Mot karaoken, fredde!

Paret Reinfeldt separerar. Kanske för att känslorna svalnat. Eller för att Filippa vaknade upp ur drömmen som Fredrik vävt in henne i. ”Vi ska rädda Sverige” ”Vi ska skapa jobb” ”Vi ska få folk att vara lyckliga” sen efter sex år inse att det bara var vackra ord. Egentligen var det massarbetslöshet. FAS3. Skenande ungdomsarbetslöshet. Tvinga ut tusentals sjuka människor i arbetslivet. Mer klasskillnader. Filippa kanske fick nog av sin makes lögner.

Det får vi kanske aldrig reda på.

Jag har inte heller råd, men jag löser det ändå

Jag läste på mina kompisars blogg, Vardagspussel, ett inlägg av planekonomen, som handlade i stort om hur han inte kunde få det att gå runt i somras, att han skissade upp en extremt seriös budget på sin dator, och att den sprack efter ett tag. Precis som Planekonomen hade jag inget jobb i sommar, och även jag levde på skatteåterbärgningen samt lite undanstoppade delar av mina gamla CSN-bidrag.

Som det ser ut idag så är det svårt att få jobb och att få ekonomin att gå ihop. Vår valuta suger rent utsagt och våra matpriser är skrämmande. CSN har inte ändrat storleken på studiebidraget i takt med hur ekonomin artar sig, utan man får 1050kr på gymnasiet, trots att priserna, tack vare den härliga fria marknaden, hela tiden ökar. 1050 kr gick att klara sig på utan problem för några år sedan, men som allt annat så förändras tiderna. Det bästa tänkbara vore om bidragsmängden ökade i takt med prisernas ständiga uppgång, annars blir det ju bara en bisarr rundgång man befinner sig i.

Jag var i Danmark förra helgen, och jag kan ju säga att det var en enorm kulturkrock att gå in på pressbyrån och se en hel hylla alkohol. Hemma i Sverige är man van vid att Systembolaget har monopol på all alkoholförsäljning och så bör det ju fortsätta vara. I Danmark tjänar man fruktansvärt bra, och när den svenska kronan sjunker så åker danskarna över bron och shoppar i Sverige. Samtidigt har inte den ekonomiska krisen drabbat Danmark alls på samma sätt, men det kommer. Hemma i Sverige finns det inga jobb. Det är svårt att få en bostad. Det är dyrt att handla. Affärerna i galleriorna stänger ut vanliga arbetarbarn och arbetare, utan är mer eller mindre resarverade för medel och överklassen, de som har råd att dricka en kaffé latte för 40+ kronor. Vi dödliga dricker kaffe hemma hos varandra, eller på punkfiket Kafe 44, just för att ekonomin inte tillåter mer än så.

De senaste månaderna har jag blivit bekant med s.k. ”shoplifting”, om autoreducering, ”automarxa grejjer”, snatta, racka eller vad ni väljer att kalla det. Det som är fint med den här typen av beteenden är att man på ett kortsiktigt sätt tar tillbaka en liten del av makten över sina egna liv. Istället för att låta den fria marknaden styra över mig, göra så jag inte kan köpa min mat och tvingar mig att leva på makaroner fem dagar i veckan, inte ha råd med nya kläder eller kunna ge mina djur anständig mat – så kan jag hitta kryphål att ta tillbaka det jag ser mig ha rätt till. Alla människor har rätt till ordentlig mat, speciellt när vi bor i ett av världens rikaste, välmående land. Vilket inte stämmer någonstans, men vi vill, precis som PR-byråerna och turistindustrin – hålla den fasaden uppe. Fasaden av ett schysst, snällt liberalt Sverige där alla, oavsett härkomst, sexuell läggning eller storlek på plånboken är välkomna. Detta är bullshit på alla sätt som finns. Är du invandrare, bög eller fattig så är du en utsatt grupp och politiker pratar om dig som ett ”problem”. Du lever i det så kallade ”utanförskapet” och du bor i ett ”problemområde” som det så fint kallas.

Jag lärde mig massor av knep och nu kan jag racka det jag inte har råd med. Att överleva längre tider på att snatta käk med mera fungerar inte, det säger jag inte, men en tillfällig lösning. Alla ungdomar i Sverige går igenom den här extremt fattiga perioden, på olika sätt. Vissa lever gott när mamma och pappa betalar käket och förser en med pengar till latté och kläder, men när du börjar plugga/jobba/slutar skolan så inser du hur jävla knapert du faktiskt har det. Vi är inte garanterade ett schysst jobb som skapar vår privatekonomi och lägger den på en stabil nivå, det är en jävla illusion att det är så det blir. När du slutar studenten firar du ju att du kastats in i arbetslösheten, för det mesta. En del är ju lyckligt lottade och har fixat ett jobb. Oftast genom kontakter, för Arbetsförmedlingen kan man ju inte direkt lita på längre.

