Dom håller för våra munnar

juni 21, 2012

Jag läste Åsa Linderborgs krönika i Aftonbladet som inleds med en väldigt fin berättelse ur verkligheten, som jag väljer att återpublicera, för att på så vis knyta ann till vad det här inlägget ska kretsa kring.

– Kraften i dina slag, Göran, var kommer den ifrån?

– Det är mitt klasshat.

– Vi tar om det där. Göran, du är pigg i ringen! Varifrån får du energin?

– Från klassamhället.

– Okej Göran, du vet, det här är ju ett teveprogram som väldigt många kommer att titta på, särskilt barn. Bara så du tänker på det. Vi börjar om: Hur förbereder du dig inför en match?

– Jag tittar i morsans lönekuvert och sen vill jag slåss.

Intervjun med de smärtsamma svaren blir aldrig av, förmodligen för att sån här kommunistsmörja kan man ju inte visa i TV. Det hela är väldigt enkelt. Vad ”Göran” gjorde var att närma sig ett diskussionsämne vi alla vet någonting om, och som väldigt få vågar yttra sig på riktigt om. Den ena sidan som yttrar sig är proffstyckarna på ledarsidor, i tv-soffor och bland politiker, som ändå har det ganska okej ställt, och kan ha ett utifrån-perspektiv på klasssamhället man behöver inte ta i smutsen, utan kan förhålla sig till det på ett professionellt sätt och tala om det som ett ”fenomen” eller som en ”aspekt” av samhällsdebatten. Vi har betat av klass, etnicitet, kön och miljö. Blandar ihop allt. Klass går inte att prata om på ett lätt sätt. Det går inte att vifta in det bland miljö eller etnicitet. Det går djupare än så.

På den andra sidan sitter vi andra. Ja, det vågar jag skriva. Jag kan inte prata om klass utifrån ett ”socio-ekonomiskt” perspektiv, eller som ett politiskt slagträ i debatter, precis som ”Göran” så börjar jag gråta av ilska när jag ser på min morsa och hur hon mår av klassamhället, och hur jävla betydelselös och maktlös man själv är i den situationen. Jag kan inte relatera till klass på ett sätt som är av politisk eller ekonomisk art, för mig är det ett faktum att vi lever i ett klassamhälle. Det är det givetvis också för politikerna och proffstyckarna, men jag känner ett obehag i magen varje gång Vänstern slänger floskler om att ”de rika har det bättre å bättre å vi sämre å sämre” och ja ni har ju säkert en hel låda med egna exempel på där man pratar om klass ur ett politiskt och/eller ekonomiskt perspektiv. Då får jag en klump i magen, för det är den verklighet jag ska behöva titta på varje dag.

Offerrollen kan andra köra på. Jag tänker inte finna mig i vilken skit som helst. Min morsa och farsa tog skit för vår skull och när det rann över så rann det över, på olika sätt reagerade dom och resultaten av detta blev olika. Antingen mot sig själva. Mot varandra. Mot oss. Dom försökte göra min och mina syskons framtid trygg och säkrad så gott det gick. Dom lyckades ge oss en materiell standard, kunna åka till Astrid Lindgrens värld på sommaren och få klappar till jul. Mat på bordet försökte man alltid få fram, även om det inte var varierad kost hela tiden så fanns det för det allra mesta mat hemma. Och hemmet vårt var byggt kring hårt arbete och slapphet föraktades. Jag blev stämplad som ”lat” och ”dum i huvudet” av såväl föräldrar som lärare och andra föräldrar för att jag var så katastrofalt usel på matte. Jag var duktig i andra ämnen, jävligt duktig på vissa, och jag gillade att läsa och ta in kunskap. Givetvis är historia roligare än t.ex NO, men ni förstår var jag vill komma. Inte förrenn jag började på IV så fick jag en utredning för dyskalkyli och så vipps fanns det en förklaring på att jag inte kunde hålla räkneställningar i huvudet, aldrig kunde få in gångertabellen och varför jag var så jävla dålig på att läsa av klockor.

Problemet var det att det kom alldeles för sent, jag hade fått lida hela skolgången, all lust att plugga någonting och tro på sig själv och att man har kapacitet att bli någonting, utbilda sig till något riktigt bra, slogs fullständigt i bitar. Gymnasiet blev bara något som skulle betas av, sen skulle man ut i verkligheten och försöka lite bättre. Vilket givetvis inte blev fallet. Ett halvdant försök att få upp betyget på komvux slog bara tillbaka och självkänslan försvann totalt, hur många gånger jag än försökte så kändes det som att jag bara lurade mig själv och sköt den fullständiga nederlaget fram i tiden.

Den historien har jag berättat för många, och folk har mest suttit tysta och svarat att dom har liknande erfarenheter, eller beklagar att det är så, frågar om man vill plugga i framtiden, och ja, det är ju det enda man kan göra egentligen. Jag kräver ingenting. Att någon lyssnar är oftast bättre än att man får höra massa floskler man ändå inte tror på, och som sen bara gör att man äcklas av den som sa det.

Enda gången det blev ett undantag var när man diskuterade om att exploatera min historia och göra ett politiskt slagträ av det. Inte på riksdagsnivå eller någonting sådant, utan att det skulle målas upp som en ”typisk bild” av en organisations medlemmar. Jag blev äcklad, skitförbannad och fruktansvärt sårad.

Det var lite det som inlägget skulle kretsa kring. Allt jag krävde var att få någon respons på det, få prata av sig, inte att jag skulle bli ett alibi för ett annat syfte. Jag var livrädd när morsan strejkade, för jag visste att vi torskade massor av pengar varje dag, pengar vi aldrig skulle få igen, och skulle vi bli trakasserade när det hela var över? Skulle företaget flytta fram sina positioner?

Medan medelklasskräken åker tillbaka till närförorterna längs pendel- och tunnelbana, så lunkade vi hem, fulla med olika känslor, bra och dåliga, till vårat vattenskadade pisshem med tokhög hyra. Medeklasskräken slapp känna av de faktiska konsekvenserna av strejken, för dom var det en politisk spelarena, man kunde lyfta fram sina idéer, sina åsikter och taktiker, på de andras bekostnad. Den historien vill ingen höra heller.

Jag vill inte bo där jag bor nu. Jag vill också bo i ett fint hus, nära skog, och kunna vara lycklig. Veta att mamma somnar med ro i kroppen på natten, veta att det går bra för mina syskon och vara utvilad när jag går till mitt jobb som jag vet att jag kommer få vara kvar på utan att riskera att bli uppsagd imorgon eller om en vecka.

