Recensionen som aldrig blev av, och en återblick.

April 2012 släpptes en serieroman vid namn ”Smålands mörker” av Henrik Bromander, utgiven hos Galago. Boken handlar om en killes utveckling, både som människa, men också politiskt. Huvudpersonen heter Erik och kommer från Nässjö, en gång ett blommande samhälle men som utvecklats till att bli tommare och tappa sitt liv, ju mer tiden går. Henrik Bromander har själv sagt att han medvetet skapade en komplex karaktär, som trots sina – ytligt sett – osmakliga sidor (han hyllar våldet som kampmetod, är fascist och föraktar demokratin) så blir det en karaktär man kan identifiera sig med. En väldigt skrämmande känsla som jag kände när jag läste igenom Smålands mörker första gången.

Jag hade sett fram emot boken väldigt länge, arbetet tog ju ändå tre år och Bromander la upp små smygfoton på sin blogg vilket bara eggade igång ha-begäret ännu mer. Boken fick en trailer strax innan den släpptes, som går att beskåda på Youtube. Det är snabba klipp ur boken, klippta på ett sånt sätt ackompanjerat till en av mina favoritlåtar med Burzum, vilket gör att man sitter framför datorn och tittar på trailern igen. Och igen. Och igen.

Första gången jag läste boken satt jag på tåget från Örebro till Stockholm, och jag var så fast i den så när jag bytte till pendeltåg så missade jag inte en, utan TVÅ av mina tåg för att jag satt helt fast i boken på T-centralen. Det är en sån bok. Alla har säkert läst minst en sån i sina liv. En bok som fångar ens intresse på det där sättet som gör att om man slår ihop boken och återgår till verkligheten, så riskerar man att aldrig få uppleva den trollbindande känslan man får av den. Jag försökte recensera boken under våren 2012, dels för den här bloggen, och dels för andra sammanhang. Men jag fick inte fram orden. Det gick inte att formulera vad jag tyckte om boken. Tiden gick och jag la inte någon större vikt vid recensionen. Det blev ett par halvfärdiga utkast, men inte mer än det. En ytlig recension till Direkt Aktion blev producerad, men på 1000 tecken formulerar man ingenting på djupet.

Sommaren 2013 läste jag om boken, på balkongen. Jag började från första början och la inte ifrån mig den förrän i slutet. Helt jävla fantastisk läsning. Boken har recenserats flertals gånger och alla har berört ungefär samma saker. Jag tänkte försöka beröra någonting annat, som skildras i boken men som många inte tar upp.

Henrik Bromander lyckas med sin karaktär Erik att visa på vilka det är som lockas av fascistiska tankegångar. Hur man en ideologi som är så hatad av allt och alla, som representerar allt ont i historien och har blivit ett ord synonymt med övervåld från människor i uniform (Hur många gånger har man inte själv kallat, eller hört folk kalla snutar för ”Jävla fascister”) trots allt bli så djupt älskad av sina anhängare, så pass att dom offrar sina liv för den fascistiska rörelsen? Se på Italien, se på Rumänien. Fascismen kom till makten i Italien med demokratiska medel, precis som i Tyskland, och älskades av många människor. Många avskydde den, och de tystades effektivt ner, utan att de som älskade rörelsen och allt den stod för reagerade. Varför reagerade dom inte?

