Dom håller för våra munnar

Jag läste Åsa Linderborgs krönika i Aftonbladet som inleds med en väldigt fin berättelse ur verkligheten, som jag väljer att återpublicera, för att på så vis knyta ann till vad det här inlägget ska kretsa kring.

– Kraften i dina slag, Göran, var kommer den ifrån?

– Det är mitt klasshat.

– Vi tar om det där. Göran, du är pigg i ringen! Varifrån får du energin?

– Från klassamhället.

– Okej Göran, du vet, det här är ju ett teveprogram som väldigt många kommer att titta på, särskilt barn. Bara så du tänker på det. Vi börjar om: Hur förbereder du dig inför en match?

– Jag tittar i morsans lönekuvert och sen vill jag slåss.

Intervjun med de smärtsamma svaren blir aldrig av, förmodligen för att sån här kommunistsmörja kan man ju inte visa i TV. Det hela är väldigt enkelt. Vad ”Göran” gjorde var att närma sig ett diskussionsämne vi alla vet någonting om, och som väldigt få vågar yttra sig på riktigt om. Den ena sidan som yttrar sig är proffstyckarna på ledarsidor, i tv-soffor och bland politiker, som ändå har det ganska okej ställt, och kan ha ett utifrån-perspektiv på klasssamhället man behöver inte ta i smutsen, utan kan förhålla sig till det på ett professionellt sätt och tala om det som ett ”fenomen” eller som en ”aspekt” av samhällsdebatten. Vi har betat av klass, etnicitet, kön och miljö. Blandar ihop allt. Klass går inte att prata om på ett lätt sätt. Det går inte att vifta in det bland miljö eller etnicitet. Det går djupare än så.

På den andra sidan sitter vi andra. Ja, det vågar jag skriva. Jag kan inte prata om klass utifrån ett ”socio-ekonomiskt” perspektiv, eller som ett politiskt slagträ i debatter, precis som ”Göran” så börjar jag gråta av ilska när jag ser på min morsa och hur hon mår av klassamhället, och hur jävla betydelselös och maktlös man själv är i den situationen. Jag kan inte relatera till klass på ett sätt som är av politisk eller ekonomisk art, för mig är det ett faktum att vi lever i ett klassamhälle. Det är det givetvis också för politikerna och proffstyckarna, men jag känner ett obehag i magen varje gång Vänstern slänger floskler om att ”de rika har det bättre å bättre å vi sämre å sämre” och ja ni har ju säkert en hel låda med egna exempel på där man pratar om klass ur ett politiskt och/eller ekonomiskt perspektiv. Då får jag en klump i magen, för det är den verklighet jag ska behöva titta på varje dag.

Offer–rollen kan andra köra på. Jag tänker inte finna mig i vilken skit som helst. Min morsa och farsa tog skit för vår skull och när det rann över så rann det över, på olika sätt reagerade dom och resultaten av detta blev olika. Antingen mot sig själva. Mot varandra. Mot oss. Dom försökte göra min och mina syskons framtid trygg och säkrad så gott det gick. Dom lyckades ge oss en materiell standard, kunna åka till Astrid Lindgrens värld på sommaren och få klappar till jul. Mat på bordet försökte man alltid få fram, även om det inte var varierad kost hela tiden så fanns det för det allra mesta mat hemma. Och hemmet vårt var byggt kring hårt arbete och slapphet föraktades. Jag blev stämplad som ”lat” och ”dum i huvudet” av såväl föräldrar som lärare och andra föräldrar för att jag var så katastrofalt usel på matte. Jag var duktig i andra ämnen, jävligt duktig på vissa, och jag gillade att läsa och ta in kunskap. Givetvis är historia roligare än t.ex NO, men ni förstår var jag vill komma. Inte förrenn jag började på IV så fick jag en utredning för dyskalkyli och så vipps fanns det en förklaring på att jag inte kunde hålla räkneställningar i huvudet, aldrig kunde få in gångertabellen och varför jag var så jävla dålig på att läsa av klockor.

Problemet var det att det kom alldeles för sent, jag hade fått lida hela skolgången, all lust att plugga någonting och tro på sig själv och att man har kapacitet att bli någonting, utbilda sig till något riktigt bra, slogs fullständigt i bitar. Gymnasiet blev bara något som skulle betas av, sen skulle man ut i verkligheten och försöka lite bättre. Vilket givetvis inte blev fallet. Ett halvdant försök att få upp betyget på komvux slog bara tillbaka och självkänslan försvann totalt, hur många gånger jag än försökte så kändes det som att jag bara lurade mig själv och sköt den fullständiga nederlaget fram i tiden.

Den historien har jag berättat för många, och folk har mest suttit tysta och svarat att dom har liknande erfarenheter, eller beklagar att det är så, frågar om man vill plugga i framtiden, och ja, det är ju det enda man kan göra egentligen. Jag kräver ingenting. Att någon lyssnar är oftast bättre än att man får höra massa floskler man ändå inte tror på, och som sen bara gör att man äcklas av den som sa det.

Enda gången det blev ett undantag var när man diskuterade om att exploatera min historia och göra ett politiskt slagträ av det. Inte på riksdagsnivå eller någonting sådant, utan att det skulle målas upp som en ”typisk bild” av en organisations medlemmar. Jag blev äcklad, skitförbannad och fruktansvärt sårad.

Det var lite det som inlägget skulle kretsa kring. Allt jag krävde var att få någon respons på det, få prata av sig, inte att jag skulle bli ett alibi för ett annat syfte. Jag var livrädd när morsan strejkade, för jag visste att vi torskade massor av pengar varje dag, pengar vi aldrig skulle få igen, och skulle vi bli trakasserade när det hela var över? Skulle företaget flytta fram sina positioner?

Medan medelklass–kräken åker tillbaka till närförorterna längs pendel- och tunnelbana, så lunkade vi hem, fulla med olika känslor, bra och dåliga, till vårat vattenskadade pisshem med tokhög hyra. Medeklass–kräken slapp känna av de faktiska konsekvenserna av strejken, för dom var det en politisk spelarena, man kunde lyfta fram sina idéer, sina åsikter och taktiker, på de andras bekostnad. Den historien vill ingen höra heller.

Jag vill inte bo där jag bor nu. Jag vill också bo i ett fint hus, nära skog, och kunna vara lycklig. Veta att mamma somnar med ro i kroppen på natten, veta att det går bra för mina syskon och vara utvilad när jag går till mitt jobb som jag vet att jag kommer få vara kvar på utan att riskera att bli uppsagd imorgon eller om en vecka.

Medelklassen vill ha arbetarklassidentiteten, de positiva ordalagen om att slåss för det som är rätt, ha en sund inställning till alkohol, en moralisk dygdlig uppfattning och rösta rött, ja ni fattar. Arbetarism kallas det också. Dom vill inte ha den fullständiga jävla förnedringen man känner när ens flickväns föräldrar inte vill att deras dotter åker ut till en, för att det är farliga områden ”och vad gör hans föräldrar” jo hans morsa har ett tungt pissjobb och hans farsa är död. Hur jävla bra låter det. Hade varit bättre med nån finlirare med trevliga hemförhållanden och en mysig liten stuga på landet eller något. Och att dom inte har mage att säga det till en gör det hela så jävla mycket värre.

Medelklassen är mina fullständiga jävla fiender. Jag litar inte för fem öre på någon som bor och är från stan, eller de lite finare förorterna. Av den enkla anledningen att när dom lyssnar på vad jag säger så förstår dom inte. Dom kan säga att dom förstår hur det är att inte ha närvarande föräldrar, inte ha råd med något, känna sig misslyckad och att känslan av att aldrig ha samma chans som andra, men dom har inte en enda jävla aning om hur det faktiskt är att känna så. Det är ingen känsla som försvinner när man sover, den försvinner inte när föredraget är slut eller när man går hem från jobbet. Den är där, gnagandes i nacken hela tiden, flåsandes som en stor hund som inte vill släppa sitt tag om dig. Den skäller högre och högre och du trycks bara mer mot väggen och den oundvikliga katastrofen.

De flesta börjar supa eller knarka. Jag orkar inte ens tänka på hur många vänner jag har som gått den vägen. Och jag dömer inte, det har jag ingen rätt att göra och ingen anledning till att göra. Dom väljer den lätta metoden för att komma ifrån baksidan av klassamhället. Det handlar om ekonomiska förutsättningar, att man är ifrån jävla pissförortshelvete och går på socialbidrag, om ens det, att man inte får ett jobb för att man saknar utbildning, att man är helt nedbruten som människa och har slutat bry sig. Såna som alliansen och rättshaveristerna vill jaga fram och piffa till så man blir arbetsduglig.