Medelklassen vill ha arbetarklassidentiteten, de positiva ordalagen om att slåss för det som är rätt, ha en sund inställning till alkohol, en moralisk dygdlig uppfattning och rösta rött, ja ni fattar. Arbetarism kallas det också. Dom vill inte ha den fullständiga jävla förnedringen man känner när ens flickväns föräldrar inte vill att deras dotter åker ut till en, för att det är farliga områden ”och vad gör hans föräldrar” jo hans morsa har ett tungt pissjobb och hans farsa är död. Hur jävla bra låter det. Hade varit bättre med nån finlirare med trevliga hemförhållanden och en mysig liten stuga på landet eller något. Och att dom inte har mage att säga det till en gör det hela så jävla mycket värre.

Medelklassen är mina fullständiga jävla fiender. Jag litar inte för fem öre på någon som bor och är från stan, eller de lite finare förorterna. Av den enkla anledningen att när dom lyssnar på vad jag säger så förstår dom inte. Dom kan säga att dom förstår hur det är att inte ha närvarande föräldrar, inte ha råd med något, känna sig misslyckad och att känslan av att aldrig ha samma chans som andra, men dom har inte en enda jävla aning om hur det faktiskt är att känna så. Det är ingen känsla som försvinner när man sover, den försvinner inte när föredraget är slut eller när man går hem från jobbet. Den är där, gnagandes i nacken hela tiden, flåsandes som en stor hund som inte vill släppa sitt tag om dig. Den skäller högre och högre och du trycks bara mer mot väggen och den oundvikliga katastrofen.

De flesta börjar supa eller knarka. Jag orkar inte ens tänka på hur många vänner jag har som gått den vägen. Och jag dömer inte, det har jag ingen rätt att göra och ingen anledning till att göra. Dom väljer den lätta metoden för att komma ifrån baksidan av klassamhället. Det handlar om ekonomiska förutsättningar, att man är ifrån jävla pissförortshelvete och går på socialbidrag, om ens det, att man inte får ett jobb för att man saknar utbildning, att man är helt nedbruten som människa och har slutat bry sig. Såna som alliansen och rättshaveristerna vill jaga fram och piffa till så man blir arbetsduglig.

Arbetarklassidentiteten är viktig, alla vill hävda den. Alla vill tala för eller till dem, men ingen vill lyssna på den. Många har en cementerad bild av arbetarklassen och den ska användas för att locka åt sig röster eller medlemmar i valtider, och den ska vara ett alibi för politiska organisationer från höger till vänstern. Men vad fan vill dom själva?

Det får man aldrig höra.

Man får höra vad Åsa Linderborg skriver om arbetarklassen, vad jävla vänstern skriver om arbetarklassen, vad jävla SD säger om arbetarklassen, vad Göran Greider skriver om arbetarklassen – men vad FAN säger arbetarklassen själv? Vem fan vill lyssna på dom? Lågutbildade, rasistiska, degraderade, alkoliserade, knarkande jävla losers som skulle backstabba så fort dom fick chansen? Vad är det som skrämmer? Vad är det som är så jävla farligt?

Klasshat är känsla. Det är inte ett politiskt statement, det är något som mellisvänstern proklamerar för att lätta sitt ruttna samvete, för att man inte är de här halvsvultna arbetarpojkar eller flickorna som man fantiserar ihop efter att ha läst Ivar-Lo eller tittat på Ådalen 31. Sorry broz, men arbetarklassen ser inte ut sådär. Och den är inte homogen. Och den drivs inte av Kommunismen.

Vi drivs av kärleken för våra familjer och vänner, vi vill våra närmsta bäst och skulle aldrig tveka på att ställa upp för en vän som hade gjort detsamma för dig. Håll dina egna hårdast.  De flesta av oss vill ha en dräglig tillvaro och bara få det att gå runt och vara nöjda så. Vi vill inte vara slagträn för andra, och vi vill inte att någon talar för oss vad vi ska känna eller vad vi ska tycka.

Något annat som borde uppmärksammas är en vän som varit med i DN.

”Filosofen Spinoza menade att hat inte är kärlekens motsats utan en reaktion mot de krafter som skadar dem och det vi älskar. Kärlekens motsats är likgiltighet – som att bara se på när klassklyftor växer och folk far illa.”

 

Annonser

Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

oktober 27, 2010

Konungadömet Sverige har inte existerat på mer än hundra år. Ett konungadöme administreras utifrån en feodal makt och inte en parlamentarisk. Vad vi istället har skapat är en produkt som på olika sätt ska marknadsföras, tjänas pengar på, och gärna drivas som ett företag. Man ska tjäna pengar på allt. Medborgarna. Sina städer. Sina talanger. Sin skog. Sin industri. Allt.

Vad är ett land?

Ett land är en administrativ massa. För vad är det i praktiken? Det är ju en jävla plätt som egentligen skulle kunna vara hela världen om man vill se det så, men nej, det finns tydliga kartgränser för var landet Sverige slutar. Både geografiskt och ekonomiskt. Och även socialt. För visst är vi alla jämlika, men traditioner, kulturer och ekonomin samt sättet att hantera ekonomi skiljer ju oss och andra länder ifrån varandra. Det är liksom hela poängen med att ha landmassor med olika gränser. Att vi inte ska vara likadana. För om alla länder sett exakt likadana ut och fungerat exakt likadant, (vilket i sig är en enorm självmotsägelse) så hade ju grejen med länder varit helt värdelöst.

Anledningen till att jag frågar är för att man förfasar sig över att Sverige inte längre är som det var. Landet där alla får gratis sjukvård, har jobb, landet där blondinerna med stora bröst finns i överflöd och vill ligga hela tiden. Landet där Pippi Långstrump finns. Landet där vintern är kall, mörk och vi trängs i stugorna, håller om varandra och bedriver otukt i sovrummen. Landet där sommaren är grönare än Hammarby och framtiden är ljus. Sverige där alla är välkomna. Där vi är toleranta mot bögar och invandrare. Där man får tycka vad man vill. Där vi har fria val och vem som helst kan komma in i riksdagen. Typ världens drömland.

