Mot karaoken, fredde!

Paret Reinfeldt separerar. Kanske för att känslorna svalnat. Eller för att Filippa vaknade upp ur drömmen som Fredrik vävt in henne i. ”Vi ska rädda Sverige” ”Vi ska skapa jobb” ”Vi ska få folk att vara lyckliga” sen efter sex år inse att det bara var vackra ord. Egentligen var det massarbetslöshet. FAS3. Skenande ungdomsarbetslöshet. Tvinga ut tusentals sjuka människor i arbetslivet. Mer klasskillnader. Filippa kanske fick nog av sin makes lögner.

Det får vi kanske aldrig reda på.

Allt som var mitt eget

Man kan ju tycka att världen borde kommit någonvart på hundra år. Vi har avancerat från grottåldern till stenåldern till medeltiden till den industriella revolutionen till nutid. Vi har fajtats med världskrig och katastrofer. Men vi kan fortfarande inte garantera unga människor det dom verkligen behöver – ett fast arbete. Det är en gammal sanning som tåls att upprepas; det går inte att planera eller börja bygga sitt liv förren man har en fast ekonomi. Man får inte ta lån, man kommer ingenvart i bostadskön, man kan inte bilda familj. Det går bara inte. Under finanskriser så drabbas alltid de som bygger upp världen först. De som inte lyfter ett jävla finger för samhällsproduktionen – utan bara lever på den – är de som alltid skapar problemen och alltid de som klarar sig. Jämför med en dagisklass, där ett barn slår ett annat barn, och bara springer därifrån, så får de andra barnen ta skiten när fröken kommer. Men på dagis brukar man alltid kunna peka ut förövaren och sätta dit honom. I verkligheten kan vi alla, via bloggar, insändare, demonstrationer osv peka ut förövarna – men vi sätter aldrig dit dom.

När alla pisspartier går till val nästa år, så kommer det gapas högt om vem som kan lova mest jobb till flest utsatta grupper. Men aldrig ser vi någon förändring. Inte i vår tid. Vi är inte berörda av detta. Vi får helt enkelt finna oss i det som är existerande, och som finns där ute på riktigt – och inte i politikers visioner – och det är en totalt sönderhavererad bostadsmarknad och framförallt inga riktiga arbeten. Det absolut viktigaste man vill ha som ung, det är inte en bil eller en dator – det är ett arbete. Och jag vet att jag talar för nästan en hel generation när jag säger såhär. Iallafall alla de som inte fått jobb via sina föräldrar, eller haft turen att få ett arbete via kontakter (för ams kan man ju glömma direkt.) – utan alla de tusentals som går in i gruppen ”ungdomsarbetslösheten”. Vi alla drömmer och vill ha ett jobb till varje pris. Efter ett jobb kommer en bostad. Ingen vill bo hemma när man är 35. Livet kan inte börja i pojkrummet, eller hur man ska säga det. Man måste kunna fly boet och bygga sitt liv på egna ben och med egna förutsättningar.

När jag slutade på komvux nu i våras så hade jag läst upp lite poäng, inte för att jag egentligen ville.. jag var och ÄR så jävla less på skolan och jag vill ju hellre ha ett arbete och tjäna ihop mina pengar själv, än att sitta och vänta på att smulorna som CSN sopar ner från bordet ska rulla in. För det är inte rock’n roll med knappt två tusen i månaden när nästan ett tusen fem hundra går till räkningar och andra utgifter man inte kan slippa.  Nu i höst har jag sökt lite mer pluggande, för något jobb har jag inte lyckats få. Jag letar relativt aktivt, men alla som suttit på arbetsförmedlingens hemsida vet hur jävla lite lust man har att sitta där. Man är hellre med sina kompisar och ser på film eller fikar än sitter där och låter sig förnedras och känna sig som en pissråtta.

Men hey, vem är det som ska känna sig som en pissråtta? Inte är det du som söker jobb iallafall. Alla de kräk som fuckat upp ekonomin, som varslar fast dom inte behöver, som vill pressa ner lönerna och ha en osäker arbetsmarknad – det är dom som ska känna sig som pissråttor. Det är dom som leker med tusentals människors liv bara för att marknaden ska tjäna på det. Alltid denna jävla marknad som ska ställa till det för människor som ingenting gjort för att förtjäna att utsättas av den.

Och lösningen ligger inte i att rösta.

Det tror jag inte. Det spelar nog ingen roll vilka vi röstar på, det är systemet i sig, som alla ”snälla partier och politiker” godtar, som det är fel på. ”Det går inte att rösta bort Wallenberg” som det heter.

En bild säger ibland mer än tusen ord. Och den här bilden får sätta punkt för detta inlägg.

Jag vill tipsa om Henrik Bromanders text om sitt sommarjobb inom psykvården, som är jävligt bra, ”På andra sidan” heter den. Kolla även in hans blogg.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Osmakligt om Jackson, Björn Nilsson skriver Vi var med också!, Anders_S skriver Medievärldens mäktigaste, Johan Frick skriver Polisen är mördare, Kaj Raving skriver Samma kapitalister här som där