Dom håller för våra munnar

juni 21, 2012

Jag läste Åsa Linderborgs krönika i Aftonbladet som inleds med en väldigt fin berättelse ur verkligheten, som jag väljer att återpublicera, för att på så vis knyta ann till vad det här inlägget ska kretsa kring.

– Kraften i dina slag, Göran, var kommer den ifrån?

– Det är mitt klasshat.

– Vi tar om det där. Göran, du är pigg i ringen! Varifrån får du energin?

– Från klassamhället.

– Okej Göran, du vet, det här är ju ett teveprogram som väldigt många kommer att titta på, särskilt barn. Bara så du tänker på det. Vi börjar om: Hur förbereder du dig inför en match?

– Jag tittar i morsans lönekuvert och sen vill jag slåss.

Intervjun med de smärtsamma svaren blir aldrig av, förmodligen för att sån här kommunistsmörja kan man ju inte visa i TV. Det hela är väldigt enkelt. Vad ”Göran” gjorde var att närma sig ett diskussionsämne vi alla vet någonting om, och som väldigt få vågar yttra sig på riktigt om. Den ena sidan som yttrar sig är proffstyckarna på ledarsidor, i tv-soffor och bland politiker, som ändå har det ganska okej ställt, och kan ha ett utifrån-perspektiv på klasssamhället man behöver inte ta i smutsen, utan kan förhålla sig till det på ett professionellt sätt och tala om det som ett ”fenomen” eller som en ”aspekt” av samhällsdebatten. Vi har betat av klass, etnicitet, kön och miljö. Blandar ihop allt. Klass går inte att prata om på ett lätt sätt. Det går inte att vifta in det bland miljö eller etnicitet. Det går djupare än så.

På den andra sidan sitter vi andra. Ja, det vågar jag skriva. Jag kan inte prata om klass utifrån ett ”socio-ekonomiskt” perspektiv, eller som ett politiskt slagträ i debatter, precis som ”Göran” så börjar jag gråta av ilska när jag ser på min morsa och hur hon mår av klassamhället, och hur jävla betydelselös och maktlös man själv är i den situationen. Jag kan inte relatera till klass på ett sätt som är av politisk eller ekonomisk art, för mig är det ett faktum att vi lever i ett klassamhälle. Det är det givetvis också för politikerna och proffstyckarna, men jag känner ett obehag i magen varje gång Vänstern slänger floskler om att ”de rika har det bättre å bättre å vi sämre å sämre” och ja ni har ju säkert en hel låda med egna exempel på där man pratar om klass ur ett politiskt och/eller ekonomiskt perspektiv. Då får jag en klump i magen, för det är den verklighet jag ska behöva titta på varje dag.

Offerrollen kan andra köra på. Jag tänker inte finna mig i vilken skit som helst. Min morsa och farsa tog skit för vår skull och när det rann över så rann det över, på olika sätt reagerade dom och resultaten av detta blev olika. Antingen mot sig själva. Mot varandra. Mot oss. Dom försökte göra min och mina syskons framtid trygg och säkrad så gott det gick. Dom lyckades ge oss en materiell standard, kunna åka till Astrid Lindgrens värld på sommaren och få klappar till jul. Mat på bordet försökte man alltid få fram, även om det inte var varierad kost hela tiden så fanns det för det allra mesta mat hemma. Och hemmet vårt var byggt kring hårt arbete och slapphet föraktades. Jag blev stämplad som ”lat” och ”dum i huvudet” av såväl föräldrar som lärare och andra föräldrar för att jag var så katastrofalt usel på matte. Jag var duktig i andra ämnen, jävligt duktig på vissa, och jag gillade att läsa och ta in kunskap. Givetvis är historia roligare än t.ex NO, men ni förstår var jag vill komma. Inte förrenn jag började på IV så fick jag en utredning för dyskalkyli och så vipps fanns det en förklaring på att jag inte kunde hålla räkneställningar i huvudet, aldrig kunde få in gångertabellen och varför jag var så jävla dålig på att läsa av klockor.