Men i verkligheten är det privatiseringar, nedskuren offentlig sjukvård, tusentals arbetslösa, och en statlig myndighet som inte kan hjälpa någon, blondinerna med stora bröst vågar inte gå i parken för att det finns risker att bli överfallen och polisen kan inte hjälpa dem och polisens enda lösning på problemet är ”vistas inte i parken, girls!”, landet där Pippis skapare är död och förruttnad och Nationaldemokraterna vill sälja hennes böcker, landet där vintern är kall och snön gör så infrastrukturen slås ut helt och hållet och stugorna har vi inte råd att ha kvar pga kronofogdar och lån som inte kan btealas. Otuktet kan vi iallafall än så länge bedriva i sovrummen. Grönt är det knappt på sommaren för grönområdena är privatiserade eller ligger på folks tomter som man absolut inte får beträda. Framtiden är svartare än röven på en isbjörn. I Sverige får alla komma in, men man har inga planer på hur man ska få in nya människor i samhället, så tusentals människor trängs ute i förorterna och skapar motsättningar med svenskar och med sig själva. Mot bögar är vi inte tolerantare än att vi har polisbeskydd på Pridaparaden samt att vi har en lag som kallas HMF. Vi får tycka vad vi vill om vi håller tanken för oss själva, men vi får inte omforma den till praktik eller försöka påverka. Då är polisen där illa kvickt med sina batonger, sin pepparspray, sitt våld och häktesceller. Och våra fria val liknar mer valet i USA där man får välja mellan ett ljusrött parti eller ett mörkblått parti. Och deras kompisar därimellan som antingen ingår i otäcka allianser eller i taskiga ”samarbeten”. Världens skitland.

Nu har vi den här lasermannen nere i Malmö. Allt upprepar sig. Vi har ett nytt populistiskt högerextremt borgarparti i riksdagen, 1991 fick man Ny Demokrati, 2010 fick vi Sverigedemokraterna. Vi har en ny laserman. 1992 hade man Stannermann den jäveln. Nu har vi kräket nere i Malmö. Jag har t.o.m sett skinnbollar med Lonsdale-tröja och tors hammare runt halsen. Är även dom på väg tillbaka?

Det många glömmer bort när dom kritiserar SD är inte att dom är onda rasister som kom in för att människor är rasister, helt plötsligt. Hur kan ett parti som SD välja? I Stockholm är SD starkast i en ort i Västerhaninge. Västerhaninge är ett helt random arbetarområde, precis som vilket som helst. Men många röstade nog på SD för att man inte ville ha in Mona. Varför vill ingen ha in Mona? ”Dom föraktar kvinnor” har jag hört. Jag tror mer på att Mona inte är en sosse. Hon hade passat bättre i ett borgerligt parti med tanke på de konstiga idéer hon har. Nya småföretagarpartiet, vad är det för jävla SKIT? Många känner sig inte hemma i Vänsterpartiet heller. Rent historiskt har Sverige varit ett socialdemokratiskt land, vi har varit vänster och välfärdskramande som velat allas bästa, på lika grunder. Men så går sossarna för mycket åt höger. Antagligen röstar man på någon riktig höger som iallafall försöker profilera sig som ett arbetarparti (även om jag har svårt att tro att någon övht gick på den nöten..) och i MP hoppas jag ingen känner sig som hemma. Så då röstar man på SD. Proteströstande kallas det. Och SD-väljare, obs: väljare. Inte politiker. … kan man övertala ganska lätt, det är ju för det mesta missnöjda LO-arbetare som hatar sossarna och hatar LO och skiter fullständigt i politik. Det förstår jag, ett helt decennium av lögner, svek och valfläsk. Partierna har ju grävt sina egna gravar. På både gott och ont. EAK säger det ju ganska passande:

”Er grav djupare och djupare, för padda som spys ut

Kom ihåg vilka som gav er makten när vi fyller igen graven tillslut

Ni är förrädare

Förrädare”

Nu tillhör ju EAK tidiga tonårens RKU-revolt men just den låten och just det citatet kan jag ställa mig bakom till tusen procent. Jag hatar Socialdemokraterna, det hymlar jag inte med, och jag vill kasta dem, tillsammans med borgarna, över ruinens kant och hoppas på att dom brinner i helvetet för allt dom gjort. Dom fixade ju det här med nedskärningar, utförsäljning av strejkrätten, korrupta fackföreningar och är en ständig ökare av det allmäna politikerföraktet.

Mina föräldrar röstade alltid S. Förutom när dom röstade på KP någon gång här å där. I landstingsvalet. Annars S. Men 2006 funderade farsan på SD bara för att han var besviken på politikerna och inte brydde sig. Och liksom många andra, tyckte att invandringen måste struktureras om. Och han röstade inte på SD. Han sket i det istället och röstade blankt tror jag. Morsan likaså.

Det handlar ju inte om att få bevara det gamla Sverige. Det handlar ännu mindre om att få försöka göra om välfärdssamhället till någonting liknande fast ändå inte. Det är för sent. Apoteket är sålt. Sjukvården, psykvården är raserad. Det enda vi kan göra är att slå sönder alltsammans, krossa det till grus och bygga upp någonting vettigt därifrån istället.

När folk frågar om jag är en revolutionär, så säger jag nej, jag är bara realistisk. Jag vill ha det bra nu. Jag vill ha trygghet. Ett fast arbete så jag kan flytta hemifrån. Ta lån. Stadga mig. Såna grejer. Men man måste lära sig att aldrig nöja sig med såna förbättringar, jag vill inte leva inom hyperkapitalism och jag vet att jag och alla andra tusentals som föddes i fel klass, bor i fel områden, pratar fel språk, pratar inte svenska ordentligt, inte heller kommer kunna leva länge inom kapitalismen. Därför måste den väck.

Har vi tur kommer de här fyra åren med SD och Alliansen, raserad välfärd, borttagen strejkrätt, krossade fackföreningar, leda till någonting fint i slutändan. Man får aldrig sluta hoppas.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver Ett brev till socialdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Benulic med titeln marxist – Timbros kelgris, loaderrorready skriver Tröst åt ett fä, Anders_S skriver Moderat partisekreterare köpt av Shell, Fredrik Jönsson skriver Kommentar på SD-blogg: ”lasermannen han är bra”, Johan Frick skriver Att samla mod

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.


Fackklubb 717 online

mars 17, 2010

Filmen ”Fackklubb 717” hade premiär på Socialistiskt Forum förra året. Filmen handlade från början om konflikten vid mitt gamla jobb, Lagena, men utvecklades mer till en film om ett ännu större problem, bemanningsfrågan. Bemanningsföretagets vara eller icke vara. Jag köpte filmen på DVD, men nu så har Dagens Konflikt slängt upp den på internet! Kalas för hela slanten. Så sätt er ner och glo igenom den här filmen, det är ett väldigt viktigt dokument i bemanningsfrågan, för det var ju faktiskt här allt började.

En personlig referens, jag kan ju knappast recensera filmen utan att det blir alldeles för vinklat, men jag kan ju säga att jag aldrig någonsin kommer klara av att lita på en snut sen jag såg den här filmen, och ännu mindre kommer jag kunna lita på mina framtida chefer. Man blir helt klart skitförbannad av att se den här filmen, och det ska man ju bli också. Intervjuer, trevligt soundtrack och film från strejken och de manifestationer som gjordes innan och under strejken finns med. Ett ”fint” minne, ett samhällsdokument. Döm själva.