Arbetarklassidentiteten är viktig, alla vill hävda den. Alla vill tala för eller till dem, men ingen vill lyssna på den. Många har en cementerad bild av arbetarklassen och den ska användas för att locka åt sig röster eller medlemmar i valtider, och den ska vara ett alibi för politiska organisationer från höger till vänstern. Men vad fan vill dom själva?

Det får man aldrig höra.

Man får höra vad Åsa Linderborg skriver om arbetarklassen, vad jävla vänstern skriver om arbetarklassen, vad jävla SD säger om arbetarklassen, vad Göran Greider skriver om arbetarklassen – men vad FAN säger arbetarklassen själv? Vem fan vill lyssna på dom? Lågutbildade, rasistiska, degraderade, alkoliserade, knarkande jävla losers som skulle backstabba så fort dom fick chansen? Vad är det som skrämmer? Vad är det som är så jävla farligt?

Klasshat är känsla. Det är inte ett politiskt statement, det är något som mellisvänstern proklamerar för att lätta sitt ruttna samvete, för att man inte är de här halvsvultna arbetarpojkar eller flickorna som man fantiserar ihop efter att ha läst Ivar-Lo eller tittat på Ådalen 31. Sorry broz, men arbetarklassen ser inte ut sådär. Och den är inte homogen. Och den drivs inte av Kommunismen.

Vi drivs av kärleken för våra familjer och vänner, vi vill våra närmsta bäst och skulle aldrig tveka på att ställa upp för en vän som hade gjort detsamma för dig. Håll dina egna hårdast.  De flesta av oss vill ha en dräglig tillvaro och bara få det att gå runt och vara nöjda så. Vi vill inte vara slagträn för andra, och vi vill inte att någon talar för oss vad vi ska känna eller vad vi ska tycka.

Något annat som borde uppmärksammas är en vän som varit med i DN.

”Filosofen Spinoza menade att hat inte är kärlekens motsats utan en reaktion mot de krafter som skadar dem och det vi älskar. Kärlekens motsats är likgiltighet – som att bara se på när klassklyftor växer och folk far illa.”

 

Men sluta böla

Det kan inte vara lätt att vara Sverigedemokrat just nu. Och det ska det ju inte vara heller. Sverigedemokraterna har ju etablerat en bild av sig, under många år nu (faktum med att det exploderade inför riksdagsvalet 2010, men det var ju en strategi partiet använde sig av redan 2002-2003) om att det ska vara så jävla synd om dom. Dom är ett utanförskapsparti. Dom som säger som det är men som alla skrattar åt och motarbetar, i ”demokratins namn” och gud vet vad. Lite samma strategier som foliehattarna från Vaken.se använder sig av, dom sitter sanningen och regeringen gör allt för att tysta dom, för dom vet ju minsan att 9/11 var ett s.k. ”inside-job” för att kunna attackera Irak.. ja, och Sverigedemokraternas variant av denna idé är att dom blir isolerade från den allmäna politiska debatten för att dom säger det ingen annan vågar säga, dom står för Vanligt Folks värderingar, politikerna har svikit folket etc etc.

Den som är någorlunda insatt i den politiska debatten i Sverige vet mycket väl vad jag pratar om. Det är ett parti som det bara är jävligt synd om. Det är inte lätt att Lars Ohly vägrade sminka sig samtidigt som Jimmie Åkesson, det är inte lätt att varje gång man ska ha en demonstration mot någonting så ska man behöva ha en kvarts miljard i polisbudget, behöva åka bort i abonnerade bussar etc. Det är inte lätt att bli beskylld för rasism vad man än säger, eller att man är ett högerparti fastän man försöker flörta åt sig LO-väljare, precis som Moderaterna och alliansen gjort. Nåja.

Nu senast är det ju ett jävla bölande om Norge. Från SDs sida. Dom fick inte hålla tal eller lägga rosor under SSU:s minnesceremoni på Sergels Torg i Stockholm. Det är så jävla synd om SD. Dom sörjer ju också det som hänt. Det är aldrig rätt att döda människor som inte tycker som en själv, och så vidare. Men skoja om det och tycka att det trots allt är lite roligt och rätt – det kan man. Nu är ju jag ingen sossekramare, över huvudtaget, det måste ju ni som läser denna blogg ändå ha insett vid det här laget, men man kan ju faktiskt inte förvänta sig att få närvara på sossarnas minnesceremoni när man har i bagaget att slira runt med Palme-visor och vitmaktsånger. Sen att man kommer ur den högerextrema rörelsen, hur mycket man än vill förneka detta, gör ju inte saken bättre.

För är det någonting SD försöker tvätta bort, och verkligen vill ta avstånd ifrån – så är det ju just den högerextrema rörelsen. Men det går ju inte. Patriotismen och Nationalismen är så  jävla genomborrad av nazistiska influenser och högerextrema politiska idéer, så det går inte att ”bara vara nationalist” utan det kan ta ett tag, det kan ta ett bra tag, eller så tar det ingen tid alls, förren alla suspekta och konstiga idéer kommer fram. Jimmie har ju inte bakgrund i vitmaktrörelsen, han var aldrig skinhead på 90-talet. Men precis som alla andra partier och organisationer, så är inte Ledaren partiet. Hur många såna här halvtokiga eller fruktansvärt obehagliga SD-lokalpolitiker finns det egentligen inte? Det känns som det varit några gånger i månaden det senaste året som man läst om kommunpolitiker som öppet stödjer attentatet i Norge, som är rasister, som diggar vitmaktmusik och så vidare. Det är för att många av SDs gräsrötter och lokala politiker och aktivister – har bakgrund i den högerextrema rörelsen.

Om SD hade velat tvätta bort sin högerextrema bakgrund, så måste dem ju faktiskt lägga ner hela partiet och hitta på något annat. För det går inte att vara nationalist i Europa idag, utan att det på ett eller annat sätt vävs in högerextrema åsikter, samröre med konstiga organisationer, ideologiska idéer och ståndpunkter som kommer någonstans varifrån.. om vi ska göra en ful jämförelse, så går det faktiskt att vara Kommunist utan att nödvändigtvis digga Sovjetunionen och massavrättningarna i Gulag etc, det går faktiskt att säga att Karl Marx hade helt rätt, Lenin var intressant och det går att ha sina idéer om hur produktionen av samhället ska förvaltas, utan att trampa i massmord-diktatur-fascist-fällan.

Men Sverigedemokraterna kan ju inte det. För hela den högerextrema rörelsen/alla rörelser som ingår i denna kategori, från mörkblåa Contra (För Kapitalism – Mot Socialism etc) till NSF till Bevara Sverige Svenskt, så finns det fumliga kontakter, konstiga utspel, urspårade nazistdemonstrationer, skinskallegäng etc. Alla går att koppla med varandra. Medan vänstern är flera rörelser, med samma mål, men oftast håller man sig ändå nogrann med skiljedomarna, varför inte SUF är som RKU och så vidare. Visst, vi alla vill ju ha det här lyckoriket som man talar om, men vägen dit är lång och man har olika sätt att se på saken.

Det är så jävla synd om mig 😥

Men det var ju inte vänstern det handlade om, det var ju trots allt SD. SDs taktik är att spela martyrkortet, vilket har fungerat, men som dom överanvänt och spelat över. Nu fungerar det inte att böla om att man är utstött, för nu sitter man i riksdagen, nu är man normaliserade. Nu fungerar det inte att böla om att man inte får närvara på minnesceremonier – för man har ändå ingenting där att göra! Att försöka sminka bort sin fula bakgrund är ungefär som att tejpa ett par trasiga skor. Det kommer bara spricka på nytt förr eller senare, och alla kommer se att det är trasigt och borde kastas åt helvete egentligen.

SD tror jag har spelat ur sin roll på så vis, men det betyder ju inte att vi inte ska underskatta deras potencial. Dom hamnade ju faktiskt i riksdagen, dom hamnade ju faktiskt där genom att spela på folks missnöjen gentemot politikerna och invandringen, och än så länge har ju inte SD kunnat få igenom sina egna krav eller påverka den politiska situationen i Sverige, utan bara fortsatt mala på om hur synd det är om dem, och stödröstat med alliansen eller oppositionen när dem kunnat tjäna på det. Och förmodligen lessnar människor på denna attityd, lova lova men inte genomföra. För hur mycket av SDs visioner och mål har påbörjats eller delvis lyckats? Inte så mycket vad jag kan se.. och SD, till skillnad från Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centern, kommer inte ur en folkrörelse, det finns inga trogna supporters, så när det går dåligt drar råttorna från skutan, och SD kommer gå under, dvs åka ur, och ingen jävel kommer fiska upp dem. Och den nationella politikens prövotid på riksdagsnivå är förbi.

