Prioriteringar är också en klassfråga

Läste i DN att man vill satsa ännu mer på spårvagnarna, och det ska ske på bekostnad av andra projekt. Tänkte vid första sekunden att ”hm, ja om dom ska satsa på kollektivtrafiken främst och låter det gå före bilar och sånt så är det väl bra..” läste in mig lite i artikeln och slutade med att jag blev rätt förbannad.

”En ny SL-utredning visar att Spårväg Syd knappast lockar så många resenärer att det är värt att bygga spår. ”

Det beror ju helt på var spåren är dragna och vilka de riktar in sig till. Det är ju inte av en slump som spårvagnen i folkmun kallas ”NK-Expressen”, den går ju bara en ganska begränsad sträcka, djurgården och till centralen, lagom framför NK. Det lockar ju en viss typ av människor (rika vidriga östermalmskärringar och djurgårdspatrask (nu fick jag skriva det, tack)) vilket faktiskt inte utgör en majoritet av stockholmare och de som vistas i innerstaden. Sen kollar man på vad som går i kollektivväg på samma sträcka som spårvagnarna. Dels har vi tunnelbanan. Sen har vi innerstadsbussarna. Sen har vi det löjligt lilla avståndet mellan djurgården och NK så man kan ju faktiskt gå om man känner för det. Givetvis är det inte värt att bygga spår i småskala, det tycker väl ingen?

Det ska ju byggas ut mer spår till förorterna och bättre förbindelser där, för det är ju där alla människor bor (det bor ju exempelvis över 70,000 i enbart Haninge och vi förlitar oss på ett pendeltåg i kvarten/halvtimmen och en-tre bussar för att ta oss till stan) och där man borde lägga resurserna. De i stan har ju sina bussar samt ett välfungerande innanför-tullarna-nät av spår och kollektivtrafiksresurser.

Men någonting säger mig att politikerna (och SL, som givetvis styrs genom politiker) inte vill bygga så att Ahmed från Jordbro eller Johanna från Södertälje ska kunna ta sig till stan, de kan väl fan nöja sig med de där pendeltågen som inte fungerar, eller ta tunnelbanan om det nu finns nån där ute.. (det gör det inte.) man vill ju bygga för de rika, de nyrika och ”det fina folket” som bor i stan eller nära stan i närförorter. För det är den köpstarka medelklassen man vill ha i stan, inte den smutsiga arbetarklassen o.s.v.

I en annan artikel så presenteras en idé om att ersätta de ”blå bussarna” (innerstadsbussarna)

”De blå bussarna ska ut – spårvagnar ska in. År 2030 ska Stockholm vara en modern spårvägsstad med sex spårvägslinjer i innerstaden och sammanlagt 125 spårvagnar.  Mångmiljardsatsningen kräver att spårvagnarna prioriteras på bekostnad av bilar, cykelbanor och parkeringsplatser.”

Att det bekostas på bilarna är väl ett bra sätt, med tanke på att flera regeringar och stadsborgarråd på rad nu sagt att Stockholm ska sikta på att bli en miljöhuvudstad, och att det satsas så folk hellre tar tåget/bussen än sitter i kö och spyr ut avgaser är väl bra. Självklart tycker jag inte om onödig bilism. Men ännu mer självklart vet jag ju att man inte kan ersätta bilen helt. I storstäderna, för privatresande givetvis, men för export/import osv tror jag fortfarande bilen är det hållbaraste alternativet.

”Det blir allt trängre i kollektivtrafiken. På tunnelbanans viktigaste stationer är perrongerna nästan helt fulla i rusningstid och de blå stombussarna går ibland så långsamt att det går fortare att gå.”

Men varför ska man då bygga spårvagnar, istället för att satsa på tunnelbanenätet? Det blir trängre, men varför flytta trängseln till gatorna, Stockhoms stadsbild är ju fortfarande densamma som för 100 år sedan, då färre människor bodde i / rörde sig i stan, och det går ju inte att flytta på husen så det blir bredare vägar (därmed mer plats för bilar/gång/cykel/spårvagn/buss) så då kan man ju gräva ner skiten under marken, vilket har visat sig vara en hållbar utveckling. Om en spårvagn börjar haverera och står still så stannar det ju upp all annan trafik och skapar oreda på marknivå. Medan en tunnelbana bara påverkar tunnelbanenätet (och det har SL en strategi att använda ersättningståg/bussar när det totalfallererar) varför ge upp någonting som fungerar bra? Och varför satsa på spårvagn? Vi är ju inte Göteborg. Vi är inte Norrköping heller. Och vi har ett utbyggt tunnelbanenät som borde användas ytterligare. Och nu bygger man ju ut Citybanan också. Förstår inte hur spårvagarna ska kunna lösa trängseln, den kommer ju bara spä på den ytterligare. Gräv ner skiten!