Läs Lagena-arbetarnas egna blogg, Lagena-arbetarnas vänners blogg, mitt tidigare blogginlägg om konflikten.

Se filmen här!

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Arenadebatt och queer antikapitalism, jesper skriver En film om Fackklubb 717, Anders_S skriver Fler vargar – färre tamdjursangrepp?, vsfstockholm skriver Fiffiga entreprenörer profiterar på studenters bostadsmisär, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Alliansens nya logotyp – eller hur politiken döljer politiken, Hans Norebrink skriver Kristfascism USA

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.


Back to school

augusti 24, 2009

Den här veckan börjar många i skolan igen, med tunga steg tar vi oss tillbaka till kunskapsfabriken, stället många hatar och tillbaka till våra klasskamrater vi inte träffat på länge. Själv slutade jag gymnasiet för längesen (nåja) och jag har redan börjat på komvux, min klass är rätt okej och läraren är bra. Jag har tagit igen mer på komvux än vad gymnasiet någonsin gav mig – och ändå är det på just komvux regeringen skär ner.

På många sätt är skolan lik en arbetsplats – på både gott och ont. Man får en viss ersättning för att gå där, studiebidraget – och det dras in om du inte sköter dig. Och visst går det även att ta till stridsmedel, som på en arbetsplats – om man är missnöjd. Jag har skrivit av en artikel från Direkt Aktion nummer #48-49 som handlar om en skola i Malmö där man strejkade mot nedskärningarna. Jag publicerar den här, då den är intressant ur flera synpunkter. Vill man köpa numret den är med i så kan man skicka iväg ett mail över Direkt Aktions hemsida.

Uppror i Kunskapsfabriken

Från isolerade elever till kämpande kollektiv
I Februari 1999 hade Latinskolans elever, som är en gymnasieskola i centrala Malmö, tröttnat och fått nog av kunskapsfabriken och de valde att kämpa för en drägligare tillvaro. I denna text intervjuas Pelle som var en av de många elever som satte sig på tvären mot kommunens nedskärningar och kunskapsfabrikens uppfostring.

Det fanns inte ens glödlampor till toaletterna – strejken inleds
Latinskolan drogs med ett stort budgetunderskott och hade legat på minus flera år i rad. Kommunen hade beslutat sig för att inte acceptera ytterligare underskott och ett besparningsprogram lades på skolan. Det blev snart märkbart för eleverna hur besparningarna slor. Eleverna fick börja ta med sig egna papper till lektionerna och proven så att lärarna kunde kopiera upp material och prov till dem. Glödlamporna började ta slut och på vissa toaletter var det så mörkt så de inte gick att använda. Pelle berättar att eleverna började bli riktigt förbannade på hur besparningarna drabbade dem. Klassen fick även flytta en del av sina lektioner till en av hälsomyndigheten utdömd lokal i en källare, det fanns till och med en skylt i lokalen som förklarade att det av hälsoskäl inte fick bedrivas skolverksamhet där.

Missnöjet ökade kraftigt hos eleverna, det var inte ett abstrakt missnöje utan ett ytterst konkret, menar Pelle. Det började diskuteras att inte gå på lektionerna, elevrådet tog fasta på missnöjet och kontaktade SVEA, de beslutade att kalla till stormöte om skolstrejk.

Stormötet där strejkbeslutet skulle tas var välbesökt minns Pelle, beslutet om strejk togs med överväldigande majoritet av eleverna, någonstans runt 70-80% tycker han sig minnas. Det tillsattes en strejkkommitté där de som var intresserade ställde upp frivilligt och godkändes av stormötet. Det bildades en strejkvaktsgrupp där Pelle och flera av hans vänner deltog. Som strejkvakt blev deras uppgift att vakta igångarna till skolan, kontrollera så att inga lektioner genomfördes samt prata med intresserade förbipasserande. Något som förvånade Pelle var att han trodde att många elever skulle strunta i strejken och bara stanna hemma, men många av dem stannade kvar på skolan och var drivande samt målade banderoller och liknande. Det fanns dock en del som helt enkelt stannade hemma, men när det var stormöten för eleverna så dök de upp upp och deltog. Pelle menar att de flesta av eleverna faktiskt deltog aktivt på något sätt även om de inte var på plats hela tiden.

Lärarnas stöd till strejken
Lärarna var positiva till strejken och undersökte sina egna möjligheter att gå ut i strejk eller sympatistrejk men fick nej från sitt förbund och var tvugna att vara på plats i klassrummen. Lärarna bedrev dock ingen undervisning när de var där utan diskuterade situationen med elever och  gjorde andra icke undervisningsrelaterade saker. Även rektorn var positiv till strejken och uttalade sitt stöd till strejken på stormöten. Här kan man göra en intressant koppling till Cleavers text ”Om skolarbete och kampen emot det” som tar upp lärarna som kämpande kollektiv inom skolan. Cleaver menar att lärarna kan fylla en stor roll om de uppmuntrar eleverna som aktiva subjekt i konflikten, men oftast förhåller sig lärarna passiva och avvaktande i konflikterna. Cleaver anser att det kan bero på den i skolsystemet inbyggda positioneringen som finns mellan elever och lärare.

Den enda egentliga konflikt som förekom enligt Pelle var i form av en lärare som inte sympatiserade med strejken och bedrev schemalagd undervisning ändå. Det fanns en badmintonklass på skolan och strejkvakterna fick reda på att det bedrevs undervisning för denna klass. Pelle och ytterligare några strejkvakter uppsökte lektionen för att kontrollera om det förekom strejkbryteri. Enligt Pelle så motiverade läraren lektionen med att det inte var lektion utan träning, schemat sa dock att det var schemalagd undervisning så strejkvakterna plockade helt enkelt ner näten. Eleverna accepterade avbrottet och tyckte det var rimligt att inet fortsätta lektionen medan läraren blev upprörd.

