte gick att använda. Pelle berättar att eleverna började bli riktigt förbannade på hur besparningarna drabbade dem. Klassen fick även flytta en del av sina lektioner till en av hälsomyndigheten utdömd lokal i en källare, det fanns till och med en skylt i lokalen som förklarade att det av hälsoskäl inte fick bedrivas skolverksamhet där.

Missnöjet ökade kraftigt hos eleverna, det var inte ett abstrakt missnöje utan ett ytterst konkret, menar Pelle. Det började diskuteras att inte gå på lektionerna, elevrådet tog fasta på missnöjet och kontaktade SVEA, de beslutade att kalla till stormöte om skolstrejk.

Stormötet där strejkbeslutet skulle tas var välbesökt minns Pelle, beslutet om strejk togs med överväldigande majoritet av eleverna, någonstans runt 70-80% tycker han sig minnas. Det tillsattes en strejkkommitté där de som var intresserade ställde upp frivilligt och godkändes av stormötet. Det bildades en strejkvaktsgrupp där Pelle och flera av hans vänner deltog. Som strejkvakt blev deras uppgift att vakta igångarna till skolan, kontrollera så att inga lektioner genomfördes samt prata med intresserade förbipasserande. Något som förvånade Pelle var att han trodde att många elever skulle strunta i strejken och bara stanna hemma, men många av dem stannade kvar på skolan och var drivande samt målade banderoller och liknande. Det fanns dock en del som helt enkelt stannade hemma, men när det var stormöten för eleverna så dök de upp upp och deltog. Pelle menar att de flesta av eleverna faktiskt deltog aktivt på något sätt även om de inte var på plats hela tiden.

Lärarnas stöd till strejken
Lärarna var positiva till strejken och undersökte sina egna möjligheter att gå ut i strejk eller sympatistrejk men fick nej från sitt förbund och var tvugna att vara på plats i klassrummen. Lärarna bedrev dock ingen undervisning när de var där utan diskuterade situationen med elever och  gjorde andra icke undervisningsrelaterade saker. Även rektorn var positiv till strejken och uttalade sitt stöd till strejken på stormöten. Här kan man göra en intressant koppling till Cleavers text ”Om skolarbete och kampen emot det” som tar upp lärarna som kämpande kollektiv inom skolan. Cleaver menar att lärarna kan fylla en stor roll om de uppmuntrar eleverna som aktiva subjekt i konflikten, men oftast förhåller sig lärarna passiva och avvaktande i konflikterna. Cleaver anser att det kan bero på den i skolsystemet inbyggda positioneringen som finns mellan elever och lärare.

Den enda egentliga konflikt som förekom enligt Pelle var i form av en lärare som inte sympatiserade med strejken och bedrev schemalagd undervisning ändå. Det fanns en badmintonklass på skolan och strejkvakterna fick reda på att det bedrevs undervisning för denna klass. Pelle och ytterligare några strejkvakter uppsökte lektionen för att kontrollera om det förekom strejkbryteri. Enligt Pelle så motiverade läraren lektionen med att det inte var lektion utan träning, schemat sa dock att det var schemalagd undervisning så strejkvakterna plockade helt enkelt ner näten. Eleverna accepterade avbrottet och tyckte det var rimligt att inet fortsätta lektionen medan läraren blev upprörd.

En kniv i ryggen
Strejken påbörjades en måndag och i slutet av veckan hotade skolverket med att dra in studiebidraget för de elever som fortsatte strejka. Det började då uppstå en viss motsättning mot strejken då elever började bli oroliga för att mista den lilla inkomst de hade. Vid en omröstning beslutades med knapp majoritet att strejken skulle avbrytas på fredagen. Pelle menar att elevrådsordföranden och några till i strejkkommittén hade börjat driva på att avsluta strejken. Det skulle senare visa sig att delar av strejkkommittén hade haft egenintresse i att avbryta strejken då de på egen hand hade börjat förhandla med ansvariga politiker, utan eleverna och resten av strejkkommittées vetskap. Förhandlingarna skulle innebära att eleverna avbröt strejken i utbyte mot lite mindre besparningar samt att rektorn skulle få behålla jobbet. Det hölls under slutet av strejkveckan en stor demonstration där alla gymnasieskolor förutom S:t Petri-skolan deltog. Pelle berättar att flera såg det som en tydlig markering från S:t Petris sida och menar att klasstillhörigheten här blev tydlig då S:t Petri var av tradition sedd som en skola med större del överklass. Demonstrationen gick till stadshuset där politiker kom ut och pratatade med eleverna och sedan fick representanter från strejkkommittén komma in och diskutera med politikerna. Pelle säger att i efterhand kändes det mer som ett spel för galleriorna med förhandlingen då det mesta redan var uppgjort mellan de i strejkkommittén som förhandlat bakom ryggen och politikerna.