Men istället för att krypa till socialen och få ditt självförtroende knäckt när din handläggare på AMS säger att det är ditt fel att du inte har ett jobb, och du inte får ha något privatliv eller en privat ekonomi utan att socialen ska få snoka i detta – så går det att stå emot ams/soc-repressionen. Bara för att du inte har pengar till mat så betyder det inte att du automatiskt har förlorat spelet och måste överlämna ansvaret till pappa Staten. Utan du kan fiffla dig ur det här och således slippa de här ångestfyllda mötena på socialkontoret där någon kärring säger åt dig att du inte kan ta hand om dig själv. Lämna socialen till missbrukare, uteliggare och människor som dom egentligen borde hjälpa.

Låt er inte styras av den fria marknaden, har du inte råd med käk – gå in och ta maten bara. Snatta har alla gjort i någon form, och de som förnekar att de någonsin snattat, kan man ju använda det här APB-argumentet ”men du har ju laddat hem musik, det är ju som att snatta” så brukar de flesta bli tysta. Dagens samhälle och ekonomiska system är inte byggt för vanliga människor, vanliga människor ska inte behöva leva i det. Vi kan ju sitta och vänta eller dela flygblad och ha möten tills Kommunismen kommer och vi slipper alla problem som kapitalismen orsakar – men på vägen dit behöver vi käka och ha batterier i våra fjärrkontroller. Att hävda att snatteri är att införa kommunismen i sin egna vardag kan man spekulera och argumentera om i tusentals år, men att säga emot att människor själva kan underlätta för sig genom att missbruka och utnyttja det nuvarande ekonomiska systemet – det kan nog få sätta emot.

Jag själv kommer tillbaka till skolbänken på Komvux nu nästa vecka, jag kommer ha råd att betala elen och min mobilräkning, det jag betalar hemma, sen kommer jag inte ha så jättemycket pengar kvar. Och istället för att ta pengar från sparkonton och behöva använda min undanstoppade buffert till nödvändiga utgifter – så kan jag lösa mina ekonomiska problem ändå. Käka rätt bra mat, ha rätt schyssta kläder, ladda hem min musik och så vidare.

Till er liberaler/andra idioter som läser bloggen: Jag varken dricker, röker eller snusar, så om ni får för er att skriva ”skippa krogen 2 gånger i månaden så spar du massa pengar wöööh” så fungerar det inte.

Mitt råd till dig, Planekonomen, är att försöka bryta ner den här ”Svenska modellen” i ditt huvud, som håller dig ifrån att ta maten från hyllan och stoppa ner den i ryggsäcken, genom att gradvis bepröva snattandet. Ungefär som med alla slags fobier och rädslor, så kan man bara bli av med dom om man konfronterar dem. Ingen människa, allra minst du, ska behöva leva på svältgränsen och käka nudlar (det är inte mat!) och känna dig som en fattig råtta. Den privata ägandarätten och den fria marknaden respekterar inte dig, Planekonomen, och dina behov. Du har ingen anledning att respektera och följa någon av dem. Och vi kan inte införa Kommunismen i eftermiddag eller imorgon, men på vägen dit kan vi alltid jävlas lite tillbaka, precis som äganderätten och liberalismen jävlats med oss sen urminnes tider.

Lite andra bra texter om socialen och hur du kan komma förbi och utnyttja och blåsa dom: Din guide till socialen, Men vad händer sen då?, Arbetsfri och glad.

Min andra kompis, Foreverunited, skrev om varför man blir kommunist. Det blir man för att äganderätten håller ifrån en fina kläder. Det finns ingen anledning att titta på kläder man vill ha, samla ihop pengar och ta lån o.s.v. för att kunna köpa dessa, när tillverkningspriset är extremt lågt, tills man syr på märket tröjan ska representera, och därmed kan höja priset på varan till absurda nivåer – utan istället kan man bara plocka skiten och gå. Se, nu fick in jag lite tonårs-anti-kommersialism (jag tror att alla har genomgått den här fasen någon gång..)

Nu blev det ett längre inlägg än jag hade tänkt mig. Jag har haft en bra sommar, tagit det väldigt lungt och inte gjort så mycket – just the way i like it. Och snart nalkas hösten, och allt som hör där till.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Tobissons – en göteborgsk variant på fastighetsklippare, Jinge skriver Kell Albin Abrahamsson – Illusionisten, jesper skriver Feminism som en hjältinna, planekonomen skriver Det finns inga gratis luncher, Björn Nilsson skriver Varningstext för läroböcker i nationalekonomi, H Palm skriver Hiroshima … Nagasaki … 64 år i skuggan av svampmolnet.