Problemet var det att det kom alldeles för sent, jag hade fått lida hela skolgången, all lust att plugga någonting och tro på sig själv och att man har kapacitet att bli någonting, utbilda sig till något riktigt bra, slogs fullständigt i bitar. Gymnasiet blev bara något som skulle betas av, sen skulle man ut i verkligheten och försöka lite bättre. Vilket givetvis inte blev fallet. Ett halvdant försök att få upp betyget på komvux slog bara tillbaka och självkänslan försvann totalt, hur många gånger jag än försökte så kändes det som att jag bara lurade mig själv och sköt den fullständiga nederlaget fram i tiden.

Den historien har jag berättat för många, och folk har mest suttit tysta och svarat att dom har liknande erfarenheter, eller beklagar att det är så, frågar om man vill plugga i framtiden, och ja, det är ju det enda man kan göra egentligen. Jag kräver ingenting. Att någon lyssnar är oftast bättre än att man får höra massa floskler man ändå inte tror på, och som sen bara gör att man äcklas av den som sa det.

Enda gången det blev ett undantag var när man diskuterade om att exploatera min historia och göra ett politiskt slagträ av det. Inte på riksdagsnivå eller någonting sådant, utan att det skulle målas upp som en ”typisk bild” av en organisations medlemmar. Jag blev äcklad, skitförbannad och fruktansvärt sårad.

Det var lite det som inlägget skulle kretsa kring. Allt jag krävde var att få någon respons på det, få prata av sig, inte att jag skulle bli ett alibi för ett annat syfte. Jag var livrädd när morsan strejkade, för jag visste att vi torskade massor av pengar varje dag, pengar vi aldrig skulle få igen, och skulle vi bli trakasserade när det hela var över? Skulle företaget flytta fram sina positioner?

Medan medelklasskräken åker tillbaka till närförorterna längs pendel- och tunnelbana, så lunkade vi hem, fulla med olika känslor, bra och dåliga, till vårat vattenskadade pisshem med tokhög hyra. Medeklasskräken slapp känna av de faktiska konsekvenserna av strejken, för dom var det en politisk spelarena, man kunde lyfta fram sina idéer, sina åsikter och taktiker, på de andras bekostnad. Den historien vill ingen höra heller.

Jag vill inte bo där jag bor nu. Jag vill också bo i ett fint hus, nära skog, och kunna vara lycklig. Veta att mamma somnar med ro i kroppen på natten, veta att det går bra för mina syskon och vara utvilad när jag går till mitt jobb som jag vet att jag kommer få vara kvar på utan att riskera att bli uppsagd imorgon eller om en vecka.

Medelklassen vill ha arbetarklassidentiteten, de positiva ordalagen om att slåss för det som är rätt, ha en sund inställning till alkohol, en moralisk dygdlig uppfattning och rösta rött, ja ni fattar. Arbetarism kallas det också. Dom vill inte ha den fullständiga jävla förnedringen man känner när ens flickväns föräldrar inte vill att deras dotter åker ut till en, för att det är farliga områden ”och vad gör hans föräldrar” jo hans morsa har ett tungt pissjobb och hans farsa är död. Hur jävla bra låter det. Hade varit bättre med nån finlirare med trevliga hemförhållanden och en mysig liten stuga på landet eller något. Och att dom inte har mage att säga det till en gör det hela så jävla mycket värre.

Medelklassen är mina fullständiga jävla fiender. Jag litar inte för fem öre på någon som bor och är från stan, eller de lite finare förorterna. Av den enkla anledningen att när dom lyssnar på vad jag säger så förstår dom inte. Dom kan säga att dom förstår hur det är att inte ha närvarande föräldrar, inte ha råd med något, känna sig misslyckad och att känslan av att aldrig ha samma chans som andra, men dom har inte en enda jävla aning om hur det faktiskt är att känna så. Det är ingen känsla som försvinner när man sover, den försvinner inte när föredraget är slut eller när man går hem från jobbet. Den är där, gnagandes i nacken hela tiden, flåsandes som en stor hund som inte vill släppa sitt tag om dig. Den skäller högre och högre och du trycks bara mer mot väggen och den oundvikliga katastrofen.