Varför?

Jo, för att SD bara är ett pajasparti, kort och gott. Det är inte svårare än så. Man bygger inte sin rörelse utifrån en … rörelse. Man bygger den på ett skal, ett politikparti, inget folkrörelseparti. Hade SD riktat in sig på en grupp människor, en subkultur, en yta att verka utifrån (som Sossarna hade arbetarrörelsen, centern bonderörelsen och KD den kristna rörelsen.) så hade man haft ett starkare arsenal. Nu är SD lite som ett anabola-monster, uppumpad och redo för fajt, men sen när anabolat tar slut så rasar bilden ihop och alla garvar åt en.

Ett ”gott” (hur man nu kan tala om ”gott” och positivt, men ni hajjar) resultat av det i Norge är att Fremskrittspartiet tonar ner sin Islamisthets och inte samarbetar med Folkepartiet i Danmark eller SD. Så var den nordiska alliansen i gungning. Till SDs nackdel. Till alla andras fördel.

Lokala knäppgökar från SD: Trollhättan, Varberg, Uddevalla, Ängelholm, Jönköping, Värmland och det fortsätter. Det här är bara ett axplock från i år, och det finns mer. Men min poäng är nog tydlig.

Vad gör vi? Nu kör vi!

Att det råder bitter fejd mellan Socialdemokratin och Syndikalismen kan nog de flesta som har någorlunda koll på fackföreningsrörelsen i Sverige inte ha missat. Det pratas om ”den andra arbetarrörelsen” med syftning på de motstridiga arbetarna inom SAC. Och konflikterna är många och ofta väldigt olustiga. En del inom såväl den syndikalistiska som den socialdemokratiska rörelsen vill ju gärna se en total fred mellan fackföreningarna, men då är ju frågan om det går? Och vad man har att tjäna på det?

SAC hade en uppgång på tidigt 1900-tal. Efter bildadet 1910 efter LOs nederlag i storstrejken så dröjde det inte länge innan de båda fackföreningsparterna skulle behöva drabba samman. Vid en konflikt mellan Ekträsks LS , Lossmen-Sävsjöns LS – och – Skogsbolagen Holmsund, Sandvik och Mo & Domsjö, den s.k. ”Stripakonflikten” som det diskuteras och memoriseras i boken ”Samhällets fiender” så började Socialdemokraterna inleda en högoffensiv mot SAC med målet att krossa den syndikalistiska fackföreningsrörelsen, då den inte var foglig utan vild och en orolig part att ha och göra med.

Lockouten i Stripa blev en väldigt dyr konflikt för SAC, trots att insamlingar gjordes för arbetarna, så blev det kostsamt och de interna diskussionerna om hur kampen förts pågick ständigt. Men säg den arbetsplatskonflikt som inte ballat ur i stora interna splittringar. Under de åren som gick, 1924-1926 var stora mängder av SACs medlemmar ute i långdragna konflikter, som tärde väldigt mycket på LS strejkkassor såväl de centrala strejkkassorna och missnöjet med det ”usla understödet” ökade. Och inte blev det bättre rent ekonomiskt när människor lämnade organisationen.

Men självklart var det inte bara LO som tryckte på SAC, utan interna motsättningar fanns ju redan på den  här tiden. Åsikterna om hur bl.a stripakonflikten skötts gick isär och 1928 bildades Syndikalistiska Arbetar-federationen som vars kritik mot SAC var ungefär som kritiken SAC hade mot LO när det begav sig 1910. Denna utbrytning gick sedan tillbaka till SAC 1938. SAC tappade mängder av medlemmar under 1900-talet och det av flera orsaker. En del orsaker var det att olika LS bröt sig ur, antagligen för att man hade andra idéer om hur samhället skulle skötas, hur den fackliga verksamheten skulle skötas, för att man var missnöjda med Centralstyrningen inom SAC, en del har lämnat för att dom ansett att SAC är för dyrt och byråkratiskt att bedriva facklig verksamhet i. Det finns en annan rätt bra bok i detta ämne (som förvisso riktar in sig på några enstaka utbrytningar, men för den som är intresserad…) och det är ”Patriarkernas uttåg” (Federativs)

Resultatet av den konflikten i Stripas gruvor var att den socialdemokratiska regeringen Sandler tvingades avgå från makten, då frågan som fick regeringen att avgå rörde hurvida man skulle kunna skicka arbetslösa till arbetsplatser som det pågår en konflikt på (strejkbryteri med andra ord) Efter detta nederlag arbetade LO tillsammans med Svenskt Näringsliv för att hålla bort Syndikalisterna, som på den här tiden (30-talet) dominerade inom skogsindustrin, gruvindustrin och bland rallarna. Stora, rent ekonomiskt viktiga, arbetsplatser dominerades av syndikalister och då motviljan för fredsplikt och en annan syn på hur samhället ska förvaltas är den dominerande tanken inom syndikalismens rörelse i Sverige, så var det ju såklart ett jävla gissel att behöva ha med oss att göra. Svenskt Näringsliv, dåvarade SAF (Svenska Arbetarsgivar Föreningen) ville gärna ha en part man kunde förhandla ”sansat” med och som skulle få vara den fackliga representativa biten på arbetsmarknaden, man ville inte heller ha syndikalisterna där, eftersom dom inte skulle kunna se det politiska kontexterna i arbetsmarkandsförhandlingarna, som LO-facken gjorde. Syndikalisterna ville ha klasskamp och ville ta över samhället, det var liksom ingenting man dolde, medan Socialdemokraterna ville förvalta makten inom den kapitalistiska staten, och inte var lika pigga på att använda arbetskraften mot arbetsköparna.  Syndikalisterna ville inte bygga det socialdemokratiska folkhemmet, där arbetare och företagare skulle samsas och bygga och förvalta Sverige.

Iallafall.. man såg till att Syndikalisterna motarbetades på arbetsplatserna genom att propagera emot dem, en film vid namn ”När ängarna blommar” gick på bio och som handlade om en ung motstridig arbetare som hamnar i konflikt, filmen sägs symbolisera förhållandet mellan syndikalismen (den unge Gunnar som går från handling till direkt aktion, attackerar strejkbrytare och vill hellre göragöra än prataprata o.s.v..) och som ses som galen och oseriös och rent av farlig, av de andra ”äldre och visare” arbetarna. Fadern (LO) är vis och har långtgående planer för hur strejken ska utvecklas och hur kampen ska pågå, sonen Gunnar (SAC) är den som är ung och naiv, har rätt i grunden men i praktiken blir det bara fel. Ett citat ur en analys från boken ”Samhällets fiender” som iallafall jag tycker är ganska rolig:
‎”Någonting nytt har tillkommit i bilden av syndikalisten: han sköter sitt arbete och super inte. men han är också feg, våldsbenägen och odisciplinerad. han är attraherad av flickan men är obenägen att ingå giftemål eller utfästa löften om en gemensam framtid”

I slutet av filmen inser Gunnar att han varit dumdristig och gjort fel, och försonas med sin far. Vilket också antagligen är hur socialdemokraterna och LO vill att Vi ska göra.
Men det kan dom ju fetglömma.

En motion kom upp en gång på en SAC-kongress om att lägga ner och gå upp i LO, och det var nära, då det ekonomiska läget inom organisationen var katastrofalt och sedan fanns det ingen mening med att kämpa inom ett syndikalistiskt fack eftersom den Socialdemokraterna fackföreningsrörelsen var på frammarsch, organiserade fler och fler människor och trängde undan syndikalisterna. Men man sade nej, det fanns hopp. Och det var bara en fråga om när det skulle vända. Fram till 50-talet var det SAC som skrev avtalen inom stora viktiga branscher i Sverige, skogsbranschen var en sådan. Historiskt sett har SAC varit starka bland skogsarbetare och det är trist att den branschen nästan dött ut idag, till förmån för andra branscher såklart. Historien ska ju ha sin gång & allting ska ju utvecklas.