Allt som var mitt eget

Man kan ju tycka att världen borde kommit någonvart på hundra år. Vi har avancerat från grottåldern till stenåldern till medeltiden till den industriella revolutionen till nutid. Vi har fajtats med världskrig och katastrofer. Men vi kan fortfarande inte garantera unga människor det dom verkligen behöver – ett fast arbete. Det är en gammal sanning som tåls att upprepas; det går inte att planera eller börja bygga sitt liv förren man har en fast ekonomi. Man får inte ta lån, man kommer ingenvart i bostadskön, man kan inte bilda familj. Det går bara inte. Under finanskriser så drabbas alltid de som bygger upp världen först. De som inte lyfter ett jävla finger för samhällsproduktionen – utan bara lever på den – är de som alltid skapar problemen och alltid de som klarar sig. Jämför med en dagisklass, där ett barn slår ett annat barn, och bara springer därifrån, så får de andra barnen ta skiten när fröken kommer. Men på dagis brukar man alltid kunna peka ut förövaren och sätta dit honom. I verkligheten kan vi alla, via bloggar, insändare, demonstrationer osv peka ut förövarna – men vi sätter aldrig dit dom.

När alla pisspartier går till val nästa år, så kommer det gapas högt om vem som kan lova mest jobb till flest utsatta grupper. Men aldrig ser vi någon förändring. Inte i vår tid. Vi är inte berörda av detta. Vi får helt enkelt finna oss i det som är existerande, och som finns där ute på riktigt – och inte i politikers visioner – och det är en totalt sönderhavererad bostadsmarknad och framförallt inga riktiga arbeten. Det absolut viktigaste man vill ha som ung, det är inte en bil eller en dator – det är ett arbete. Och jag vet att jag talar för nästan en hel generation när jag säger såhär. Iallafall alla de som inte fått jobb via sina föräldrar, eller haft turen att få ett arbete via kontakter (för ams kan man ju glömma direkt.) – utan alla de tusentals som går in i gruppen ”ungdomsarbetslösheten”. Vi alla drömmer och vill ha ett jobb till varje pris. Efter ett jobb kommer en bostad. Ingen vill bo hemma när man är 35. Livet kan inte börja i pojkrummet, eller hur man ska säga det. Man måste kunna fly boet och bygga sitt liv på egna ben och med egna förutsättningar.

När jag slutade på komvux nu i våras så hade jag läst upp lite poäng, inte för att jag egentligen ville.. jag var och ÄR så jävla less på skolan och jag vill ju hellre ha ett arbete och tjäna ihop mina pengar själv, än att sitta och vänta på att smulorna som CSN sopar ner från bordet ska rulla in. För det är inte rock’n roll med knappt två tusen i månaden när nästan ett tusen fem hundra går till räkningar och andra utgifter man inte kan slippa.  Nu i höst har jag sökt lite mer pluggande, för något jobb har jag inte lyckats få. Jag letar relativt aktivt, men alla som suttit på arbetsförmedlingens hemsida vet hur jävla lite lust man har att sitta där. Man är hellre med sina kompisar och ser på film eller fikar än sitter där och låter sig förnedras och känna sig som en pissråtta.

Men hey, vem är det som ska känna sig som en pissråtta? Inte är det du som söker jobb iallafall. Alla de kräk som fuckat upp ekonomin, som varslar fast dom inte behöver, som vill pressa ner lönerna och ha en osäker arbetsmarknad – det är dom som ska känna sig som pissråttor. Det är dom som leker med tusentals människors liv bara för att marknaden ska tjäna på det. Alltid denna jävla marknad som ska ställa till det för människor som ingenting gjort för att förtjäna att utsättas av den.

Och lösningen ligger inte i att rösta.

Det tror jag inte. Det spelar nog ingen roll vilka vi röstar på, det är systemet i sig, som alla ”snälla partier och politiker” godtar, som det är fel på. ”Det går inte att rösta bort Wallenberg” som det heter.

En bild säger ibland mer än tusen ord. Och den här bilden får sätta punkt för detta inlägg.

Jag vill tipsa om Henrik Bromanders text om sitt sommarjobb inom psykvården, som är jävligt bra, ”På andra sidan” heter den. Kolla även in hans blogg.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Osmakligt om Jackson, Björn Nilsson skriver Vi var med också!, Anders_S skriver Medievärldens mäktigaste, Johan Frick skriver Polisen är mördare, Kaj Raving skriver Samma kapitalister här som där