Fascismen och fascisterna beskriver sig själva som ”varken höger eller vänster utan Framåt”. Bortom klasskampen och bortom kapitalismen, för någonting annat. Något större. Byggandet av den nya världen och Den nya människan och att alla människor som är en del av det fascistiska samhällsbygget ska finna sin plats i leden. En del hävdar att fascism bara är Socialdemokrati på tjack, eftersom det i slutändan handlar om att bygga ett Folkhem med starka band mellan arbetarrörelse och arbetsköparna, båda parter underordnade den starka staten, som i sin tur tillhandhar all samhällsnyttig service (bostäder, sjukvård, skola etc.) Mussolini uttryckte stort intresse för Sverige och Välfärdsstaten när den började byggas i Sverige. Fascismens frontsoldater, svartskjortorna, kunde misshandla socialister på öppen gata, stänga ner deras tidningar och gjorde inga hemligheter av det. Det var en våldsam antikommunistisk gaturörelse. Men ändå var stödet för Mussolini och hans svartskjortor väldigt stort. Så stort så det förde dom rakt in i maktens korridorer. Mussolinis propagandaaparat och strategier för att vinna folkets stöd är intressant. De Pontinska träsken spred sjukdomar och gick inte att råda bot på, Påven hade försökt fixa det, Napoleon hade försökt fixa det, Romarna försökte fixa det. Men ingen klarade av att få bort träskmarken. Mussolini gjorde det däremot. Det var en praktisk åtgärd, visst, men framförallt en propagandistisk åtgärd, där den fascistiska maskinen körde över naturens egna system för att visa på vem som bestämde. Fascismen tog tag i problemen ingen kunde hantera, och löste det med fullständig konfrontation. Radera det sjuka och smittsamma för att bygga någonting vackert ovanpå. Symboliken i träskåtgärderna nämns i boken ”Älskade fascism” och författaren (som också heter Henrik) beskriver den djupa fascinationen jag själv delar kring detta. Fascismen blev en massrörelse, och förblev så tills den krossades i krigsslutet. Än idag talar Italienare om ”På hans tid” och bygger sina nostalgiska minnen kring en tid, skrapar bort det dåliga och minns det som var bra. Lite som vänstermänniskor gör idag med välfärdsstaten, den var ju så bra förut.

Henrik Bromanders ”Erik” är fascist. Han lockas av de ideal fascisterna står för. Demokratiföraktet, rensa ut dekadensen och tramset, våldsglorifieringen. Men Erik och hans kamrat, som bildar en fascistisk organisation, får sina illusioner krossade när antifascister bankar skiten ur dom i samband med ett möte som Nationaldemokraterna arrangerar. Efteråt blir Erik mer vaksam, lämnar gatan och ägnar sig mer åt ideologiska studier. Samtidigt som mycket annat händer i hans liv som spelar väldigt mycket roll. Destruktiva relationer som får en att vånda att byta sida, när de sexuella delarna i boken skildras drar magen åt sig i reflex, när tvånget över sexet blir det som styr och inte kärleken och den ömsesidiga respekten. Vänskap som slits isär och känslan att aldrig få säga adjö på riktigt, den vet undertecknad om hur den är, och den smärtar mer än någonting annat. Den känslan går knappt att formulera. Man känner inte så mycket, blir mest tom och nollställd. Jag fick aldrig säga hejdå till min pappa när han dog, men jag greps inte av panik över det faktumet. Att det var slut nu och aldrig mer. Utan det blev en tomhet jag fick leva med sen dess. Ibland kommer den tillbaka, ofta utlöses den av andra faktorer, lite som att man låter den ligga under locket, tills man letar efter något och råkar lyfta på fel lock. Den tomheten skildrar Henrik Bromander i boken utan att fokusera på det. Man vet att det är där. Man tänker att Erik tänker på det, medan dagarna i fängelset rullar vidare.

Erik slutar som en politiskt passiv och pessimistisk åskådare på det politiska förfallet i samhället. Förfallet såg han för flera år sedan, men då var han aktiv och ville ,trots personliga problem höger som vänster, med familjer och med sökandet efter kärleken – göra någonting åt det. Han bar en äkta fascists vilja till förändring. Men även den viljan går att släcka. Det gjorde den, och samhället som på något sätt, hur visste han inte ens själv, skulle räddas – räddas inte. Utöya berörs, och det tar inte många sekunder innan man ryser igen. Likadant ryste jag när jag läste boken i April 2012 så var massakern på Utöya färskt i minnet. Breivik var, liksom Erik, en övertygad fascist, och liksom Erik, planerade han för att angripa samhället med våld. Erik blev stoppad i tid, medan Breivik kunde fullborda sitt verk.