Sedan kom ju det som många kallar för ”Den mörka tiden” När vänstermänniskor gav sig in i SAC, letade sig in i organisationen och började syssla med klimatkamp, miljökamp, mot kärnkraft och annat ofog som inte hör hemma i en fackförening, utan i en politisk rörelse. Denna perversion av sveriges stålhårdaste fackförening borde vara förenat med dödstraff kan man tycka idag, men resultatet av denna nedgradering var den s.k. ”Fackliga re-organiseringen” som man hört om så mycket. Men vad är det egentligen?

Re-organiseringen är vändningen tror jag. Det handlar inte bara om de där jävla ombudsmännen alla stört sig på. Jag störde mig på det också. Hur kan ett syndikalistiskt fack, syndikalismen som i grund och botten bygger på människans egna förmåga att organisera själv utifrån sin vardag, ha representanter för sina medlemmar? Det fungerar ju inte så. Ombudsmännen var bara en liten del av allt re-organiseringen står för. Om man kunde stöpa om den till en bok så hade det varit Min Heliga Skrift antagligen. Det handlar om att gå tillbaka till där vi var innan det började spåra ur. På 20-talet någongång. Vi ska bygga upp driftsektioner (lokala klubbar) på arbetsplatser, bistå varandras driftsektioner med hjälp, dels kamrater sinsemellan i samma branscher, men också via syndikaten, en syndikalistisk bagare ska känna en plikt att ställa upp för ett syndikalistiskt vårdbiträde eller en syndikalistisk tågförare. Jag börjar i en ny bransch nu snart, in i osäkerhetens arbetsmarknad med allt där omkring. Och jag kommer stanna kvar i LS, som jag varit inskriven som arbetslös i. Drömmen är att få organisera på arbetsplatsen och inte göra det för att kunna bråka – som många tror att vi är medlemmar i SAC för – utan för att kunna bygga en kollektiv gemenskap grundad på våra förutsättningar och som inte resulterar i att när vi behöver hjälp så kommer en fet ful jävla ombudsman och säger åt oss att sluta gapa och börja jobba. Det kommer vara fruktansvärt svårt och frukterna av arbetet som nu pågår på LS-nivå runtom i landet kommer vi nog inte skörda förren om 10 år eller något säkert. Många LS har svårt att överleva för att medlemmar är svåra att aktivera och för att många flyttar från de mindre städerna till storstäderna, men det är bara att acceptera att med samhällets utveckling tillkommer ju den politiska och den ekonomiska utvecklingen, vi måste ju vara en del av den istället för att försöka hålla fast vid det som varit.

Vi är bara framför det som komma skall. Det är fyra år av alliansen uppbackat av SD och en sönderslagen ”opposition” i kraftig identitetskris, politiskt och organisatoriskt. Det är en vänsterrörelse som är svag och som riktar fokus på helt fel saker. Det är en nyfascistisk  våg på intåg (om vi ska se till hur det ser ut i övriga europa) det är en försvagad traditionell fackföreningsrörelse. SAC är svaga, har alltid varit, det ska aldrig stickas under stol med, men vi måste bygga vidare så vi står rustade för den dag det verkligen händer. Den dag vi kommer behöva alla de organisatoriska instanser som idag inte finns, den dag då det kommer märkas att det är en fri fackförening som är den bästa fackföreningen.

Det kan inte bli bättre..

Borgerlig media om detta: DN, DN2, DN3, Trumjävlavirvel, DN. Läs gärna föregående inlägg om barnuppfostran. Det är så man spricker av glädje över vilka svin det finns i världen. Aftonbladet, Aftonbladet2, Aftonbladet3,  SVD1, SVD2.

Till försvar av en Arbetare(n)

Det har uppstått en liten konflikt inom vänstern. Eller snarare, så har en konflikt börjat synas, men i själva verket är det ju ingen konflikt. För att en konflikt ska kunna bli en konflikt (dvs, att två parter är osams om någonting och inte kommer överens) så måste ju en bakgrund finnas. Men bakgrunden till det här är att SAC Syndikalisterna hade en av sina kongresser, vilket man haft sedan man startade för snart hundra år sedan. På den här kongressen valdes en ny redaktör, av medlemmarna i de olika LS-en, till att styra tidningen. Redan från första början hade den här nya chefsredaktören gått ut med vad han skulle göra och hur han ville att Arbetaren skulle vara. Vad som är Arbetarens problem är att den tidningen inte fokuserat så jättemycket på.. ja, arbetaren ute i det verkliga livet. Utan mer på kultur, debatt och på klimathotet och gud vet vad. Det har gått runt ett skämt i våra kretsar om att ”Jaså Arbetaren har en extra-bilaga om miljön? Är inte det ungefär som när SD Kuriren har en bilaga om invandring?” vilket har varit mer en sanning än ett skämt. Den nye chefsredaktören, som heter Mattias Pettersson, började med att hårt försöka växla om i Arbetaren, började fokusera mer på facklig kamp på gräsrotsnivå, på vanliga människors vardag. Vilket en tidning med namnet ”Arbetaren” borde ha gjort från första början. Men då SAC varit ett s.k. anarkistiskt ”hippiefack” som mest sysslat med vadsomhelst så länge det inte var facklig kamp, så tar ju självklart tidningen stryk av detta. Men iochmed den fackliga re-organiseringen som pågått sedan början av 2000-talet, så har mycket förändrats. SAC börjar bli ett vanligare inslag på gatorna, vid blockader, man kör hårt mot hårt och man vinner faktiskt sina strider. Och självklart måste även Arbetaren re-organiseras då Arbetaren är en del av SACs verksamhet, då medlemmarna faktiskt äger – och betalar – tidningen. Då är det ju självklart att medlemmarna ska få bestämma vad som ska stå eller inte.

Det intressanta i det här är inte att Arbetaren börjat byta spår och några av de som inte håller med Mattias fått lämna Arbetaren, utan att dem bölar och beklagar sig i borgerlig media. I Aftonbladet finns det en artikel som heter ”Därför lämnar vi Arbetaren” som jag nu ska ta de mest intressanta styckena ur och kommentera och häckla. Som sig bör alltså.

”Utan Arbetarens fria pressröst skulle svensk vänster helt enkelt ha varit fattigare. Därför är det som just nu sker på tidningen en angelägenhet för många fler än de närmast sörjande.”

De närmast sörjande? Menar dom alla medlemmar i SAC då, som faktiskt betalar notan för det här kalaset? Det där var nog det värsta jag läst på länge. Maken till förakt mot SACs medlemmar, helt vanliga människor – har jag då aldrig skådat. ”

”Vi som skriver dessa rader har alla något slags förhållande till Arbetaren. Vissa av oss har fått hela sin journalistiska skolning där. Andra har haft tidningen som ett andningshål där det gått att skriva friare än någon annanstans.”

Om man ska övertolka det här stycket så menar dom alltså att en del har fått glida räkmacka för att etablera sina namn och påbörja sina karriärer, på Arbetarens bekostnad? Är inte det fel eller bara fel? Och andra har sett tidningen som en slafsig lekstuga där man kan skriva om sina hjärteämnen när ”vanlig press” inte tillåter. Också det helt fel inställning att ha till en tidning som faktiskt inte bedrivs i kommersiellt syfte.

”Landets mest frihetliga pressröst ska förvandlas till vad som mest liknar ett syndikalistiskt propagandaorgan.”

ÄNTLIGEN!!!! Säger jag bara. Liksom Arbetaren är inte Yelah. Här kan inte vem som helst skriva om vad som helst. Tidningens innehåll ska ju spegla rörelsens verksamhet (hihi, jag gillar att använda ordvalet ”rörelsen” även om det faktiskt stämmer) och skriva om det som SAC sysslar med – radikal facklig kamp på gräsrotsnivå. När det formulerar sig som att Arbetaren ska bli ett ”syndikalistiskt propagandaorgan” så blir jag lycklig och funderar, precis som många fler, på att ta en prenumeration. Vilket man borde ha gjort för längesen egentligen. Bättre reklam kunde man ju inte få! Indirekt så är ju reklamen såhär:
Andreas Malm m.fl får inte tramsa i Arbetaren. Därför lämnar dom Arbetaren för Arbetaren ska börja skriva om arbetsplatskamp. Tramset flyr med benen på ryggen och kvar är en arbetsplatstidning som man kan stoppa i händerna på sina arbetskamrater utan att behöva skämmas. Tack!

”Nu gäller en djupt sekteristisk och proletärromantisk föreställning om vad ”de radikala arbetarna” pratar om i fikarummen. I linje med chefredaktörens föreställningar om hur sådana arbetare ser ut har också det senaste decenniets feministiska profilering av tidningen fått ett tvärt slut.”