”Uppbyggnaden av ett spårvägsnät i innerstaden kommer att ske i etapper. I första etappen ingår en förlängning av Spårväg City till Ropsten, en upprustning av Lidingöbanan och att de nya linjerna 5 och 6 blir stombusslinjer.”

Första etappen blir i innerstaden (dvs innanför tullarna där inga vanliga människor bor) sen ska man satsa på Lidingöbanan. Någon förvånad? Nej, överklassghettot Lidingö går såklart före de andra förorterna, det är ju trots allt en ”fin” ö. Det bor bara 43,000 och så slår man ut det mot Haninge, där det bor 70,000 och pendeltågsnätet är helt jävla värdelöst. Och då bemöter jag inte ens behovet av upprustning i tunnelbanenätet.

”I andra etappen förlängs Spårväg City till Centralen, stombusslinjerna läggs om så att de får den framtida sträckningen och linje 4 blir spårväg från Radiohuset till Fridhemsplan.”

I andra ertappen tar man ännu mer i stan och de olika redan högtrafikerade (fridhemsplan har buss och tunnelbanelinjens blåa resp. gröna linje som passerar) delar. Varför prioritera…

”I tredje etappen blir hela linje 4 spårväg som förlängs till Slakthusområdet och Slussen förbereds för spårväg.”

Ja, varför bygga utåt när man kan bygga ännu mer centralare och lite på söder.

”Nästa etapp består i att spårvägen byggs från Centralen via Fridhemsplan till Stora Essingen och att det blir blir spårväg mellan Solna centrum och Södersjukhuset.”

Nästa ertapp blir ut mot Solna, en närförort där många arbetsplatser ligger och som många Stockholmare arbetar i.

”I sista etappen blir linje 5 mellan Liljeholmen och Karolinska spårväg liksom – kanske – linje 6 mellan Norra Djurgårdsstaden och Karolinska.”

Och så kör man ut mot Djurgårdsstaden och liljeholmen, ett område som är i stort behov av utbyggd kollektivtrafik, det bor ju hela 4 203 personer där. Varför satsa på orter med stor folkmängd som nyttjar kollektivtrafiken, när man kan göra det lyxigare och lyxigare för idioterna i nära innerstan/innerstan?

”– Spårväg har betydligt större kapacitet än stombussar. När Stockholm växer klarar vi inte kollektivtrafiken med enbart tunnelbana och bussar, säger trafiklandstingsrådet Christer Wenner­holm(M).”

Den här Christer är ju känd för att han vägrar utveckla det han säger och har aldrig några kommentarer. Så vi lär aldrig få svar på den här frågan;

Hur har spårvägen större kapacitet än stombussarna? För att dom tar in 240 personer (eller hur det nu var?) men dom tar upp mer plats? Ett tunnelbanetåg (av modellerna C20 och C20F) kan få in 1000-1200 trafikanter (stående och sittandes) som mest. Det jämfört med de skruttiga spårvagarna som kan få in 240-250 personer. Men varför bygga ut tunnelbanenätet som har kapacitet att ta in fler människor, när man kan tvinga in dem i små spårvagnar på marknivå?

”En förutsättning för att spårvagnarna ska kunna hålla den hastighet – 20 kilometer i timmen inklusive hållplatsstopp – som anses rimlig, är att de prioriteras framför annan trafik.”

Så varför äventyra det, kör om dem till tunnelbanor så har dom hela tunnlarna för sig själva. Tunnelbanan fungerar ju förhållandevis rätt bra i Stockholm. Det är pendeln det faller på. Den tål ju varken regn, snö, sol eller vind. Och ”Signalfel” verkar vara något SL har stora, stora problem med.

Så sammanfattningsvis så ska man satsa miljarder på spårvagnar som:

1. Inte ska gå ut ur innerstan/närförorterna (som bara är Solna och Liljeholmen i detta fall)

2. Inte tar mer än 240 människor medan ett tunnelbanetåg kan få in över 1000 personer.

3. Skapar såna här jävla dårar

 

Grattis skattebetalarna!