En kniv i ryggen
Strejken påbörjades en måndag och i slutet av veckan hotade skolverket med att dra in studiebidraget för de elever som fortsatte strejka. Det började då uppstå en viss motsättning mot strejken då elever började bli oroliga för att mista den lilla inkomst de hade. Vid en omröstning beslutades med knapp majoritet att strejken skulle avbrytas på fredagen. Pelle menar att elevrådsordföranden och några till i strejkkommittén hade börjat driva på att avsluta strejken. Det skulle senare visa sig att delar av strejkkommittén hade haft egenintresse i att avbryta strejken då de på egen hand hade börjat förhandla med ansvariga politiker, utan eleverna och resten av strejkkommittées vetskap. Förhandlingarna skulle innebära att eleverna avbröt strejken i utbyte mot lite mindre besparningar samt att rektorn skulle få behålla jobbet. Det hölls under slutet av strejkveckan en stor demonstration där alla gymnasieskolor förutom S:t Petri-skolan deltog. Pelle berättar att flera såg det som en tydlig markering från S:t Petris sida och menar att klasstillhörigheten här blev tydlig då S:t Petri var av tradition sedd som en skola med större del överklass. Demonstrationen gick till stadshuset där politiker kom ut och pratatade med eleverna och sedan fick representanter från strejkkommittén komma in och diskutera med politikerna. Pelle säger att i efterhand kändes det mer som ett spel för galleriorna med förhandlingen då det mesta redan var uppgjort mellan de i strejkkommittén som förhandlat bakom ryggen och politikerna.

Ni kan inte sätta er på oss – motståndet fortsätter
Om vad strejken gav för resultat säger Pelle att det blev mildare besparningar och de fick materialpengar så de slapp åtminstonde ta med egna papper. Det tror han inte hade hänt om de inte reagerat och strejkat. Rektorn fick dock avgå trots den förhandling som förts. Den nya rektorn var en rektor som var känd för att få ta hando m skolor med dålig budget och ordna upp det genom nedskärningar och besparningar. Men framförallt så var den stora framgången med strejken enligt Pelel att eleverna började se sig mer som ett kollektiv som man inte kunde köra med hur som helst. När det blev tal om att splittra Pelles klass i tredje året så gick stora delar av klassen spontant till rektorn och tog upp frågan. Det var även snack om att strejka som klass men beslutet revs upp då klassen kollektivt motsatte sig beslutet. Cleaver menar att isolerade elever ofta inte kan uppnå mer än att ta sig igenom systemet och klara skolan medan kollektiv och enade elever kan skapa egna utbrymmen och i viss mån sätta sin egen agena.

Pelle menar att man hade kunnat ta till ytterligare metoder för att skärpa motsättningen runt skolstrejken så att konflikten blivit tydligare och därmed troligen fått en fortsatt strejk med bättre resultat som följd. En ockupation av skolan diskuterades i samband med hotet om indraget studiemedel men man trodde inte den skulle kunna genomföras då. I efterhand menar Pelle att det var naivt att det inte fanns stöd för en ockupation då man och hade byggt upp allianser med elever från andra skolor samt att det fanns ett stöd för idén bland elever på den egna skolan. Troligtvis hade en ockupation motverkat den känsla av maktlöshet som infann sig när hotet om indraget studiemedel uppenbarade sig. En ockupation hade enligt Pelle flyttat fram deras positioner istället för de defensiva förhandlingar som fördes.

Pelle menar att något han lärde sig under strejken var att inte lita på representanter efter det svek som uppvisades av elevrådsorganisationen och delar av strejkkommittén genom att förhandla bakom ryggen på eleverna de skulle representera. Ett stort misstag var att man lät det uppstå den typen av ledarskikt som tyckte sig ha rätt att förhandla på eget iniativ.
Pelle tror att en del av förhandlingarnas självpåtagna roll beror på att de hade kopplingar till ungdomsförbunden SSU och Grön Ungdom vilkas moderpartier satt i fullmäktige och helt enkelt var de man förhandlade med.

Strejken visade enligt Pelle styrkan i att agera som kollektiv mot i det här fallet nedskärningar. När eleverna gick ihop och agerade hade de möjlighet att göra sin röst hörd och försöka stoppa det de insåg missgynnade dem. Pelle menar att han har haft nytta av det tänkandet när han kommit ut i arbetslivet då han och hans arbetskamrater har kunnat ställa bättre krav på sin arbetsplats.

Resultatet av strejken var att eleverna lyckades hindra en del av besparningarna men även att de stärktes som kollektiv och skapade ett uttrycksmedel för att föra fram sina åsikter. Strejken påverkade de involverade, dels som jag skrev ovan med att de stärktes som kollektiv och gav ett kommunikationsmedel men även som i Pelles fall att han till viss del tappade tilliten till representativt företrädande. Troligen påverkar det unga och även gamla när representanter inte gör det dem är ålagda utan gör det som de själva anser är bäst för kollektivet, utan att rådfråga kollektivet.

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Inga politiker!, Anders_S skriver Kriminella gäng utnyttjade Reclaimfesten i Rosengård, Jinge skriver Fuglesang vår egen Tarzan, Lukas skriver Aftonbladet och Israel, MJE skriver Anteckningar 23/8-09., eiz skriver När de välbärgade tar plats bakom de röda fanorna


När Nisse från Manpower skakade om den svenska arbetsmarknaden

juni 26, 2009

För ett par årtionden sen så lanserades Bemanningspersonal/inhyrningspersonal-idén ordentligt i Sverige. Sen kom ju företag som Poolia och Manpower och gjorde bemanningsbranschen folklig och en naturlig del av den svenska arbetsmarknaden. Alla drog ”Behöver du hjälp”-linen för sina kompisar, och alla som hette Nisse fick frågan om de jobbade på Manpower. Det hela verkade vara en bra affärsidé och konceptet är hämtat från det som egentligen Arbetsförmedlingen ska syssla med – fördela jobb. Istället för att man kastas runt i massor av meningslösa ams-trams-program så får man ett jobb relativt fort. Toppen. Det verkade riktigt vettigt, alla som inte redan har ett jobb kan bli inhyrningspersonal – för då får man vara på många arbetsplatser samtidigt, vilket många tror kan vara nyttigt! Unga människor, främst, är ju så flexibla och behöver ingen trygghet – dem söker äventyret!

Men precis som punkrörelsen och kommunismen så vill alla tjäna en hacka på den, och tillslut sätts de ursprungliga idéerna och tankarna ur spel. Och tillslut går det åt helvete. Bemanningsföretagen skulle rycka in, var det tänkt, under perioder då det var högsäsong för ett företag (men man inte hade råd att anställa fler exempelvis) för att sedan försvinna när det lugnade ner sig. Via bemanningsföretag skulle man lätt kunna få vidareanställning och provanställning med mera. Men istället så började företagarare runt om i Sverige tänka att “Fan, det var inte så illa på 30-talet ändå” och man fick brottas med tanken om att “Mina arbetare tjänar för mycket – men inte är motiverade att sänka sina löner och öka sin produktivitet. Hur ska detta lösas?” man kom på att man ställer den ordinarie personalen mot de inhyrda! Ett nytt arbetsplatskoncept var uppfunnet! Lönedumpning at its finest!