Men ”de radikala arbetarna” pratar inte heller om miljökamp i fikarummen. Oddsen att dem pratar om hur kasst det är på arbetet, hur hjärndöd chefen är och varför vanligt folk ska betala för andras misstag är nog mycket större än att man pratar om klimatkamp eller djurrätt. Faktiskt. Sen beror det ju helt på vad för slags radikala arbetare man pratar om, precis som stycket efterfrågar. På kulturredaktionen på Aftonbladet lär det ju finnas en del radikaler. Dock av helt fel sort.

”Allt som inte kan klassas som ren ”arbetsplatskamp” bedöms som ointressant; vänsterengagemang och syndikalism reduceras till att gälla den typ av konflikter som SAC-Syndikalisterna själva driver.”

YES!!!!!! Äntligen kommer det gå att läsa tidningen! Hurray! Jag vill läsa om vad SAC gör. Jag vill läsa om vad som händer runtom i landet på våra arbetsplatser. Jag vill läsa om hur klasskampen pågår utomlands. Jag tror verkligen inte att jag är ensam. Jag vill inte läsa om Hizbollah signerat Andreas Malm, jag vill ännu mindre läsa om miljökamp och anti-imperialism. Vill jag läsa om hur fattiga bönder i andra länder lider så kan jag köpa ett nummer av Proletären.

”Vi som sagt upp oss kände att vi inte längre kunde andas. För vänstern som helhet handlar det om förlusten av ett vindkraftverk.”

Jupp. En förlust av ett vindkraftverk, men en kärnreaktor har vi fått istället. Bättre. Snabbare. Intressantare. Coolare. Hårdare.

Summan av hela den här Aftonbladet-artikeln är ju bara att massor av karriärister och allsköns dårar är sura för att SACs medlemmar, de som i huvudsak betalar tidningen, vill byta inriktning och har valt en ny redaktör. Bara helt rätt tycker jag. Vill man skriva om tredje världen, miljö och islamism så kan man starta en blogg, ge sig in i Yelah eller någon annan av de redan existerande vänstermedierna. Men det är självklart mysigare att bygga på sin karriär genom att använda ett ”Syndikalistiskt propagandaorgan” som språngbräda. Jo jag tackar ja.

Själv är jag medlem i ett LS. Själv har jag inte varit med tillräckligt länge för att bli bitter över hur mycket mina pengar felinvesteras, men det känns som att den dagen lär inte komma. Nu har SAC blivit någonting riktigt bra, faktiskt ett av de bästa tingen jag vet. Och detsamma gäller Arbetaren, som är en överlägset snygg tidning och som om något år lär vara hur bra som helst, när den fackliga re-organiseringen satt sina spår i tidningens artiklar. Och jag kan inte bärga mig.

På tal om det där med att feminismen utraderas sen den  här organiseringen, vilket även det nämns i Aftonbladet-artikeln, så skrevs en sjukt bra artikel i veckans (eller om det är förra veckans) nummer, om att det är svårt för kvinnor att få sina arbetsskador erkända av män. Mycket bra.

Låt Arbetaren bli ett syndikalistiskt propagandaorgan!

Men vi ska inte stanna där. Andreas Malm är en speciell kille jag gärna snackar vidare om. Han har ju nyss lämnat SAC för att gå in i det trotskistiska partiet Socialistiska Partiet. På SP-bloggen Röda Lund så kommenterar han avhoppet.

” (bland mycket annat) varför jag, som länge var organiserad syndikalist, inte längre tror på syndikalismen eller SAC som politiska projekt – men det här är nog för nu.”

Andreas Malm hoppar av i samma veva och tappar tron på SAC som politiskt projekt ungefär samtidigt som antalet konflikter ökar och SAC börjar hårdna som fackförening. Ungefär samtidigt som SAC börjar arbeta som man säger sig göra, så lämnar Malm SAC. Det behövs nog inga kommentarer på det där, alla som inte är dumma i huvudet har nog dragit samma slutsats nu: Andreas Malm platsade inte i SAC. Så enkelt är det. Han funkar bättre i något litet parti eller i någon intresseorganisation, men syndikalism är nog faktiskt ingenting för honom. Och det är inte något elakt sagt, om du läser det här Andreas – Jag hoppas verkligen du hittat rätt och kan bedriva politiskt arbete på dina villkor. Alla kan inte vara nöjd med allt. Testa att stoppa in alla LO-pampar i SAC och se hur det går. Jävla zoo det skulle bli.

När vi ändå sitter och raljerar över Arbetaren och SAC, så kan jag berätta för er om en konflikt som pågår just nu – mot Berns i Stockholm. Berns har valt att inte fortsätta förhandla med SAC utan istället väljer att förlora flera miljoner pga de blockader vi använt mot dem. Samtidigt som Berns, varje lördag, har mängder med bråk, poliser, blockadvakter och gäster som vänder i dörren, så har SAC fått ett gäng nya medlemmar och stora delar av vänsterrörelsen i Stockholm har blivit radikaliserade. Nya ansikten dyker upp på blockaderna, och folk har en sådan kämparglöd att man blir tårögd nästan. SUF är självklart en stor del av mobiliseringsarbetet inför blockaderna, och vi, till skillnad från Andreas Malm – vill ha ett agressivt maffia-fack som tar vad som är vårt och inte viker sig för någonting. Vi vill ha syndikalismen, Andreas, vi vill inte ha dig och Hizbollah.

”

Berns salonger är satta i facklig blockad. Det betyder att facket avråder alla kunder från att stödja Berns genom att gå in och spendera sina pengar där. Det finns många andra uteställen i närheten, t ex kring Stureplan. Anledningen till blockaden är att företaget sparkat sina lokalvårdare för att de organiserat sig och krävt arbetsvillkor i enlighet med svensk arbetsrätt. Om du går på Berns ikväll minskar du städarnas chans att få tillbaka sina jobb.

Krävde svensk arbetsrätt – då blev Berns städare sparkade.

Berns har under många år undvikt att anställa städare själva utan har istället satt i system att anlita dem via olika bemanningsföretag. Detta har motverkat facklig organisering men framförallt medfört att Berns försökt svära sig fria från ansvar för arbetsvillkoren, som varit mycket sämre än vad svensk arbetsrätt föreskriver.Några av städarna, anställda genom bemanningsföretaget NCA, gick med i facket för att bl a kräva lagenliga anställningskontrakt, rätt till föräldraledighet och korrekta arbetsscheman.

Först när Berns satts i blockad 2009 vann de dessa grundläggande rättigheter. Bemanningsföretaget lades då ner på grund av ”arbetsbrist” och istället tog Berns själv över städningen. Ingen av de fackligt anslutna erbjöds stanna kvar, trots att de jobbat på Berns i upp till tio år.

Det är uppenbart att Berns velat bli av med städarna och facket, särskilt som städarna själva bildade ett kooperativ som Berns avböjde att anlita. Den enda av städarna som erbjöds arbete var en person som lämnade facket och agerade strejkbrytare i konflikten för lagliga arbetsvillkor. Städarna kämpar nu gemensamt för att få tillbaka sina jobb och för att inte låta företaget komma undan med sitt skamgrepp. Berns har satt sin fackligt anslutna städpersonal i blockad. Vi sätter därför Berns verksamhet i blockad.

Bemanningsföretag möjliggör exploatering

Berns har använt bemanningsföretaget NCA för att låta städare arbeta för ett billigt pris, utan att Berns behövt ta något ansvar. Nu använder man bemanningsstrukturen för att bli av med dem sedan de vunnit fajten för sina rättigheter. Berns stoltserar med att städarna aldrig varit anställda på företaget, trots att de jobbat härinne, med att städa Berns lokaler, i upp till tio år.”

Hämtat från: https://www.sac.se/Aktuellt/Nyheter/%C3%96ver-hundra-personer-blockerade-Berns

För den som vill läsa en väldigt bra, propagandamässigt, skriven artikel av Rättvisepartiet Socialisterna, så finns det en här.  Det som är fint med Bernsblockaderna är att verkligen alla är enade. Det har lallat omkring RS-are, som i vanliga fall ses som pestsmittor, och hjälpt till, skrivit bra om blockaderna och delat flygblad för fulla muggar. Människor från LO har varit med, SUF-are från olika delar av landet (som alla befann sig på samma ställe samma helg för ett möte) och framförallt SUF-are från Stockholms respektive Haninge-klubbarna i Stockholm. Vi tänker inte ge upp för Berns och poliser med dragna batonger eller hot från SHR skrämmer oss inte.