Ni kan inte sätta er på oss – motståndet fortsätter
Om vad strejken gav för resultat säger Pelle att det blev mildare besparningar och de fick materialpengar så de slapp åtminstonde ta med egna papper. Det tror han inte hade hänt om de inte reagerat och strejkat. Rektorn fick dock avgå trots den förhandling som förts. Den nya rektorn var en rektor som var känd för att få ta hando m skolor med dålig budget och ordna upp det genom nedskärningar och besparningar. Men framförallt så var den stora framgången med strejken enligt Pelel att eleverna började se sig mer som ett kollektiv som man inte kunde köra med hur som helst. När det blev tal om att splittra Pelles klass i tredje året så gick stora delar av klassen spontant till rektorn och tog upp frågan. Det var även snack om att strejka som klass men beslutet revs upp då klassen kollektivt motsatte sig beslutet. Cleaver menar att isolerade elever ofta inte kan uppnå mer än att ta sig igenom systemet och klara skolan medan kollektiv och enade elever kan skapa egna utbrymmen och i viss mån sätta sin egen agena.

Pelle menar att man hade kunnat ta till ytterligare metoder för att skärpa motsättningen runt skolstrejken så att konflikten blivit tydligare och därmed troligen fått en fortsatt strejk med bättre resultat som följd. En ockupation av skolan diskuterades i samband med hotet om indraget studiemedel men man trodde inte den skulle kunna genomföras då. I efterhand menar Pelle att det var naivt att det inte fanns stöd för en ockupation då man och hade byggt upp allianser med elever från andra skolor samt att det fanns ett stöd för idén bland elever på den egna skolan. Troligtvis hade en ockupation motverkat den känsla av maktlöshet som infann sig när hotet om indraget studiemedel uppenbarade sig. En ockupation hade enligt Pelle flyttat fram deras positioner istället för de defensiva förhandlingar som fördes.

Pelle menar att något han lärde sig under strejken var att inte lita på representanter efter det svek som uppvisades av elevrådsorganisationen och delar av strejkkommittén genom att förhandla bakom ryggen på eleverna de skulle representera. Ett stort misstag var att man lät det uppstå den typen av ledarskikt som tyckte sig ha rätt att förhandla på eget iniativ.
Pelle tror att en del av förhandlingarnas självpåtagna roll beror på att de hade kopplingar till ungdomsförbunden SSU och Grön Ungdom vilkas moderpartier satt i fullmäktige och helt enkelt var de man förhandlade med.

Strejken visade enligt Pelle styrkan i att agera som kollektiv mot i det här fallet nedskärningar. När eleverna gick ihop och agerade hade de möjlighet att göra sin röst hörd och försöka stoppa det de insåg missgynnade dem. Pelle menar att han har haft nytta av det tänkandet när han kommit ut i arbetslivet då han och hans arbetskamrater har kunnat ställa bättre krav på sin arbetsplats.

Resultatet av strejken var att eleverna lyckades hindra en del av besparningarna men även att de stärktes som kollektiv och skapade ett uttrycksmedel för att föra fram sina åsikter. Strejken påverkade de involverade, dels som jag skrev ovan med att de stärktes som kollektiv och gav ett kommunikationsmedel men även som i Pelles fall att han till viss del tappade tilliten till representativt företrädande. Troligen påverkar det unga och även gamla när representanter inte gör det dem är ålagda utan gör det som de själva anser är bäst för kollektivet, utan att rådfråga kollektivet.

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Inga politiker!, Anders_S skriver Kriminella gäng utnyttjade Reclaimfesten i Rosengård, Jinge skriver Fuglesang vår egen Tarzan, Lukas skriver Aftonbladet och Israel, MJE skriver Anteckningar 23/8-09., eiz skriver När de välbärgade tar plats bakom de röda fanorna