Recensionen som aldrig blev av, och en återblick.

augusti 10, 2013

April 2012 släpptes en serieroman vid namn ”Smålands mörker” av Henrik Bromander, utgiven hos Galago. Boken handlar om en killes utveckling, både som människa, men också politiskt. Huvudpersonen heter Erik och kommer från Nässjö, en gång ett blommande samhälle men som utvecklats till att bli tommare och tappa sitt liv, ju mer tiden går. Henrik Bromander har själv sagt att han medvetet skapade en komplex karaktär, som trots sina – ytligt sett – osmakliga sidor (han hyllar våldet som kampmetod, är fascist och föraktar demokratin) så blir det en karaktär man kan identifiera sig med. En väldigt skrämmande känsla som jag kände när jag läste igenom Smålands mörker första gången.

Jag hade sett fram emot boken väldigt länge, arbetet tog ju ändå tre år och Bromander la upp små smygfoton på sin blogg vilket bara eggade igång ha-begäret ännu mer. Boken fick en trailer strax innan den släpptes, som går att beskåda på Youtube. Det är snabba klipp ur boken, klippta på ett sånt sätt ackompanjerat till en av mina favoritlåtar med Burzum, vilket gör att man sitter framför datorn och tittar på trailern igen. Och igen. Och igen.

Första gången jag läste boken satt jag på tåget från Örebro till Stockholm, och jag var så fast i den så när jag bytte till pendeltåg så missade jag inte en, utan TVÅ av mina tåg för att jag satt helt fast i boken på T-centralen. Det är en sån bok. Alla har säkert läst minst en sån i sina liv. En bok som fångar ens intresse på det där sättet som gör att om man slår ihop boken och återgår till verkligheten, så riskerar man att aldrig få uppleva den trollbindande känslan man får av den. Jag försökte recensera boken under våren 2012, dels för den här bloggen, och dels för andra sammanhang. Men jag fick inte fram orden. Det gick inte att formulera vad jag tyckte om boken. Tiden gick och jag la inte någon större vikt vid recensionen. Det blev ett par halvfärdiga utkast, men inte mer än det. En ytlig recension till Direkt Aktion blev producerad, men på 1000 tecken formulerar man ingenting på djupet.

Sommaren 2013 läste jag om boken, på balkongen. Jag började från första början och la inte ifrån mig den förrän i slutet. Helt jävla fantastisk läsning. Boken har recenserats flertals gånger och alla har berört ungefär samma saker. Jag tänkte försöka beröra någonting annat, som skildras i boken men som många inte tar upp.

Henrik Bromander lyckas med sin karaktär Erik att visa på vilka det är som lockas av fascistiska tankegångar. Hur man en ideologi som är så hatad av allt och alla, som representerar allt ont i historien och har blivit ett ord synonymt med övervåld från människor i uniform (Hur många gånger har man inte själv kallat, eller hört folk kalla snutar för ”Jävla fascister”) trots allt bli så djupt älskad av sina anhängare, så pass att dom offrar sina liv för den fascistiska rörelsen? Se på Italien, se på Rumänien. Fascismen kom till makten i Italien med demokratiska medel, precis som i Tyskland, och älskades av många människor. Många avskydde den, och de tystades effektivt ner, utan att de som älskade rörelsen och allt den stod för reagerade. Varför reagerade dom inte?