Mattias Pettersson

Om hur den lilla fan rörde om i grytan

Det är ett under att jag vaknade i morse. Det här vackra landet har ju bara gett en pest och stank och misär. Från att växa upp i ett nedmonteringssamhälle, när de privata mottagningarna och skolorna tar över och man inte har råd att gå i dem utan måste förbipasseras i den kommunala skitskolan, den kommunala bostadskön, kommunens vårdmottagning och så vidare, ja ni förstår, samtidigt som detta hela tiden slås emot en så vaknar man upp och inser att solen knappt skiner ordentligt 340 dagar om året. Jag talar om Sverige. Det är ordentligt med sol någon gång i maj, för i juni och juli och stora delar av augusti är det för varmt, så man får huvudvärk av att bara gå ut. Det kan aldrig vara lagom mycket, som det var när man var mindre. Eller har man bara blivit mer känslig på ”äldre dar” ?

Ändå tycker folk att det här är världens bästa land. Ja, vi är så toleranta. Nej, det är vi inte, vi tillåter ju nazistmarscher två-tre gånger om året, vi har lovat att ta krafttag mot nazisterna när dem återigen mördat någon, men inte fan har någonting gjorts. Nu säger jag inte att naziströrelsen finns kvar på samma sätt som för några år sedan, alla interna splittringar och problem nassarna själva lyckats orsaka sig har ju räckt för att sänka dem. Men det är själva grejen, att man inte passar på nu när dem är svaga, krossar dem en gång för alla. Och när ungdomar vill stoppa nazisterna så blir ungdomarna kallade för huliganer och bråkmakare. Så indirekt tar svensken nazisterna i försvar. Det skulle verkligen behövas att vi blir invaderade av en nazistarme, typ som den i filmen Död Snö, och så får vi känna på hur jävla rock n roll det är med dödsläger, etnisk rensning och rasism inskrivet i lagen.

Nu kan ju det här.. nåja, nästan iallafall, bli verklighet. År 2010 kommer ju kanske SD in i riksdagen, från att ha varit ett bombarjacksfylleskins-parti som heilat den 6 juni, till att ha blivit ett städat ”seriöst” parti, med en mustig liten herre som ledare och en hel drös pensionärer och trevliga ungdomar i sina led. Alla får plats, om du uppfyller våra kriterier. Och alla darrar inför detta faktum. Inte det att SD är ett borgerligt parti som kommer knulla arbetarklassen och underklassen framförallt – i röven, utan att dom är rasister. Det är dom ju också, men borgerlighet är värre än kostymrasism tycker jag. För utan kostymrasism kan inte borgerlighet fungera, och utan borgerlighet kan inte kostymrasism fungera. Ja, ni fattar logiken.

Nu har Mona pantarslet Sahlin sagt att hon kan tänka sig samarbeta med C och FP bara för att frysa ut SD om svenska folket väljer in dem. Nu är jag ingen demokrat av den sorten, men har svenska folket valt att rösta in SD, hur jävla illa det än är, så får ju faktiskt de andra ”demokraterna” i riksdagen acceptera detta. Istället för att satsa på att belysa sin egna politik, våga begå självkritik mot de fel man gjort, och presentera vettiga alternativ till den dynga SD pumpar ut – så väljer man att slunga slag skoningslöst – slag som bara gynnar SD. SD kommer bara göra som dom gjort sen dom nylanserats – spela vidare på martyrrollen och kanske inte få fler sympatier, men få sina redan säkra och osäkra väljare att bli ännu mer säkra. Och sen som jag skrev innan – de som gapar mest om att ”extremvänstern” inte är demokratiska övht, börjar samarbeta över blockgränserna bara för att frysa ut ett parti som vunnit mark i ett demokratiskt val.

Då kan man ju fråga sig var felet ligger, ligger felet i hur parlamentarismen fungerar och att demokratin är så lätt att urholka? Eller ligger felet i att alla riksdagspartier är riktiga jävla idioter? Ja, jag tror faktiskt jag lägger min röst på den sistnämda. Borgarna har slaktat välfärden, lovat massor men verkligen ingenting är sant, och vad har oppositionen presenterat för alternativ? Inte mycket, förutom att borgarna är jättedumma. Men man vill inte skapa sådär 200,000 nya jobb, ta tillbaka utförsäljningar, krossa privatiseringen av alla samhällsnyttiga saker såsom tandläkarmottagningar, vårdcentralar, apotek och såna saker.. nä, man har inte riktigt kommit på så mycket. Under Lagenakonflikten så hade ju LO, och därigenom Sossarna, världens chans att visa att man stod på arbetarklassens sida, att man tog strid mot utvecklingen som råder på arbetsmarknaden – nä, man gjorde ingenting. Wanja vågade inte ens åka till Lagena och titta sina egna jävla medlemmar i ögonen och säga att man var ledsen för det som hänt, inte ens det kunde den jävla satkärringen bjuda på. Och Mona? Ja, förutom att hon är ett ständigt återkommande skitsnacks-ämne så har jag faktiskt ingen relation till människan, tack och lov för det.

Att Mona är borgerlig och tillhör den borgerliga sidan av sossarna, det var väl ändå ingen nyhet, men att hon t.o.m kan tänka sig att arbeta med borgarna för att hålla SD ute, är verkligen att skjuta sig själv i foten tio gånger om. Vad resultatet blir är att vänsterpolitiken (den lilla som finns) marginaliseras ut ännu mer och det fortsätter med samma muppiga (s)ärklass-styre, och en annan femma är att tack vare Mona så har stödet för (S) minskat och har vi otur kommer nästa val se ut såhär:

In: SD

Ut: (S)

Kvar: M, FP, KD, C

Dvs, högerpolitik med rasistisk prägel och fyra år till av motstånd som bara kommer kännas meningslöst, och en ljus framtid är långt långt bort, likadant med vädret i Sverige. Sol fanns förr, numer är det nästan bara mörkt.

Från Konfliktportalen.se: vsfstockholm skriver Tillsammans vi smider vår kunskap, vårt vapen, andread0ria skriver Korrekt, PJ!, Jinge skriver En Ekorres bekymmer, domljuger skriver Urban Outfitters kommer förlora den här striden, Anders_S skriver Operation Adam knäckte Balkanrelaterat knarknätverk, Kaj Raving skriver Krävde schyssta villkor – får sparken

När ni minst anar det..

Finanskrisen kommer nog inte bli så mycket värre än såhär, men för oss som aldrig fick ett jobb ”när det gick bra för Sverige” så har det inte varit så stor skillnad. Jag har fortfarande inte haft ett arbete, jag har fortfarande inte fått svar från alla hundratals jobbansökningar jag skickat runt, och jag slutar snart plugga på Komvux och sedan slängs jag ut i arbetslösheten och det osynliga ickefysiska våld som vår stat betvingar sig på oss. Men det var ju inte mig det här inlägget ska handla om, utan det ska handla om alla de här som har ett jobb, de som sliter på sina arbetsplatser för att vi har fått arbetslojalitet i bröstmjölken i det här chefsälskande skitlandet, de som en dag blir blåsta. Trots att du utfört världens arbete, jobbat över, tagit med jobbet hem, bjudit på fika, hälsat på chefen och skött dig väl – så måste du tyvärr gå. Hejdå, du är varslad. Hoppas det går bra.

Helt plötsligt känns inte chefens flinande och vinkande med handen så jävla roligt längre. Efter ett tag pratar ingen med dig om hur det blir att få gå. Att få gå. Du lägger ner en stor del av ditt liv på något du egentligen skiter i, tillslut kanske du börjar gilla det och bli Lojal, det värsta man kan bli gentemot ett företag. Då använder dom dig och din ”lojalitet” och har du otur så ser dom till att du vänds emot dina arbetskamrater i olika situationer, typ att du blir arbetsfördelare, och då kan ju dispyter mellan dina kollegor och dig själv uppstå, fastän du inte är chef eller på något sätt är bättre än de du ”bestämmer” över.