Henrik Bromander tillhör den absoluta favoriten i min bokhylla. Första gången jag läste en serie av honom var i Galago, när Galago var en småpocket, och Bromanders serie ”Skogens själar” var med. Än idag tycker jag att det är en av hans bästa serier. Jag fastnade för sättet den var tecknad på, det kändes så genomtänkt och personligt, och samtidigt väldigt obrytt. Jag har fått höra flera gånger att jag tecknar som Bromander gjorde i sin början, och att folk kan känna igen ”det personliga och känslan av obrytt”. Det är ett fint omdöme tycker jag. Jag började följa Bromanders serieutveckling, köpte hans böcker ”Hur vi ser på varandra”, ”Tidigt på Morgonen” samt novellsamlingen ”Det händer Här”. Den sistnämda boken hittade jag av en slump, jag visste inte att han hade gett ut en novellsamling. Det var när jag väntade på tåget hem från Malmö, och istället för att köpa något att äta i bistron så köpte jag ”Det händer här”. Det var då tanken slog mig, Bromanders styrka är inte i de obrydda teckningarna eller de helt absurda historierna, utan i hans berättande. Det är en av Sveriges bästa författare, det tyckte jag 2009 och det tycker jag 2013. När Bromander får tid på sig att utveckla karaktärer, visa upp de sköra sidorna bakom den hårda, roliga eller självsäkra fasaden, så kan han ofta röra vid riktiga stordåd. Novellen om pojken på Lanzarote som träffar en annan pojke som är småkriminell och småskum, och de – inte så familjefilmscharmiga ska tilläggas – äventyr de hittar på sitter än idag i hjärnan. Skulle jag ha råd att filmatisera en Bromander-text så skulle det bli den. Smålands Mörker är över 600 sidor tjock. Boken är stor nog att använda som projektiler under motdemonstrationer mot Svenskarnas Parti, kasta en stor bokjävel i huvudet på dom och orsaka svåra skallskador. När man smäller igen boken blir man glad för Eriks skull, eftersom man faktiskt följt honom under en väldigt svajjig, spännande och ibland obehagligt olustig tonårstid. Samtidigt är man orolig för samhället. Boken tar inte en ifrån verkligheten och in i berättarkonstens underbara land, utan berättar för en, likt en skolbok, hur samhället ser ut och hur snabbt och hur litet som krävs för att det ska kunna gå jävligt snett i en ung arbetarklasskilles liv. Det är någonting jag själv försöker skriva om, men jag känner aldrig att jag ens kommer i närheten av det Bromander gör i ”Smålands Mörker” eller i hans andra serier och noveller om vilsna unga män. Av bara den anledningen är boken superviktig för mig.

Därför säger jag som Ivar Andersen sa i Arbetaren, när boken recenserades; ”Bromanders Smålands mörker skulle mycket väl kunna ingå i demokratiundervisningen för gymnasieelever. Jag tror att det är ett av de finaste omdömen jag kan ge en roman.”. Någonting som är lite tråkigt är hur många som recenserat boken uppmärksammat delen om fascismen bara som en grej bland andra grejer. ”Han tecknar serier, är bög, är fascist, är ensam, är…” När det mest intressanta i hela boken, det som Bromander på sätt och vis är banbrytande med, är det faktum att han förmänskligar en person som man hade avfärdat som ett fascistiskt avskum, utan att tänka på vem det är, vad han eller hon upplevt, hur världen ser ut genom dennes ögon. Vilka är det som blir fascister? Vilka är det som dras åt de här idéerna? Det kan vara alla möjliga. Erik är en av dom.

Det är därför Dom ljuger vill att ni läser boken, oavsett ideologisk härkomst. När vi förklarar för barnbarnen hur fan SD kunde sitta i riksdagen, att det faktiskt fanns människor som stöttade de här idéerna, hur kunde det vara möjligt, då kommer det passa bra att ge dom ert dammiga exemplar av Smålands Mörker.