De flesta börjar supa eller knarka. Jag orkar inte ens tänka på hur många vänner jag har som gått den vägen. Och jag dömer inte, det har jag ingen rätt att göra och ingen anledning till att göra. Dom väljer den lätta metoden för att komma ifrån baksidan av klassamhället. Det handlar om ekonomiska förutsättningar, att man är ifrån jävla pissförortshelvete och går på socialbidrag, om ens det, att man inte får ett jobb för att man saknar utbildning, att man är helt nedbruten som människa och har slutat bry sig. Såna som alliansen och rättshaveristerna vill jaga fram och piffa till så man blir arbetsduglig.

Arbetarklassidentiteten är viktig, alla vill hävda den. Alla vill tala för eller till dem, men ingen vill lyssna på den. Många har en cementerad bild av arbetarklassen och den ska användas för att locka åt sig röster eller medlemmar i valtider, och den ska vara ett alibi för politiska organisationer från höger till vänstern. Men vad fan vill dom själva?

Det får man aldrig höra.

Man får höra vad Åsa Linderborg skriver om arbetarklassen, vad jävla vänstern skriver om arbetarklassen, vad jävla SD säger om arbetarklassen, vad Göran Greider skriver om arbetarklassen – men vad FAN säger arbetarklassen själv? Vem fan vill lyssna på dom? Lågutbildade, rasistiska, degraderade, alkoliserade, knarkande jävla losers som skulle backstabba så fort dom fick chansen? Vad är det som skrämmer? Vad är det som är så jävla farligt?

Klasshat är känsla. Det är inte ett politiskt statement, det är något som mellisvänstern proklamerar för att lätta sitt ruttna samvete, för att man inte är de här halvsvultna arbetarpojkar eller flickorna som man fantiserar ihop efter att ha läst Ivar-Lo eller tittat på Ådalen 31. Sorry broz, men arbetarklassen ser inte ut sådär. Och den är inte homogen. Och den drivs inte av Kommunismen.

Vi drivs av kärleken för våra familjer och vänner, vi vill våra närmsta bäst och skulle aldrig tveka på att ställa upp för en vän som hade gjort detsamma för dig. Håll dina egna hårdast.  De flesta av oss vill ha en dräglig tillvaro och bara få det att gå runt och vara nöjda så. Vi vill inte vara slagträn för andra, och vi vill inte att någon talar för oss vad vi ska känna eller vad vi ska tycka.

Något annat som borde uppmärksammas är en vän som varit med i DN.

”Filosofen Spinoza menade att hat inte är kärlekens motsats utan en reaktion mot de krafter som skadar dem och det vi älskar. Kärlekens motsats är likgiltighet – som att bara se på när klassklyftor växer och folk far illa.”

 

Annonser

Vad gör dom? Nu kör dom!

mars 3, 2011

Nedan följer fortsättningen på förra inlägget, som jag valde att kapa mitt itu då det handlade mer om historia, och det här inlägget handlar mer om argumentation emot en facklig sammanslagning av LO och SAC. Läs. Grunna. Diskutera. Kritisera. Och framförallt; organisera dig i Sveriges tuffaste fack!

Verktyg – inte självändamål!
SAC är inget självändamål. Det är ett verktyg för arbetarklassen att kämpa i. Det gäller bara att samla så många som möjligt så man kanske en dag kan använda den samlade styrkan.

Men då åter till frågan; vad skulle vi tjäna på en eventuell sammanslagning eller att man gräver ner stridsyxan mellan LO och SAC? Borde inte den organiserade arbetarrörelsen (eller om man vill säga; arbetarrörelsens strukturella och ekonomiska verktyg) tjäna på om alla samlades och slogs tillsammans?