Företagen är rädda för att vi ska attackera dem när dom sparkar oss. Flera IT-företag har blivit utsatta för attacker internt och externt av medarbetare som tvingats gå, för att företaget inte investerar alla sina miljoner på börsen på att hålla kvar sina arbetare och hålla igång produktionen, utan hellre tar ut dessa pengar och stoppar i egen ficka och åker yatch och dricker dyr alkohol framåt helgen. Deras lyx betalar du, du, du, jag, du och du. Alla betalar deras lyx. Klassamhället uppenbara sig för en så fort man får ett arbete, när man inser att man och ens arbetskamrater sliter som djur och är skitiga under naglarna, medan eran chef sitter och degar på ett kontor, går på ”viktiga möten” hela dagarna, luktar gott och har nystrykta rena kläder. Och tjänar mycket mycket mer, för mindre ansträngning. Tillslut inser man att det är helt sjukt.

Cheferna måste förstå att det är vi som ser till att dom har det som dom har. Vi bygger deras bilar, vi serverar deras mat, vi slaktar djuren som blir till deras kött, vi transporterar alkoholen, vi säljer alkoholen, vi städar på deras toaletter efter att dom spytt ner dom dagen efter firmafesten, det är vi som hämtar deras skitungar, svarar i telefonen, kopplar deras samtal, räcker över varorna vid disken, kör deras tåg, lagar deras trasiga ledningar, stryker deras dyra kavajer och kör deras slynor till döttrar hem från Stureplan. Vi driver det här samhället, medan ni sitter bakom med piskan och förväntar er att vi alltid ska springa dit ni kommenderar. Men en dag kommer vi att lessna, historien visar att samhällen där en klass hunsas av en annan tillslut lessnar när den andra förtryckande klassen gått över gränsen, det hände i Ryssland, det hände i England, i Tyskland, i USA, i Sverige, Norge, Kina, ja.. det har hänt överallt där det varit dåligt.

Och jag kan ju säga att den dagen som ni går över gränsen och vi hugger er med en skruvmejsel i nacken så blodet rinner ner längs Armani-kavajen, så kommer ingen ambulans och hämtar er, för ambulansförarna håller på bränna ner era hem.

Ursprungsartikeln och inspirationen till detta inlägg.

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Kopplingen mellan svininfluensan och FRA, vsfstockholm skriver Är muslimerna det nya hotet?, Anders_S skriver Carnegie – fondkommissionär och investmentbank, Kaj Raving skriver Gästinlägg: Rör inte min semester!!, Jinge skriver Slutet för AIK Hockey?

En idiots uppgång och fall

Jag satt och surfade på Wikipedia och via ”Arbetsplatskonflikter i Sverige” kom jag till Fredrik Federley, och jag fylldes av minnen. Den här ”mannen” har en helt egen kategori på den här bloggen, så speciell är han för oss. Han är idioten som sänkte sin karriär på en sekund, som kallade facket för Maffia och som bölade allra mest när Osynliga Partiet attackerade (C)s lokaler. (lokaler? Snarare bondgårdar, såsom dom såg ut..) och det var faktiskt ett tag sen man såg honom uttala sig i media, det är väldigt skönt och väldigt roligt på samma gång. Efter att riksdagen klubbade igenom FRA, och Fredde röstade för signalspaning, när han gapat som in i h-e-l-v-e-t-e om hur hemskt och odemokratiskt FRA var. Han blev slagen av partipiskan. Och jävlar vad hans väljare försvann ifrån honom. Och jävlar vad hans blogg blev fylld med arga och besvikna kommentarer, de allra flesta i stil med ”Jag trodde på dig..” hejdå med den karriären!

Så går det när man vill ge sig in i partipolitiken, den osunda, dekadenta skitvärlden och allt som hör där till. Istället för att stå för sina åsikter och framträda som en ”man av folket, för folket” så vill man inte bli osams med sitt parti.

Fredrik har dragit kokain på Stureplan, och ensam lär han ju inte vara för den delen.  Det säger jag absolut inte. Den mängd vitt pulver som åkt upp i näsan på politiker kan väl vid den här nivån räcka till att baka sockerkaka till hela jävla Europa.

När facket satte Wild n Fresh i blockad, lagligt varslad och allt som hör där till, så gick Fredrik ut och ville att man skulle stödäta på restaurangen – för det är ju så synd om Sofia Appelgren som bara ville driva en restaurang. Dumma maffia-facket som faktiskt bara vill säkra de anställda. Det är inte lätt att vara modern slavdrivare idag.

När Fredrik inte fick som han ville, så startade han i maj 2007, en egen salladsbar. Som invigdes med påmpa och ståt – här finns inget jävla fack! Samma resturang gick i konkurs i Juni. Fredrik hade bara dragit från hela skiten, det var ju mest en PR-grej och symbolisk aktion mot facket, det vet ju alla. Vad alla kanske inte vet är att skattebetalarna fick betala skuldsaneringen av konkursen.  Tack för den.

I maj 2007 så gick han ut i media och erkände att han testat knark. Ingen är väl förvånad? Stureplansbraten med skumma åsikter.. klart han testat knark, det hör ju till liksom. ”Seriösa” politiker… jo tack.

Och jag är så glad, tacksam och road över att det var längesen man hörde av karln i ”vanlig” media, det var längesen han fick uttala sig också. Det finns fler som Fredrik, dvs konstiga politiker med för mycket inflytande och alldeles för konstiga åsikter, men nu har ju en iallafall – mest tack vare FRA-lagen – fått sin politiska karriär så skadad så det nästan är bättre att lägga av. Kan du inte bara droppa politiken, sticka utomlands och pröva lyckan som hallick? Reeperbahn kanske? I vilket fall som, så hoppas jag att jag aldrig mer behöver se dig i ett politiskt sammanhang. Det var fint så länge det varade, nu finns det andra ”politiker” som ljuger för sina väljare, knarkar och slösar skattepengar att irritera sig på.

Hoppas du ruttnar i helvetet, Fredrik.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Ibland blir jag irriterad…, Björn Nilsson skriver Vad blir bokslutet efter Mandela?, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, kamratwot skriver Politik i tecknad form, jesper skriver Erfarenheten av att vara terrorist

Politik i tecknad form

Studier i all ära. Vi ska jämna ut kunskapsbortfallet i våra egna led o.s.v. Det är ett himla prat om att alla borde ligga på samma nivå, kunskapsmässigt sätt. Jag tror mer på att vi ska använda våra egna erfarenheter och olika kunskaper i vårat politiska arbete, än att helt förlita oss på böcker som inte alla orkar eller vill läsa. Kunskaper om klassamhället är inte något man läser sig till. Det är erfarenheter man förvärvar genom sin situation. Därför kan man mer om klassamhället om man har deltidsarbetat i kassan på ICA, gått arbetslös, deltagit i en strejk eller blivit nekad jobb pga sin hudfärg/sitt ursprung, än vad man kan om man hämtat sina kunskaper från tunga böcker och kan hålla långa teoretiska utläggningar. Men det ena behöver såklart inte utesluta det andra. Vad gällande klassamhället så går det inte bara att läsa sig till kunskapen, utan det handlar nog mer om att få vara ute i den, för att förstå och sedan se det i ett större perspektiv.

Jag själv gillar serier. Väldigt mycket. Jag blir glad om jag kommer över politiska serier, eller serier med ett underliggande politiskt budskap. Jag ska bjuda er på några jag gillar.

#1 Breaking Free
Sedan barnsben har jag varit ett fan av Tintin, men att se Tintin, Haddock med flera nita strejkbrytare, organisera vilda strejker och beefa med vänsterismen är bara vackert att se. Boken finns inte utgiven med svensk text, vilket nästan är bra, då den är skriven i talspråk och med mycket brittiskt slang, vilket har en stor charm bara det. Jag köpte mitt ex på Bokhandeln Info i Stockholm, men jag tror inte den är så jättesvår att få tag på. Tecknarstilen är lite särskiljande från Hergés, men väldigt väl kopierad. Hela boken finns online dessutom.

Boken handlar om Tintin, som flyttar in i stan och börjar jobba på samma bygge som ”Kaptenen” (Haddock) efter en tragisk arbetsplatsolycka, fackets passivitet och företagets skitsnack så bryter en strejk ut. Kravaller, strejkbrytare, attentat och en massiv solidaritetsrörelse tar sin form och vi får följa händelseförloppet. Boken tar även upp mycket mysiga saker som folklig antifascism (en nazist säljer en tidning från BNP (British National Party) och får stryk av Tintin och hans kompisar, inte av en brandkårspolitisk antifa-grupp), kritik mot vänsterismen (som jag citerat i ett tidigare inlägg) och gör sig kvitt med lite fördomar mot homosexuella.