Fascismen och fascisterna beskriver sig själva som ”varken höger eller vänster utan Framåt”. Bortom klasskampen och bortom kapitalismen, för någonting annat. Något större. Byggandet av den nya världen och Den nya människan och att alla människor som är en del av det fascistiska samhällsbygget ska finna sin plats i leden. En del hävdar att fascism bara är Socialdemokrati på tjack, eftersom det i slutändan handlar om att bygga ett Folkhem med starka band mellan arbetarrörelse och arbetsköparna, båda parter underordnade den starka staten, som i sin tur tillhandhar all samhällsnyttig service (bostäder, sjukvård, skola etc.) Mussolini uttryckte stort intresse för Sverige och Välfärdsstaten när den började byggas i Sverige. Fascismens frontsoldater, svartskjortorna, kunde misshandla socialister på öppen gata, stänga ner deras tidningar och gjorde inga hemligheter av det. Det var en våldsam antikommunistisk gaturörelse. Men ändå var stödet för Mussolini och hans svartskjortor väldigt stort. Så stort så det förde dom rakt in i maktens korridorer. Mussolinis propagandaaparat och strategier för att vinna folkets stöd är intressant. De Pontinska träsken spred sjukdomar och gick inte att råda bot på, Påven hade försökt fixa det, Napoleon hade försökt fixa det, Romarna försökte fixa det. Men ingen klarade av att få bort träskmarken. Mussolini gjorde det däremot. Det var en praktisk åtgärd, visst, men framförallt en propagandistisk åtgärd, där den fascistiska maskinen körde över naturens egna system för att visa på vem som bestämde. Fascismen tog tag i problemen ingen kunde hantera, och löste det med fullständig konfrontation. Radera det sjuka och smittsamma för att bygga någonting vackert ovanpå. Symboliken i träskåtgärderna nämns i boken ”Älskade fascism” och författaren (som också heter Henrik) beskriver den djupa fascinationen jag själv delar kring detta. Fascismen blev en massrörelse, och förblev så tills den krossades i krigsslutet. Än idag talar Italienare om ”På hans tid” och bygger sina nostalgiska minnen kring en tid, skrapar bort det dåliga och minns det som var bra. Lite som vänstermänniskor gör idag med välfärdsstaten, den var ju så bra förut.

Henrik Bromanders ”Erik” är fascist. Han lockas av de ideal fascisterna står för. Demokratiföraktet, rensa ut dekadensen och tramset, våldsglorifieringen. Men Erik och hans kamrat, som bildar en fascistisk organisation, får sina illusioner krossade när antifascister bankar skiten ur dom i samband med ett möte som Nationaldemokraterna arrangerar. Efteråt blir Erik mer vaksam, lämnar gatan och ägnar sig mer åt ideologiska studier. Samtidigt som mycket annat händer i hans liv som spelar väldigt mycket roll. Destruktiva relationer som får en att vånda att byta sida, när de sexuella delarna i boken skildras drar magen åt sig i reflex, när tvånget över sexet blir det som styr och inte kärleken och den ömsesidiga respekten. Vänskap som slits isär och känslan att aldrig få säga adjö på riktigt, den vet undertecknad om hur den är, och den smärtar mer än någonting annat. Den känslan går knappt att formulera. Man känner inte så mycket, blir mest tom och nollställd. Jag fick aldrig säga hejdå till min pappa när han dog, men jag greps inte av panik över det faktumet. Att det var slut nu och aldrig mer. Utan det blev en tomhet jag fick leva med sen dess. Ibland kommer den tillbaka, ofta utlöses den av andra faktorer, lite som att man låter den ligga under locket, tills man letar efter något och råkar lyfta på fel lock. Den tomheten skildrar Henrik Bromander i boken utan att fokusera på det. Man vet att det är där. Man tänker att Erik tänker på det, medan dagarna i fängelset rullar vidare.

Erik slutar som en politiskt passiv och pessimistisk åskådare på det politiska förfallet i samhället. Förfallet såg han för flera år sedan, men då var han aktiv och ville ,trots personliga problem höger som vänster, med familjer och med sökandet efter kärleken – göra någonting åt det. Han bar en äkta fascists vilja till förändring. Men även den viljan går att släcka. Det gjorde den, och samhället som på något sätt, hur visste han inte ens själv, skulle räddas – räddas inte. Utöya berörs, och det tar inte många sekunder innan man ryser igen. Likadant ryste jag när jag läste boken i April 2012 så var massakern på Utöya färskt i minnet. Breivik var, liksom Erik, en övertygad fascist, och liksom Erik, planerade han för att angripa samhället med våld. Erik blev stoppad i tid, medan Breivik kunde fullborda sitt verk.