Njae.

Jag tror det är en rent av idealistisk vanföreställning. SAC bildades ju för att verktyget LO inte fungerade eller kunde tillfredsställa sina medlemmars behov, och vara en kraftig part gentemot arbetsköparna, SAF och borgarklassen. Att SAC skulle gå in i LO skulle betyda att LO skulle få sig drygt sex tusen nya betalande medlemmar, vilket säkert skulle vara uppskattat, men ett orosmoment på arbetsmarknaden skulle – på gott och ont – försvinna. Det goda är att då utgör LO det totala fackliga monopolet, och det tjänar ju LO på (man behöver inte förhålla sig till Syndikalisterna och ännu mindre behöva göra bort sig på deras bekostnad (som HRFs svek i Berns-konflikten, då LOs resturangfack tog avstånd ifrån Syndikalisterna mitt under konflikten med Berns) och det man skulle förlora var en konkurrent för konkurrens är ju aldrig kul. SAC har den enorma fördelen att man inte är knutet till fredsplikten, och att det liksom är en inhuggen osynlig regel som genonsyrar hela organisationen, att vi skriver inte under fredsplikten, vi tänker inte sälja bort vår strejkrätt och binda oss utifrån deras villkor.

En helt enad arbetarrörelse skulle ju resultera i att den ena partens vilja skulle bli den dominerande, för det går inte att koordinera samförstånd och fredsplikt med konflikt och strid, vilket är de två fundament som skiljer de båda organisationerna åt. SAC har ju, för att prata klarspråk, totalt överlägset flest konflikter på arbetsmarknaden, och man vinner mer än man förlorar – och därmed – trots sin lilla storlek & organisatoriska svårigheter – är ett stridbarare fackligt alternativ än LO. Facket ska ju inte vara ett självändamål, det är ett självändamål att ena den reformistiska och den revolutionära rörelsen, det är inte pragmatiskt övht. Det är ett självändamål att få vara den bestämmande parten för arbetarklassen på arbetsmarknaden, intet mer. Att stoppa in miljoner av kronor till politiska partier för att stötta dem i val är bara ett sätt som splittrar kollektivet, att ställa sig utanför de partipolitiska ramarna och enbart koncentrera sig på ekonomisk kamp (facklig kamp, dvs) gör att alla arbetare kan enas kring det, för vi har ju alla samma intresse – att få det bättre rent ekonomiskt. Sen vad vi röstar på eller var vi engagerar oss utanför facket, det är ju upp till oss att avgöra.

Det är mycket det som är LOs problem, att man blandar in politiken i det fackliga arbetet. Jag själv skulle aldrig rösta på S, över min döda kropp. Och då vill jag inte att den organisation jag stoppar in pengar i varje månad ska stödja ett parti som jag inte stödjer. Jag vill stoppa in pengar i en organisation som kommer använda pengarna till sina medlemmar (kurser, tidningar, bildning, strejkfonder och såna saker) därför är ett medlemsskap i LO otänkbart för mig. Inom SAC finns det mindre pengar, men färre anställda, och pengarna kastas inte in i partier eller andra intresseorganisationer, politiska såväl icke-politiska, utan stoppas rakt in i medlemsverksamheten. Utbildning, medlemstidningen Syndikalisten, det utåtriktade organet Arbetaren, strejkfonder, ekonomiskt stöd för LS etc etc.

Ekonomisk kamp enar oss alla på en och samma arbetsplats, för vi har ju samma intresse av att ha det schysst på jobbet, en bra lön och bra villkor. Politisk kamp splittrar oss för det har aldrig i världshistorien funnits en totalt enad arbetarrörelse som haft samma politiska, moraliska och filosofiska uppfattning och agerat därefter. Det är liksom det fina med syndikalismen, att man skalar bort all politik och alla ideologier, och samsas kring ganska enkla principer och samlas kring det ekonomiska intresset – Vi gemensamt vill ha bättre lön, vi gemensamt vill ha tryggare arbetstillvaro – vi tillsammans på den här arbetsplatsen / inom den här branschen. Därifrån ska vi organisera oss, inte för att bygga ett politiskt alternativ. Att en del ser logiken såhär:

Arbetarklass = Vänster  = Värvningsmaterial för oss och den Socialistiska Läran (SL)

Är ju rent av efterblivenhet i dess renaste, ärligaste och skamligaste form.