På Lagena, som jag tjatat om tidigare, så gjorde man precis såhär. Den ordinarie personalen förväntades plocka 120 kolli (1 kolli = en kartong på 20 kilo ungefär) i timmen, vilket är fruktansvärt påfrestande och ingenting man direkt vill göra. Den ordinarie personalen var slöa och omotiverade. Företaget tänkte att “vi tar in inhyrd personal så vi börjar få upp arbetets egentliga Värde och får dom att motiveras till att jobba hårdare” helt plötsligt fanns det gott om arbetare från Staff24, Rekryteringsgruppen och Huusko på plats. Jag blev själv kompis med flera av de inhyrda, när jag jobbade på Lagena, problemet var att dom aldrig hade tid att fika och sega på arbetstid – som vi Lagena-personal kunde göra. Dom stressade, jobbade hetsigt – och jag fick reda på att dom var såhär för dom ville inte bli av med jobbet.

Om en bemanningsanställd inte jobbar i den takt företaget önskar, så kan företaget bara knacka på axeln och säga att han får gå. För att sedan ta in en ny inhyrd. Men om en Lagena-anställd inte jobbar i den takt företaget önskar, så kan företaget knacka hur mycket han vill på axeln – för arbetaren är skyddad av LAS. Den enda lag som har med arbetarklassen att göra. De inhyrda jobbade som skräckslagna små troll och många fick arbetsskador, just för att man inte kunde ta sig tid att jobba ergonomiskt och för att man slarvade mycket.

Men det räckte inte, tyckte Lagena. Även bemanningspersonalen tjänade för mycket och jobbade för lite. Trots att dom hade liiite lägre lön än den fasta personalen, slapp arbetsgivaravgift och trots att dom jobbade konstant. Så Lagenas höga höns tog in ett par bemanningsföretag till, Svea support, Adaptus och Arena. Och skyllde allting på att det fanns för mycket att göra på Lagena, så den ordinarie personalen skulle inte hinna göra allt i tid. I den här vevan varslade man först 45 personer, och kom undan med att man tappat en stor kund. Det köpte alla. Men det visade sig att man inte behövde varsla 45, utan kanske 20 stycken “bara”. Sen ett halvår senare varslade man ytterligare 33 personer. Helt i onödan, man hade ju redan varslat för mycket – varför ta bort ännu mer? Var det inte vi som hade för mycket att göra? Ligger efter en dag i arbetet osv? Jo. men tydligen behövs det varslas och tas in ännu mer inhyrd personal.

Det visade sig att företaget hade klurat på den här bakelsen ganska ordentligt. Om man har ett jobb. Och fyra som vill slåss om det (den ordinarie personalen samt tre bemanningsföretag) så måste man ju börja erbjuda massor av saker för att få jobbet. T.ex öka takten till omänskliga nivåer, sänka sina löner – och vipps är vi tillbaka i lönedumpningen igen. De inhyrda slåss om vem som kan jobba mest för så lite pengar som möjligt. Företaget är jätteglada, det är ju såhär det ska vara!

Sen när strejken kom igång så blev ju företaget jätteledsna. “Varför gör dom såhär! Vi har ju så mycket att göra!” så man tog in ännu mer inhyrd personal. Och då lock-outade man i praktiken sina arbetare. Arbetarna sa till de inhyrda en morgon att om dom gick in så sabbade dom för dom och att dom skulle gå hem och söka ett annat jobb. För det fiffiga med bemanningsföretag är att alla företag vill ha dom, så blir man nekad på ett ställe så finns det säkert hundratals andra där man kan få jobba. Speciellt om man ringer och säger att man inte vill jobba på ett företag som har arbetare satta i strejk. Då bryter man ju mot bemanningsavtalet och man blir automatiskt en strejkbrytare. Men det ville inte Lagena. Det hade blivit en viktig sakfråga för dom. Så dom stoppade alla inhyrda på vägen, tog in dom i en lastbil och slussade in dom bakvägen. Och det gjorde man inte för att det är kul och för att man ville bjuda dom på en lastbilsfärd – utan för att man ville försvaga strejken. Alltså använde man de inhyrda som strejkbrytare. Eller “brytarslödder” som dom kom att kallas senare.

Helt plötsligt är vi tillbaka i Ådalen igen. Historien upprepas, först som tragedi sen som parodi. Nu har vi en parodi på 30talets arbetsplatsmarknad. När arbetare ställs mot arbetare, när ena gruppen arbetare försvårar för den andra gruppen, tar deras jobb och försöker göra dom svaga mot företaget. Vi har lönedumpning, att man ska slåss om vem som betalar minst för att utföra ett arbete. LAS är satt ur spel. Och vad gör LO? Absolut ingenting. Wanja Lundby-Wedin skulle ju komma till Lagena och prata med arbetarna, men det mötet uteblir för det är en sån “het fråga” och “man ska inte göra den politisk” liksom vad är det för skitsnack? Vad vill Wanja göra istället? Fika på styrelsemöten? Lura sina medlemmar på massor av pengar och ha klämkäcka första maj tal? Nej Wanja, nog för att du gör bort dig gång på gång – men att dom inte ens kan ta dig tid att hälsa på dina egna medlemmar på Lagena som vid det här laget betalat runt 6 miljoner till dig och till LO.. det är väldigt dålig stil faktiskt. Istället fick arbetarna Josefine Brink från Vänsterpartiet. Man får hoppas att det leder till någonting.

Sammanfattningsvis så har vi bara kommit tillbaka till en gammal fajt – fajten mot lönedumpningen. Företagen har lärt sig av historien, nu ska man inte ragga strejkbrytare från “Strikers federation” och husera dom på en båt (då finns det en risk att den sprängs hihi) utan nu ska man sätta på dom proffsiga arbetskläder och ta in dom från bemanningsföretag – Nisse från Manpower var ingen strejkbrytare. Och personalen du får från Poolia ville nog bara täcka upp luckorna i produktionen – inte ta över den.