Ägda.

Vi har som policy på den här bloggen att inte sitta och skriva massor om antifascism, det finns det andra som gör mycket bättre än oss, men det här var svårt att inte kommentera. ND är inte kända för att vara rumsrena. Dom vill inte vara öppet nazister, utan bara ”Nationaldemokrater” men dom åker gärna på nasseaktiviteter och dom delar gärna flygblad med Fria nationalister.. kort och gott så är dom ingen kopia på Sverigedemokraterna som iallafall har lagt ner massor av tid på att framstå som rumsrena och trevliga. Och som nazister så skall man behandlas därefter. Och eftersom staten, LO m.m som lovat att ta ”krafttag” mot nazismen inte har lyft ett finger, så är det upp till oss själva att göra det. Det var inget parti eller LO som stoppade nazisterna 30 november 1991 – det var vanliga människor, mycket ungdomar till råga på det.

Andra grejer som är roliga att mobba ND, främst deras ungdomsförbund, NDU för, är det faktum att dom satsar på att lansera en ny nationell subkultur:

NDU kommer att verka för ett modernt nationellt mode, den gamla skinnskallekulturen, visade på behovet av och kraften i en nationell subkultur. Problemet var att varken modet eller innehållet i den skinnskallekulturen egentligen byggde på nationellgrund även om många önskade det och även verkade hårt för att skulle bli så.

Fulla skinnskallar utan hierarki, regler, disciplin i trasiga och frånstötande kläder kom med medias försorg att sammanknippas med nationalism med opposition mot dagens samhälle.

Det gjorde stor skada för kampen, anledningen var att värderingarna var fel från grunden inte konceptet med subkultur.

Den nya rörelsens kläder är tänkta att vara stilrena, strikta, propra men samtidigt hårda och praktiska. Rörelsen skall levandegöra nordiska ideal som trohet, pliktkänsla, offervilja, mod och heder.

NDU anser att en ny gemensam klädstil kommer att innebära mycket positivt på flera sätt. Dels så känner vi och våra medlemmar att vi är med i samma grupp, vilket stärker gemenskapsandan, och dels så är det lätt att urskilja oss från mängden vid utåtriktade aktiviteter. När vi verkar vill vi synas.

Från den här artikeln.

”Den nya rörelsens kläder är tänkta att vara stilrena, strikta, propra men samtidigt hårda och praktiska. Rörelsen skall levandegöra nordiska ideal som trohet, pliktkänsla, offervilja, mod och heder.”

Hehe. När kommer ”gemene svensk” kunna köpa de här kläderna på MQ? Kommer det en kollektion till våren?

”NDU anser att en ny gemensam klädstil kommer att innebära mycket positivt på flera sätt. Dels så känner vi och våra medlemmar att vi är med i samma grupp, vilket stärker gemenskapsandan, och dels så är det lätt att urskilja oss från mängden vid utåtriktade aktiviteter. När vi verkar vill vi synas.”

Jo, när ni verkar vill ni synas. Kanske inte var så smart att resonera så idag i Södertälje.

Grymt gjort av er som attackerade dem, det ni visade upp var inte ”idioter som attackerar idioter” det ni visade upp var vanligt enkelt civilkurage – något som man gör alldeles för sällan när det gäller nazistiska yttringar. Kom ihåg att med nazister ska man inte ha så jättejättemycket tålamod eller förståelse. Precis som man har med små insekter man trampar ihjäl utan problem när man upptäcker dem i sin sommarstuga.. ja, ni fattar själva.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver När lyckades FN genomföra något, senast?, Anders_S skriver De som slåss om Volvo Personvagnar, Fredrik Jönsson skriver Så länge jag är journalist får extremhögern det svårt, jesper skriver SVT Debatt visar framfötterna