Det ska vi inte syssla med.

Det är ungefär därför det inte finns någon mening med att försöka trycka ihop LO och SAC, vi har ju båda det gemensamma intresset att organisera alla arbetare och därmed utgöra en stark maktbas gentemot arbetsköparna och näringslivet, men vi har ju fullständigt olika uppfattningar om hur vägen dit ska gå och vad som vi har gemensamt etc. Samarbete kring frågor där alla har ett gemensamt intresse, exempelvis bevarandet av A-kassan, är fördelaktigt. Och när A-kassan var en het potatis 2006 så sträckte SAC ut handen för ett samarbete, som LO vägrade ta. LO ville inte ens stödja SACs strejk som skulle ta ut samtliga LS-medlemmar. Och LO ville framförallt inte samarbeta med frågan kring A-kassan. Det hela var så sorgligt att det arrangerades två parallella demonstrationer med samma paroll och samma krav – samtidigt – i Stockholm. Den ena var SACs. Den andra LOs. Ett sorgligt resultat när man inte kan samsas kring praktiska frågor där man tycker exakt likadant, och låter organisationsfetischen gå före. Och i det här fallet var det inte ”extremistfacket” SAC som var sektiga av sig. Utan ”det stora seriösa” LO.


Vad gör vi? Nu kör vi!

mars 2, 2011

Att det råder bitter fejd mellan Socialdemokratin och Syndikalismen kan nog de flesta som har någorlunda koll på fackföreningsrörelsen i Sverige inte ha missat. Det pratas om ”den andra arbetarrörelsen” med syftning på de motstridiga arbetarna inom SAC. Och konflikterna är många och ofta väldigt olustiga. En del inom såväl den syndikalistiska som den socialdemokratiska rörelsen vill ju gärna se en total fred mellan fackföreningarna, men då är ju frågan om det går? Och vad man har att tjäna på det?

SAC hade en uppgång på tidigt 1900-tal. Efter bildadet 1910 efter LOs nederlag i storstrejken så dröjde det inte länge innan de båda fackföreningsparterna skulle behöva drabba samman. Vid en konflikt mellan Ekträsks LS , Lossmen-Sävsjöns LS – och – Skogsbolagen Holmsund, Sandvik och Mo & Domsjö, den s.k. ”Stripakonflikten” som det diskuteras och memoriseras i boken ”Samhällets fiender” så började Socialdemokraterna inleda en högoffensiv mot SAC med målet att krossa den syndikalistiska fackföreningsrörelsen, då den inte var foglig utan vild och en orolig part att ha och göra med.

Lockouten i Stripa blev en väldigt dyr konflikt för SAC, trots att insamlingar gjordes för arbetarna, så blev det kostsamt och de interna diskussionerna om hur kampen förts pågick ständigt. Men säg den arbetsplatskonflikt som inte ballat ur i stora interna splittringar. Under de åren som gick, 1924-1926 var stora mängder av SACs medlemmar ute i långdragna konflikter, som tärde väldigt mycket på LS strejkkassor såväl de centrala strejkkassorna och missnöjet med det ”usla understödet” ökade. Och inte blev det bättre rent ekonomiskt när människor lämnade organisationen.