Inlägg jag läst på sistonde som varit givande att läsa: Partiet kan dra åt helvete och politiken intresserar mig inte, Chefer förstår ingenting (citerar ur Dilbert; ”chefer är naturens sätt att sålla idioterna ur produktionen”), Trafficing och polis och Svartfötter och polis

Och även jag uppmanar er att sätta in pengar på Lagenaarbetarnas konto! plusgiro 134456-3

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Mattips i sommarvärmen, Fredrik Jönsson skriver Statskuppförsök i Honduras, andread0ria skriver Skilj på privat och politiskt i religionsdebatten, cappuccinosocialist skriver Det humanistiska korståget, Jinge skriver Dagens Bild – Sommar, Anders_S skriver Nordiska finansfamiljer


De krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster

juni 23, 2009

De allra flesta (garanterat de som läser den här bloggen) har nog hört lite om Lagenakonflikten vid det här laget, hur Handels huggit medlemmarna i ryggen för att dom haft Handels-logotypen på sina flygblad, hur företaget gav upp fajten genom att springa som ett barn till AD och anmäla arbetarna, och ni som är insatta har säkert hört om Solidaritetsrörelsen som uppkommit. En paroll jag hela tiden haft sen jag skapade Facebookgruppen ”Solidaritet med Lagenas arbetare” var att inte vänstern skulle få hugga tag i den här konflikten och göra den till en bred vänsterfråga. Under tunnelbanestrejken i Stockholm, när Connex avskedade Per Johansson, så reste man budskapet om att ”Nu ska vi göra det här till en bred vänsterfråga!” det var helt fel.

Resultatet gav samma sak som total isolering. Man började blanda in konflikten i massor av vänsterpolitik, paroller från vänstern och man började prata om saker som arbetarna inte kunde ta till sig av. Istället för att hålla glöden och fokuset till den konflikten man samlat sig kring, så började man svamla sig ifrån den. Tillslut satt man på varsin ö och inte visste hur man skulle ro tillbaka till land. Ett problem som allt för ofta kommit tillbaka.

Då ska jag försöka förklara hur jag definerar ”Vänstern”. Jag anser att organisationer som har olika tolkningar på Socialismen och hur Marx och övriga äldre herrars texter ska tolkas och praktiseras – tillhör olika delar av vänstern. Vissa tolkar alldeles för mycket, vissa alldeles för lite. Vissa tolkar till sin fördel och vissa tolkar helt fel. Vad som särskiljer vänstern från arbetarklassen är just bildningen och samhällsanalysen. Arbetarklassen kan vara delar av vänstern, men det är ingenting som går hand i hand, utan två olika grupper, varpå den ena vill nå den andre (vänstern -> arbetarklassen) och försöka tala för den, ”våra idéer, ideologier och åsikter är de bästa för arbetande människor!”. Jag räknar inte in fackföreningar här, eftersom det inte är en vänsterorganisation på så vis, utan en intresseorganisation för en viss grupp människor.

Man ska inte politikisera arbetsplatskonflikter, av den enkla anledningen att en arbetsplatskonflikt handlar om en berörd grupps (arbetarna) egna intressen. De flesta på Lagena tror jag skiter i vänsterbaserad kamp och i kamp mot borgarregeringen och liknande – i första hand iallafall. I första hand vill dom vinna sin egna konflikt och få rätt mot sitt företag – i andra hand kommer allt det här som en del vänstergrupper vill sätta som prio ett. Man ska inte göra en vänstergrej av arbetsplatskonflikter, dels för att det ofta leder till att fokuset, dvs konflikten, försvinner. Och dels för att inte alla kan ställa sig bakom alla vänsterparoller, och för att ett sammarbete ska fungera (arbetare och vänsterrörelsen) så måste det bygga på det gemensamma intresset. Vilket i de flesta fall är att vinna den här konflikten – inte göra en politisk grej av den. En arbetare på Lagena är moderat, en annan Sverigedemokrat. Hur ska dom kunna ta till sig av vänstergruppers urinstinkande flosker om att bygga en ”massrörelse” eller att ”bygga ett parti” etc? Dom vill väl, liksom de arbetskamrater som är röda och de som inte bryr sig, vinna sin konflikt – diskutera politik kan man hålla till fikarummet. Trots detta så gick moderaten jag nyss nämnde ut i strejk. Han hade motivierat det med att han ställde upp för sina arbetskamrater och för att han ville vinna den här konflikten – som faktiskt handlade om honom också.

”I know, Jim, i know.. i just get pissed off with these leftwingers and their precious bleeding revolution..”
Breaking Free, sidan 74

Det tyckte jag var jävligt fint, och någonting man borde ha i åtanke. Bara för att man är en arbetare och har hamnat i konflikt med sitt företag, så är man per automatik inte ett objekt för vänstern att slåss om att få värva. Det som är vänsterns problem i många fall är det ständiga gapandet om att bli större. Jag tror inte vi vinner arbetarnas fulla förtroende om vi* gör bra reklam för oss själva och drar till sig arbetarna av den orsaken. Jag tror att om vi faktiskt visar solidaritet i praktiken, hjälper dom vinna sin kamp på sina villkor (vilket inte är att få den stora äran att bli autogiro-prenumeranter på någon tidning ingen utanför vänstern läser.) och faktiskt visar att vi är kapabla att pusha på deras kamp, för sin Sak, utan att blanda in Organisationen.

Arbetarnas intressen ska understödjas av alla de som vill engagera sig i konflikten, dvs, vi utomstående, vi som är med i solidaritetsgruppen. Arbetarnas intresse är inte att bli en del av vänstern, utan vinna sin konflikt och kunna fortsätta sina vardagliga liv. Man ska inte ge sig in i arbetsplatskonflikt och försöka se det som en eventuell rekryteringsbas, det är hämmande för alla organisationer som titulerar sig som ”Revolutionära”. Det är inte Organisationen vi ska bygga, den ska skapas automatiskt av det arbete vi utför. Jag tror därför mer på handlingens propaganda, att vi, (det här gäller alla grupper, det är liksom skitlogiskt) bara vi gör saker aktivt, växer, för om vi syns och visar vad vi går för i mer än ord – så kommer folk komma till oss. Det blir liksom en produkt av det arbete vi utför.

Socialister: Copy of this week’s Militant Socialist Worker, 20 pence!
Kaptenen: We dont need you lot! Piss off out of it !! You’ve never done anything!
Jim: Hold up, …look, if you want to get involved, you can come in (på mötet /red) …but leave your bloody papers outside.

Jim: Dont be so hard on them, some of’em are OK
Kaptenen
: I know Jim, it’s just their parties which are a heap of shit.”
Breaking Free, sidan 76

Jag försöker inte fungera som ett språkrör, jag kan ju självklart ha fel, men den uppfattning jag fått, så är arbetarna på Lagena i första hand intresserade av sin konflikt, och inte att sugas in och bli en del av vänstern. Jag tror det här är ett problem vi måste rannsaka oss själva med, hur vi vill att folk ska tänka när dom möter oss, vad för bild får dom av oss och vad tjänar dom på att bli en del av våran rörelse? Socialismen handlar om att ta över produktionsmedlem, vad handlar vänstern om..?

* = Jag känner inte att jag vill tillhöra en rörelse som bara fokuserar på Organisationen, och sätter Saken i andra hand. Det intresserar mig inte.