Henrik Bromander tillhör den absoluta favoriten i min bokhylla. Första gången jag läste en serie av honom var i Galago, när Galago var en småpocket, och Bromanders serie ”Skogens själar” var med. Än idag tycker jag att det är en av hans bästa serier. Jag fastnade för sättet den var tecknad på, det kändes så genomtänkt och personligt, och samtidigt väldigt obrytt. Jag har fått höra flera gånger att jag tecknar som Bromander gjorde i sin början, och att folk kan känna igen ”det personliga och känslan av obrytt”. Det är ett fint omdöme tycker jag. Jag började följa Bromanders serieutveckling, köpte hans böcker ”Hur vi ser på varandra”, ”Tidigt på Morgonen” samt novellsamlingen ”Det händer Här”. Den sistnämda boken hittade jag av en slump, jag visste inte att han hade gett ut en novellsamling. Det var när jag väntade på tåget hem från Malmö, och istället för att köpa något att äta i bistron så köpte jag ”Det händer här”. Det var då tanken slog mig, Bromanders styrka är inte i de obrydda teckningarna eller de helt absurda historierna, utan i hans berättande. Det är en av Sveriges bästa författare, det tyckte jag 2009 och det tycker jag 2013. När Bromander får tid på sig att utveckla karaktärer, visa upp de sköra sidorna bakom den hårda, roliga eller självsäkra fasaden, så kan han ofta röra vid riktiga stordåd. Novellen om pojken på Lanzarote som träffar en annan pojke som är småkriminell och småskum, och de – inte så familjefilmscharmiga ska tilläggas – äventyr de hittar på sitter än idag i hjärnan. Skulle jag ha råd att filmatisera en Bromander-text så skulle det bli den. Smålands Mörker är över 600 sidor tjock. Boken är stor nog att använda som projektiler under motdemonstrationer mot Svenskarnas Parti, kasta en stor bokjävel i huvudet på dom och orsaka svåra skallskador. När man smäller igen boken blir man glad för Eriks skull, eftersom man faktiskt följt honom under en väldigt svajjig, spännande och ibland obehagligt olustig tonårstid. Samtidigt är man orolig för samhället. Boken tar inte en ifrån verkligheten och in i berättarkonstens underbara land, utan berättar för en, likt en skolbok, hur samhället ser ut och hur snabbt och hur litet som krävs för att det ska kunna gå jävligt snett i en ung arbetarklasskilles liv. Det är någonting jag själv försöker skriva om, men jag känner aldrig att jag ens kommer i närheten av det Bromander gör i ”Smålands Mörker” eller i hans andra serier och noveller om vilsna unga män. Av bara den anledningen är boken superviktig för mig.

Därför säger jag som Ivar Andersen sa i Arbetaren, när boken recenserades; ”Bromanders Smålands mörker skulle mycket väl kunna ingå i demokratiundervisningen för gymnasieelever. Jag tror att det är ett av de finaste omdömen jag kan ge en roman.”. Någonting som är lite tråkigt är hur många som recenserat boken uppmärksammat delen om fascismen bara som en grej bland andra grejer. ”Han tecknar serier, är bög, är fascist, är ensam, är…” När det mest intressanta i hela boken, det som Bromander på sätt och vis är banbrytande med, är det faktum att han förmänskligar en person som man hade avfärdat som ett fascistiskt avskum, utan att tänka på vem det är, vad han eller hon upplevt, hur världen ser ut genom dennes ögon. Vilka är det som blir fascister? Vilka är det som dras åt de här idéerna? Det kan vara alla möjliga. Erik är en av dom.

Det är därför Dom ljuger vill att ni läser boken, oavsett ideologisk härkomst. När vi förklarar för barnbarnen hur fan SD kunde sitta i riksdagen, att det faktiskt fanns människor som stöttade de här idéerna, hur kunde det vara möjligt, då kommer det passa bra att ge dom ert dammiga exemplar av Smålands Mörker.

Annonser

Politik i tecknad form

juli 29, 2009

Studier i all ära. Vi ska jämna ut kunskapsbortfallet i våra egna led o.s.v. Det är ett himla prat om att alla borde ligga på samma nivå, kunskapsmässigt sätt. Jag tror mer på att vi ska använda våra egna erfarenheter och olika kunskaper i vårat politiska arbete, än att helt förlita oss på böcker som inte alla orkar eller vill läsa. Kunskaper om klassamhället är inte något man läser sig till. Det är erfarenheter man förvärvar genom sin situation. Därför kan man mer om klassamhället om man har deltidsarbetat i kassan på ICA, gått arbetslös, deltagit i en strejk eller blivit nekad jobb pga sin hudfärg/sitt ursprung, än vad man kan om man hämtat sina kunskaper från tunga böcker och kan hålla långa teoretiska utläggningar. Men det ena behöver såklart inte utesluta det andra. Vad gällande klassamhället så går det inte bara att läsa sig till kunskapen, utan det handlar nog mer om att få vara ute i den, för att förstå och sedan se det i ett större perspektiv.