Men självklart var det inte bara LO som tryckte på SAC, utan interna motsättningar fanns ju redan på den  här tiden. Åsikterna om hur bl.a stripakonflikten skötts gick isär och 1928 bildades Syndikalistiska Arbetar-federationen som vars kritik mot SAC var ungefär som kritiken SAC hade mot LO när det begav sig 1910. Denna utbrytning gick sedan tillbaka till SAC 1938. SAC tappade mängder av medlemmar under 1900-talet och det av flera orsaker. En del orsaker var det att olika LS bröt sig ur, antagligen för att man hade andra idéer om hur samhället skulle skötas, hur den fackliga verksamheten skulle skötas, för att man var missnöjda med Centralstyrningen inom SAC, en del har lämnat för att dom ansett att SAC är för dyrt och byråkratiskt att bedriva facklig verksamhet i. Det finns en annan rätt bra bok i detta ämne (som förvisso riktar in sig på några enstaka utbrytningar, men för den som är intresserad…) och det är ”Patriarkernas uttåg” (Federativs)

Resultatet av den konflikten i Stripas gruvor var att den socialdemokratiska regeringen Sandler tvingades avgå från makten, då frågan som fick regeringen att avgå rörde hurvida man skulle kunna skicka arbetslösa till arbetsplatser som det pågår en konflikt på (strejkbryteri med andra ord) Efter detta nederlag arbetade LO tillsammans med Svenskt Näringsliv för att hålla bort Syndikalisterna, som på den här tiden (30-talet) dominerade inom skogsindustrin, gruvindustrin och bland rallarna. Stora, rent ekonomiskt viktiga, arbetsplatser dominerades av syndikalister och då motviljan för fredsplikt och en annan syn på hur samhället ska förvaltas är den dominerande tanken inom syndikalismens rörelse i Sverige, så var det ju såklart ett jävla gissel att behöva ha med oss att göra. Svenskt Näringsliv, dåvarade SAF (Svenska Arbetarsgivar Föreningen) ville gärna ha en part man kunde förhandla ”sansat” med och som skulle få vara den fackliga representativa biten på arbetsmarknaden, man ville inte heller ha syndikalisterna där, eftersom dom inte skulle kunna se det politiska kontexterna i arbetsmarkandsförhandlingarna, som LO-facken gjorde. Syndikalisterna ville ha klasskamp och ville ta över samhället, det var liksom ingenting man dolde, medan Socialdemokraterna ville förvalta makten inom den kapitalistiska staten, och inte var lika pigga på att använda arbetskraften mot arbetsköparna.  Syndikalisterna ville inte bygga det socialdemokratiska folkhemmet, där arbetare och företagare skulle samsas och bygga och förvalta Sverige.

Iallafall.. man såg till att Syndikalisterna motarbetades på arbetsplatserna genom att propagera emot dem, en film vid namn ”När ängarna blommar” gick på bio och som handlade om en ung motstridig arbetare som hamnar i konflikt, filmen sägs symbolisera förhållandet mellan syndikalismen (den unge Gunnar som går från handling till direkt aktion, attackerar strejkbrytare och vill hellre göragöra än prataprata o.s.v..) och som ses som galen och oseriös och rent av farlig, av de andra ”äldre och visare” arbetarna. Fadern (LO) är vis och har långtgående planer för hur strejken ska utvecklas och hur kampen ska pågå, sonen Gunnar (SAC) är den som är ung och naiv, har rätt i grunden men i praktiken blir det bara fel. Ett citat ur en analys från boken ”Samhällets fiender” som iallafall jag tycker är ganska rolig:
‎”Någonting nytt har tillkommit i bilden av syndikalisten: han sköter sitt arbete och super inte. men han är också feg, våldsbenägen och odisciplinerad. han är attraherad av flickan men är obenägen att ingå giftemål eller utfästa löften om en gemensam framtid”

I slutet av filmen inser Gunnar att han varit dumdristig och gjort fel, och försonas med sin far. Vilket också antagligen är hur socialdemokraterna och LO vill att Vi ska göra.
Men det kan dom ju fetglömma.