/wot

Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver Protesterna fortsätter, totalavloning skriver Total Avlöning 22/7/09 gammalt groll., Anders_S skriver Familjen Herlin – Finlands rikaste familj, Kristoffer Ejnermark skriver Amatörfilmer från Iran, 1915 skriver TV bortskänkes, acidtrunk skriver Vi gillar också personligt ansvar. I flera generationer.


Svartfötter, svartfötter

april 22, 2009

Jag deltog, som många andra, i blockerna vid Berns i Stockholm, och vad som skedde där var både trevligt, hemskt och jävligt illa. Här kommer en något försenad analys av allting:

Det som var trevligt

Det var trevligt att se hur pass förstående människor egentligen är. Jag underskattar människor alldeles för mycket egentligen, många som var inställda på fest och fylla vände i dörren och promenerade till andra klubbar och barer, istället för att ge sina pengar till Berns. Jättetrevligt att det var så.

Det som var hemskt

Det är hemskt att polisen står och tittar på när en gäst, som inte släpps in, tar strypgrepp på en blockaddeltagare. Polisen ingriper inte utan står som en bunt idioter och tittar på. Men när blockadvakaterna vägrar flytta på sig, då drar man fram och kör iväg folk till häktet. Att polisen valt sida i konflikten var aldrig tydligare än nu. Vi kan aldrig lita på lagen som Gustav från SUF Stockholm skrev, en väldigt talande och bra text tycker jag.

Det som var jävligt illa

Det som man inte tänkt på innan, men som faktiskt är en kall verklighet – är folks slapphänta inställning till fackliga stridsåtgärder. Många som fick beskedet om att Berns var satt i blockad valde ändå att gå in. Det är att ta ställning, och förr i tiden kallades såna här människor för svartfötter och så fick dom glåpord efter sig. Men den här inställningen är som bortblåst hos både facket och vanliga människor idag. Förr var en svartfot en arbetare som ändå arbetade trots att man utlyst strejk, det händer inte så ofta nuförtiden, tack och lov för det. Förr så undvek människor ställen som var satta i blockad, man kände omedvetet som medvetet en viss solidaritet och förståelse, medan man idag totalskiter i det här och hellre har kul på ett ställe som är satt i blockad, än går till ett annat. För Stockholm innerstad kryllar av ställen man kan festa på, Berns är inte det enda och verkligen inte det bästa. En del fackliga aktivister godtog folks dåliga ursäkter ”jag kommer inte in på andra ställen..” ”men vi ska möta några kompisar där inne” utan att kompromissa, det är inte kul att inte få sin lön och få sparken, och det är ännu mindre kul när folk skiter i det och ändå stödjer företaget, för det ju precis det man gör när man hellre går in på ett ställe satt i blockad, än går till ett annat.

En annan jävligt illa sak är att en av de som gick igenom den tydliga blockaden, tog sig förbi blockadvakterna var ingen mindre än Uje Brandelius, sångare i vänsterpopbandet Doktor Kosmos. Att många artister lever extremt borgerliga och dekadenta överklassliv är ingen nyhet, men att band som lever på grejen att vara ett radikalt vänsterband, med politiska texter (invävade i trams, flabberi och trallande, såklart) är en helt annan sak. Doktor Kosmos texter om att ”Kapitalist! Nu ska du dö!”, ”Det behövs inget dollargrin för att va ett äkta borgarsvin” med mera tappar helt plötsligt all innebörd och trovärdighet när Uje fogar sig i samma led som de man säger sig avsky och ogilla.

…sen är ju Uje pressekreterare i Vänsterpartiet, vilket i sig är ännu värre. Att (v) har en svartfot som pressektreterare, ser verkligen inte bra ut. Ännu värre vore det om någon filmade Uje när han gick in på Berns och sålde klippet till media. Då hade väljarraset inte varit långt ifrån. (v) borde reda upp det här internt och sparka ut Uje på gatan tillsammans med de andra ”mysprogressiva” medlemmarna i Doktor Kosmos.

Synd att ett så bra politiskt popband ska ha en så uselt rutten inställning till arbetsrätt. Jävla hyckleri säger jag bara.

Slutsats

SAC borde nypa tag i sina aktivister och informera mer ingående om vad som är okej och inte. Det är inte okej att acceptera att folk kommer in på det ställe man är i konflikt med, ”bara man har en ursäkt”. Vid ett ställe som är satt i blockad (och då även en öppen blockad) ska man göra allt man kan för att eventuella besökare inte besöker resturangen/krogen/etc. Då bryter man blockaden och är per automatik en svartfot, det fulaste man kan vara i hela världen – nästan.

Även borde man göra någonting, vad vet jag inte rent konkret, för att bryta den här liberala inställningen om att ”du får väl gå in där, det är ditt val liksom polarn..” och istället vara hård. För varje besökare Berns får, så får dom en liten vinst, och vi en liten förlust. Sen att SAC vann konflikten kan man ju bara hurar för. Varje vinst är bra, oavsett hur stor eller liten den är. Det är en tydlig markering om att facket inte viker sig och inte ger upp eller förhandlar bort konflikten med företaget. Men den vägen kan vara väldigt påfrestande och jobbig att vandra, och då ska vi inte bidra till den genom att ha en så slapp syn på svartfötter. Vid Lilla Karachi så kallades folk som trots blockaden valde att äta, för svart-ätare. Det tycker jag är ett perfekt exempel på vad man bör göra. Det är inte ful stil, vad folk än tror, att kalla folk för svart-ätare, dom har ju tagit fiendens sida, företagets sida, genom att gå in och betala för att stoppa i sig deras mat/dricka deras alkohol/dansa på deras golv etc. Det är en inställning vi måste bevara. Att har man valt sida, så ska man behandlas så därefter. Lätt som en plätt.

/wot

Uppdatering: Uje har bett om ursäkt på Facebook;

”Hej!

Ja, jag var på Berns den aktuella kvällen. Jag uppfattade att det pågick nån form av aktion utanför entrén men brydde mig inte om att kolla vad det handlade om. Följde med strömmen av gäster in. Det var dumt. Till Berns arbetare: Förlåt.

(antar att jag inte slipper syndikalistbajs i brevlådan i alla fall)

/Uje Brandelius”

….syndikalistbajs?

Från Konfliktportalen.se: autonomak skriver Stöd hamnarbetarna, zwitterjon skriver att blogga på jobbet – back in black, H Palm skriver Dagens Nyheter: Röd terrorism och Kulturkritik., Björn Nilsson skriver Att putsa fönster med en käpp, jesper skriver Kapitalet på en dag i Lund, salkavalka skriver UTFLYKT I KANON 3