Jag själv gillar serier. Väldigt mycket. Jag blir glad om jag kommer över politiska serier, eller serier med ett underliggande politiskt budskap. Jag ska bjuda er på några jag gillar.

#1 Breaking Free
Sedan barnsben har jag varit ett fan av Tintin, men att se Tintin, Haddock med flera nita strejkbrytare, organisera vilda strejker och beefa med vänsterismen är bara vackert att se. Boken finns inte utgiven med svensk text, vilket nästan är bra, då den är skriven i talspråk och med mycket brittiskt slang, vilket har en stor charm bara det. Jag köpte mitt ex på Bokhandeln Info i Stockholm, men jag tror inte den är så jättesvår att få tag på. Tecknarstilen är lite särskiljande från Hergés, men väldigt väl kopierad. Hela boken finns online dessutom.

Boken handlar om Tintin, som flyttar in i stan och börjar jobba på samma bygge som ”Kaptenen” (Haddock) efter en tragisk arbetsplatsolycka, fackets passivitet och företagets skitsnack så bryter en strejk ut. Kravaller, strejkbrytare, attentat och en massiv solidaritetsrörelse tar sin form och vi får följa händelseförloppet. Boken tar även upp mycket mysiga saker som folklig antifascism (en nazist säljer en tidning från BNP (British National Party) och får stryk av Tintin och hans kompisar, inte av en brandkårspolitisk antifa-grupp), kritik mot vänsterismen (som jag citerat i ett tidigare inlägg) och gör sig kvitt med lite fördomar mot homosexuella.

#2 Arbete, gemenskap, politik, krig
Denna serie är, förutom att den är oerhört lättläst och lätt att ta sig in i, galet snyggt gjord. Har bara funnits på svenska på internet fram tills nyligen då gruppen Anarkistiska Studier gett ut häftet i fysisk form. Kanske inte så jättesnyggt resultat, men klart värt ett köp. Häftet tar upp ”klasskrigsmanifestet” och ett synsätt på världen och samhället som kan verka väldigt ”no shit” för den redan övertygade, men för den som nosar lite lätt på alternativ till kapitalismen kan finna den jävligt häftig. Finns även här att beskåda i pdf-form.

#3 Inga jävla restauranger!
Det finns mycket man kan säga om restaurangbranschen, jag har själv haft turen att slippa arbeta inom den och jag hoppas det ska fortsätta så. Att ha uselt betalt, stressa ihjäl sig och servera fika åt bortskämda stockholmare är inget jag vill syssla med. Häftet är i samma stil (och har samma upphovsmän från början) som ”Arbete, gemenskap, politik, krig”, den här mer mer fokuserad och inriktad på restaurangbranschen, alienationen som lätt kan uppstå i det stressiga och människofientliga arbetet, om hur en arbetare på en restaurang kan organsiera sig emot den här nischen och den bygger väldigt mycket på människors egna erfarenheter o.s.v. Trots att den är riktad till restaurangpersonal så går teorierna att omvända till flera arbetsplatser inom olika branscher och oavsett om du är fastanställd eller har ett sommarjobb – så lär man ju känna igen sig i mycket och kanske ta till sig av mycket. Finns även den på internet som pdf, online-version och som häfte (Federlativs version är galet snygg!)

#4 Henrik Bromander – Chefen
Den moderna arbetsmarknaden har bara gett oss misär och stress, löften om ”snabba pengar” slutar med att du sitter och pressas att ringa runt till massor av människor som blir förbannade på dig – just för att du ringer dom, och du har stressmage och mår dåligt över att känna dig som en parasit, en del i reklambranschen. Samtidigt har du en chef som glassar runt och inte har en enda jävla aning om hur du och dina arbetskamrater mår. Detta resulterade i att arbetarna på teleförsäljningsföretaget organiserade sig och satte hårt mot hårt. Man fick kämpa sig fram, och vägen är lång. Jag älskar verkligen Henrik Bromander. Han kan berätta historier på ett sätt som få kan, hans tecknarstil är alldeles speciell och jag slutar aldrig häpnas över hans grejer. Han har gett ut två skitbra album och båda rekommenderas.