En motion kom upp en gång på en SAC-kongress om att lägga ner och gå upp i LO, och det var nära, då det ekonomiska läget inom organisationen var katastrofalt och sedan fanns det ingen mening med att kämpa inom ett syndikalistiskt fack eftersom den Socialdemokraterna fackföreningsrörelsen var på frammarsch, organiserade fler och fler människor och trängde undan syndikalisterna. Men man sade nej, det fanns hopp. Och det var bara en fråga om när det skulle vända. Fram till 50-talet var det SAC som skrev avtalen inom stora viktiga branscher i Sverige, skogsbranschen var en sådan. Historiskt sett har SAC varit starka bland skogsarbetare och det är trist att den branschen nästan dött ut idag, till förmån för andra branscher såklart. Historien ska ju ha sin gång & allting ska ju utvecklas.

Sedan kom ju det som många kallar för ”Den mörka tiden” När vänstermänniskor gav sig in i SAC, letade sig in i organisationen och började syssla med klimatkamp, miljökamp, mot kärnkraft och annat ofog som inte hör hemma i en fackförening, utan i en politisk rörelse. Denna perversion av sveriges stålhårdaste fackförening borde vara förenat med dödstraff kan man tycka idag, men resultatet av denna nedgradering var den s.k. ”Fackliga re-organiseringen” som man hört om så mycket. Men vad är det egentligen?

Re-organiseringen är vändningen tror jag. Det handlar inte bara om de där jävla ombudsmännen alla stört sig på. Jag störde mig på det också. Hur kan ett syndikalistiskt fack, syndikalismen som i grund och botten bygger på människans egna förmåga att organisera själv utifrån sin vardag, ha representanter för sina medlemmar? Det fungerar ju inte så. Ombudsmännen var bara en liten del av allt re-organiseringen står för. Om man kunde stöpa om den till en bok så hade det varit Min Heliga Skrift antagligen. Det handlar om att gå tillbaka till där vi var innan det började spåra ur. På 20-talet någongång. Vi ska bygga upp driftsektioner (lokala klubbar) på arbetsplatser, bistå varandras driftsektioner med hjälp, dels kamrater sinsemellan i samma branscher, men också via syndikaten, en syndikalistisk bagare ska känna en plikt att ställa upp för ett syndikalistiskt vårdbiträde eller en syndikalistisk tågförare. Jag börjar i en ny bransch nu snart, in i osäkerhetens arbetsmarknad med allt där omkring. Och jag kommer stanna kvar i LS, som jag varit inskriven som arbetslös i. Drömmen är att få organisera på arbetsplatsen och inte göra det för att kunna bråka – som många tror att vi är medlemmar i SAC för – utan för att kunna bygga en kollektiv gemenskap grundad på våra förutsättningar och som inte resulterar i att när vi behöver hjälp så kommer en fet ful jävla ombudsman och säger åt oss att sluta gapa och börja jobba. Det kommer vara fruktansvärt svårt och frukterna av arbetet som nu pågår på LS-nivå runtom i landet kommer vi nog inte skörda förren om 10 år eller något säkert. Många LS har svårt att överleva för att medlemmar är svåra att aktivera och för att många flyttar från de mindre städerna till storstäderna, men det är bara att acceptera att med samhällets utveckling tillkommer ju den politiska och den ekonomiska utvecklingen, vi måste ju vara en del av den istället för att försöka hålla fast vid det som varit.

Vi är bara framför det som komma skall. Det är fyra år av alliansen uppbackat av SD och en sönderslagen ”opposition” i kraftig identitetskris, politiskt och organisatoriskt. Det är en vänsterrörelse som är svag och som riktar fokus på helt fel saker. Det är en nyfascistisk  våg på intåg (om vi ska se till hur det ser ut i övriga europa) det är en försvagad traditionell fackföreningsrörelse. SAC är svaga, har alltid varit, det ska aldrig stickas under stol med, men vi måste bygga vidare så vi står rustade för den dag det verkligen händer. Den dag vi kommer behöva alla de organisatoriska instanser som idag inte finns, den dag då det kommer märkas att det är en fri fackförening som är den bästa fackföreningen.