#2 Arbete, gemenskap, politik, krig
Denna serie är, förutom att den är oerhört lättläst och lätt att ta sig in i, galet snyggt gjord. Har bara funnits på svenska på internet fram tills nyligen då gruppen Anarkistiska Studier gett ut häftet i fysisk form. Kanske inte så jättesnyggt resultat, men klart värt ett köp. Häftet tar upp ”klasskrigsmanifestet” och ett synsätt på världen och samhället som kan verka väldigt ”no shit” för den redan övertygade, men för den som nosar lite lätt på alternativ till kapitalismen kan finna den jävligt häftig. Finns även här att beskåda i pdf-form.

#3 Inga jävla restauranger!
Det finns mycket man kan säga om restaurangbranschen, jag har själv haft turen att slippa arbeta inom den och jag hoppas det ska fortsätta så. Att ha uselt betalt, stressa ihjäl sig och servera fika åt bortskämda stockholmare är inget jag vill syssla med. Häftet är i samma stil (och har samma upphovsmän från början) som ”Arbete, gemenskap, politik, krig”, den här mer mer fokuserad och inriktad på restaurangbranschen, alienationen som lätt kan uppstå i det stressiga och människofientliga arbetet, om hur en arbetare på en restaurang kan organsiera sig emot den här nischen och den bygger väldigt mycket på människors egna erfarenheter o.s.v. Trots att den är riktad till restaurangpersonal så går teorierna att omvända till flera arbetsplatser inom olika branscher och oavsett om du är fastanställd eller har ett sommarjobb – så lär man ju känna igen sig i mycket och kanske ta till sig av mycket. Finns även den på internet som pdf, online-version och som häfte (Federlativs version är galet snygg!)

#4 Henrik Bromander – Chefen
Den moderna arbetsmarknaden har bara gett oss misär och stress, löften om ”snabba pengar” slutar med att du sitter och pressas att ringa runt till massor av människor som blir förbannade på dig – just för att du ringer dom, och du har stressmage och mår dåligt över att känna dig som en parasit, en del i reklambranschen. Samtidigt har du en chef som glassar runt och inte har en enda jävla aning om hur du och dina arbetskamrater mår. Detta resulterade i att arbetarna på teleförsäljningsföretaget organiserade sig och satte hårt mot hårt. Man fick kämpa sig fram, och vägen är lång. Jag älskar verkligen Henrik Bromander. Han kan berätta historier på ett sätt som få kan, hans tecknarstil är alldeles speciell och jag slutar aldrig häpnas över hans grejer. Han har gett ut två skitbra album och båda rekommenderas.

I arbetaren har han haft flera serier publicerade i perioder, nu pågår ”Proffsdemonstranten” som är väldigt rolig och driver mycket med fördomar om den autonoma vänstern.

#5 Liv Strömqvist – hundra procent fett och Einsteins Fru
Liv lyckas att förena kvinnokamp med klasskamp och hennes slarviga och telefonkladds-liknande stil går inte annat än älska. Stundtals kanske man lessnar på alla PK-poäng hon tar fram, fokuseringen på att dom har det sämst i asien som får tillbaka alla Playstation för bortskämda västlänningar borde kanske flyttas till mer om hur mycket arbetarna i Sverige lider. Ta saker som sker i ens ”verklighet” så blir det betydligt lättare att reagera och hata. I ”Einsteins Fru” finns en underbar serie om Stalins fru. Stalin må vara lik pringels-gubben, men han var verkligen ett svin mot sin fru. I hundra procent fett så finns det även en ganska rolig självupplevd händelse från Livs barndom, då hon bodde i en skånsk håla tillsammans med massor av nazister. ”Mmm. Här skulle man kunna bygga ett förintelseläger”

#6 Fabian Göransson – Gaskriget
En reseskildring i det tidiga tvåtusen-talet. Fabian besöker Farc, springer från polisen under Göteborgskravallerna och befinner sig i Bolivia och i Paris. Det handlar om nyfascismen i Frankrike, om zapatisterna och om indianer som driver ut onda andar med Coca-Cola. Rekommenderas, även om den kan spåra ur lite och tappa fokuset ibland.

#7 Dilbert
På ytan kan det tänka sig att det handlar om en arbetsplats med en inkompetent chef och massor av skumma arbetare, och att det är fyr-stripps-serier-med-poängen-i-sista-rutan, men ack så fel. Dilbert kryllar med budskap om att maska, hur man hantera idioter till chefer, hur man agerar mot ”obehagliga” arbetskamrater etc. Det finns sjukt mycket i den här serien som jag vill att ni snokar upp. ”Chefer är naturens sätt att sålla idioterna ur produktionen” är ett citat jag bär med mig, varje dag. Köp den här boken dessutom. Ni kommer inte bli besvikna. Den tar upp så mycket vettigt så man inte kan få nog riktigt. En annan bra bok är den här. Dilbert finns även som tecknad tv-serie, inte lika klipsk och ”politisk” som serien, men ibland briljerar den. Alla idioter som alltid finns på arbetsplatser finns ju med, trots allt.

#8 Persepolis
En serie böcker som blivit en bok. Som blivit en väldigt bra film. Ritad av Marjane Satrapi och högst personlig och självbiografisk. Den handlar om Marjane som växer upp under och efter den iranska revolutionen 1979, alla nya värderingar, nya lagar och ny moral. Hon drar från Iran när det börjar krisa, och hamnar i Frankrike. Och försöker finna tryggheten i det västerländska sättet att leva, nya värderingar, ny moral, nya människor. Men även där känner hon sig inte hemma. Utan åker tillbaka till Iran. Väldigt fin faktiskt. Se trailer till filmen här.

Kunskaper om klassamhället är inte något man läser sig till. Det är erfarenheter man förvärvar genom sin situation. Därför kan man mer om klassamhället om man har deltidsarbetat i kassan på ICA, gått arbetslös, deltagit i en strejk eller blivit nekad jobb pga sin hudfärg/sitt ursprung, än vad man kan om man hämtat sina kunskaper från tunga böcker och kan hålla långa teoretiska utläggningar.

Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Erfarenheten av att vara terrorist, kimmuller skriver Förordet till Kämpa tillsammans!-boken, Jinge skriver Bilderblogg uppdaterad, Johan Frick skriver Polisen stormar ockuperat hus i Göteborg, boladefogo skriver Kampen för jobben fortsätter i Newport, Björn Nilsson skriver Minnen av Fredells

Men sluta lipa kärringjävel

Det är inte ofta jag skriver såna här inlägg, men av en slump såg jag en så bisarr sak på Youtube, så jag höll på att dö.

Alla olika överbetalda borgarrådsposter verkar ju bara innehavas av idioter. Precis som på ett företag, så är de som vet mest och har mest kompetens – de som bara ska jobba och inte uttrycka sig, medan de som är som mest hjärndöda – får vara chefer och bestämma allting. Varför är det så, egentligen?

Jag vill se Ulla Hamilton spela in en youtubefilm när hon går förbi alla jävla skyltar man ser precis överallt vid nästa riksdagsval, och tjuta om att det skräpar ner och förstör den fina stadsbilden – för det gör det, om något. Att tjuta över en första-maj-affisch på en papperskorg.. är det det du sysslar med om dagarna, Ulla? Kan inte ditt arbete ersättas av en valfri städare eller någonting isåfall?

Sen förresten, vad kostar det att ta bort alla affischer inför riksdagsvalet/EU-valet då? Det betalar väl skattebetalarna också? i-d-i-o-t.

Jag undrar också en annan sak, varför införde man förbud av offentlig urinering? Det finns en enda jävla anledning till varför man drar ner gylfen och pissar i gränderna i Gamla Stan eller vid buskarna i Tanto, det är för att det finns fem pissoarer i hela Stockholms innerstad. Varför byggde man inte ett tjugotal fler iallafall, när man ändå införde det här konstiga förbudet? Jag väljer hellre att pissa på en husvägg än att behöva åka över hela stan för att kunna komma till en pissoar på Södermalm. Och nu menar jag gratis pissoarer, det är inte alltid man har en femma eller en tia på sig och kan betala i betal-pissoarerna. Jävla idioter.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Legendariskt?, Jinge skriver Jerusalem ska bli israeliskt, säger Netanyahu, Anders_S skriver Ernst Rosén – en av Göteborg stora fastighetsägare, Bo Myre skriver Kommando Fredrik Reinfeldt lämnar Kodakhuset efter en lyckad ockupation, boladefogo skriver När JDL försökte mörda Chuck D, Johan Frick skriver Tid för lycka