I arbetaren har han haft flera serier publicerade i perioder, nu pågår ”Proffsdemonstranten” som är väldigt rolig och driver mycket med fördomar om den autonoma vänstern.

#5 Liv Strömqvist – hundra procent fett och Einsteins Fru
Liv lyckas att förena kvinnokamp med klasskamp och hennes slarviga och telefonkladds-liknande stil går inte annat än älska. Stundtals kanske man lessnar på alla PK-poäng hon tar fram, fokuseringen på att dom har det sämst i asien som får tillbaka alla Playstation för bortskämda västlänningar borde kanske flyttas till mer om hur mycket arbetarna i Sverige lider. Ta saker som sker i ens ”verklighet” så blir det betydligt lättare att reagera och hata. I ”Einsteins Fru” finns en underbar serie om Stalins fru. Stalin må vara lik pringels-gubben, men han var verkligen ett svin mot sin fru. I hundra procent fett så finns det även en ganska rolig självupplevd händelse från Livs barndom, då hon bodde i en skånsk håla tillsammans med massor av nazister. ”Mmm. Här skulle man kunna bygga ett förintelseläger”

#6 Fabian Göransson – Gaskriget
En reseskildring i det tidiga tvåtusen-talet. Fabian besöker Farc, springer från polisen under Göteborgskravallerna och befinner sig i Bolivia och i Paris. Det handlar om nyfascismen i Frankrike, om zapatisterna och om indianer som driver ut onda andar med Coca-Cola. Rekommenderas, även om den kan spåra ur lite och tappa fokuset ibland.

#7 Dilbert
På ytan kan det tänka sig att det handlar om en arbetsplats med en inkompetent chef och massor av skumma arbetare, och att det är fyr-stripps-serier-med-poängen-i-sista-rutan, men ack så fel. Dilbert kryllar med budskap om att maska, hur man hantera idioter till chefer, hur man agerar mot ”obehagliga” arbetskamrater etc. Det finns sjukt mycket i den här serien som jag vill att ni snokar upp. ”Chefer är naturens sätt att sålla idioterna ur produktionen” är ett citat jag bär med mig, varje dag. Köp den här boken dessutom. Ni kommer inte bli besvikna. Den tar upp så mycket vettigt så man inte kan få nog riktigt. En annan bra bok är den här. Dilbert finns även som tecknad tv-serie, inte lika klipsk och ”politisk” som serien, men ibland briljerar den. Alla idioter som alltid finns på arbetsplatser finns ju med, trots allt.

#8 Persepolis
En serie böcker som blivit en bok. Som blivit en väldigt bra film. Ritad av Marjane Satrapi och högst personlig och självbiografisk. Den handlar om Marjane som växer upp under och efter den iranska revolutionen 1979, alla nya värderingar, nya lagar och ny moral. Hon drar från Iran när det börjar krisa, och hamnar i Frankrike. Och försöker finna tryggheten i det västerländska sättet att leva, nya värderingar, ny moral, nya människor. Men även där känner hon sig inte hemma. Utan åker tillbaka till Iran. Väldigt fin faktiskt. Se trailer till filmen här.

Kunskaper om klassamhället är inte något man läser sig till. Det är erfarenheter man förvärvar genom sin situation. Därför kan man mer om klassamhället om man har deltidsarbetat i kassan på ICA, gått arbetslös, deltagit i en strejk eller blivit nekad jobb pga sin hudfärg/sitt ursprung, än vad man kan om man hämtat sina kunskaper från tunga böcker och kan hålla långa teoretiska utläggningar.

Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Erfarenheten av att vara terrorist, kimmuller skriver Förordet till Kämpa tillsammans!-boken, Jinge skriver Bilderblogg uppdaterad, Johan Frick skriver Polisen stormar ockuperat hus i Göteborg, boladefogo skriver Kampen för jobben fortsätter i Newport, Björn Nilsson skriver Minnen av Fredells