En glad nyhet, och en dålig

Vi börjar med den glada nyheten. Lagena drar tillbaka stämningen i Arbetsdomstolen. Man säger att man vill börja om på nytt, lämna den här konflikten bakom sig och sikta framåt! Men jag tror mer på att man inte vill att konflikten ska blossa upp bland allmänheten och i media igen. Alltså slipper arbetarna som strejkade risken att få böter. Och fackklubben är 100,000 kronor rikare. Hoppas pengarna ges bort till nästa arbetarkollektiv som går ut i strid och vågar säga nej. Stoppa pengarna där dem behövs…

Arbetarna har vunnit en delseger alltså. Sen har man förlorat 26 arbetskamrater. Och så länge arbetare behöver lämna sin arbetsplats så är det ingen seger. Därav ordvalet ”Delseger”. Solidaritetskampanjen har nog spelat en stor roll i arbetet, men starkast, ja det har Lagenas arbetare varit. En dunk i ryggen på hela kollektivet – ni visade var skåpet ska stå och förhoppningsvis kommer ni slippa Per Ööö-hagen, Rikard Slemmo-Slettmyhr och de andra asens framtida förslag. För nu vet dom vad dom har att vänta om dom får för sig att börja racka på sina anställda.

Vad pratar du om? Jo, läs det här tidigare inlägget. Läs det här och besök den här sidan!

Den sämre nyheten.

Sverigedemokraterna.

Partiet som rensat ut alla rasister i sina led, som ska framstå som ett snällt parti som det muslimkramande etablissemanget hatar och motarbetar med lögner – har börjat trampa i diverse fällor nu. Ett utspel var väl det här som Socialistiska Partiet bidrog till. SD är ju de som tjuter högst om att dom inte får medverka i den allmäna debatten, att dom censureras och motarbetas bara för att dom inte har ”bekväma” åsikter. Well, nu visade det sig att dom var lika usla dom.  Såhär ser väl SD-Kuriren ut egentligen kan jag tänka mig?

Sen så skrev Jimme Åkesson en sjuk, rasistisk artikel som Aftonbladet publicerade. Som handlade om hur onda muslimer var. Åkesson hävdar att muslimer är ett hot som folkslag, att vi har muslimska terroristorganisationer i Sverige och annat hemskt som han hoppas ska skrämma svenskarna till rätt urnor i valet 2010.  En rätt intressant analys om detta utspel.

Mellan åtta och tolv procent av väljarnas röster, det tror Marie Demker att Sverigedemokraterna strävar efter i nästa års val. Och ska de ha en chans att klättra i opinionen så måste de definiera sig tydligt på väster-högerskalan.

– Jag tror att SD profilerar sig för att få den andel väljare de strävar efter. Partiet nöjer sig inte med att komma över fyra procents-spärren. Dansk Folkeparti ligger runt tretton procent och Front National i Frankrike mellan tolv och femton procent. Där någonstans de tänker sig de borde kunna ligga.

En annan analys på DN låter såhär..

Sverigedemokraterna har ägnat åratal åt att putsa sin fasad för att framstå som ett rumsrent invandringskritiskt parti. Men när man äntligen lyckats och får stort utrymme i medierna drar man fram sitt verkliga jag, i hopp om att skrämselpropaganda om muslimer ska ge lika stora politiska framgångar som i Danmark.

Den svenska extremhögern, där Sverigedemokraterna har sina rötter, såg judarna som den stora faran. SD riktade i stället till en början in sig på invandringen och hävdade att den hotade det svenska samhället.

– Sverige är på väg att bli ockuperat av främlingar som lever på dig och dina nära! var huvudbudskapet i partiorganet SD-kuriren i början på 2000-talet.

Men sedan förra valet har Sverigedemokraterna tydligt riktat in sig på en viss grupp invandrare, muslimerna.

Valet 2010 kommer bli en rysare. Det är nästan så man vill ligga i fosterställning och vänta ut stormen.