Antingen så lämnar ni in en avskedsansökan och flyttar till en vanlig lägenhet. Sen kan ni ju betala era räkningar själva. Och betala era lån själva. Och finansiera ert barn själva. Isåfall får ni ha hur många barn ni vill. Eller så visar ni respekt mot resten av svenska folket, och gör abort medan det fortfarande är lagligt.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD1, SvD2

Men sluta böla

Det kan inte vara lätt att vara Sverigedemokrat just nu. Och det ska det ju inte vara heller. Sverigedemokraterna har ju etablerat en bild av sig, under många år nu (faktum med att det exploderade inför riksdagsvalet 2010, men det var ju en strategi partiet använde sig av redan 2002-2003) om att det ska vara så jävla synd om dom. Dom är ett utanförskapsparti. Dom som säger som det är men som alla skrattar åt och motarbetar, i ”demokratins namn” och gud vet vad. Lite samma strategier som foliehattarna från Vaken.se använder sig av, dom sitter sanningen och regeringen gör allt för att tysta dom, för dom vet ju minsan att 9/11 var ett s.k. ”inside-job” för att kunna attackera Irak.. ja, och Sverigedemokraternas variant av denna idé är att dom blir isolerade från den allmäna politiska debatten för att dom säger det ingen annan vågar säga, dom står för Vanligt Folks värderingar, politikerna har svikit folket etc etc.

Den som är någorlunda insatt i den politiska debatten i Sverige vet mycket väl vad jag pratar om. Det är ett parti som det bara är jävligt synd om. Det är inte lätt att Lars Ohly vägrade sminka sig samtidigt som Jimmie Åkesson, det är inte lätt att varje gång man ska ha en demonstration mot någonting så ska man behöva ha en kvarts miljard i polisbudget, behöva åka bort i abonnerade bussar etc. Det är inte lätt att bli beskylld för rasism vad man än säger, eller att man är ett högerparti fastän man försöker flörta åt sig LO-väljare, precis som Moderaterna och alliansen gjort. Nåja.

Nu senast är det ju ett jävla bölande om Norge. Från SDs sida. Dom fick inte hålla tal eller lägga rosor under SSU:s minnesceremoni på Sergels Torg i Stockholm. Det är så jävla synd om SD. Dom sörjer ju också det som hänt. Det är aldrig rätt att döda människor som inte tycker som en själv, och så vidare. Men skoja om det och tycka att det trots allt är lite roligt och rätt – det kan man. Nu är ju jag ingen sossekramare, över huvudtaget, det måste ju ni som läser denna blogg ändå ha insett vid det här laget, men man kan ju faktiskt inte förvänta sig att få närvara på sossarnas minnesceremoni när man har i bagaget att slira runt med Palme-visor och vitmaktsånger. Sen att man kommer ur den högerextrema rörelsen, hur mycket man än vill förneka detta, gör ju inte saken bättre.

För är det någonting SD försöker tvätta bort, och verkligen vill ta avstånd ifrån – så är det ju just den högerextrema rörelsen. Men det går ju inte. Patriotismen och Nationalismen är så  jävla genomborrad av nazistiska influenser och högerextrema politiska idéer, så det går inte att ”bara vara nationalist” utan det kan ta ett tag, det kan ta ett bra tag, eller så tar det ingen tid alls, förren alla suspekta och konstiga idéer kommer fram. Jimmie har ju inte bakgrund i vitmaktrörelsen, han var aldrig skinhead på 90-talet. Men precis som alla andra partier och organisationer, så är inte Ledaren partiet. Hur många såna här halvtokiga eller fruktansvärt obehagliga SD-lokalpolitiker finns det egentligen inte? Det känns som det varit några gånger i månaden det senaste året som man läst om kommunpolitiker som öppet stödjer attentatet i Norge, som är rasister, som diggar vitmaktmusik och så vidare. Det är för att många av SDs gräsrötter och lokala politiker och aktivister – har bakgrund i den högerextrema rörelsen.

Om SD hade velat tvätta bort sin högerextrema bakgrund, så måste dem ju faktiskt lägga ner hela partiet och hitta på något annat. För det går inte att vara nationalist i Europa idag, utan att det på ett eller annat sätt vävs in högerextrema åsikter, samröre med konstiga organisationer, ideologiska idéer och ståndpunkter som kommer någonstans varifrån.. om vi ska göra en ful jämförelse, så går det faktiskt att vara Kommunist utan att nödvändigtvis digga Sovjetunionen och massavrättningarna i Gulag etc, det går faktiskt att säga att Karl Marx hade helt rätt, Lenin var intressant och det går att ha sina idéer om hur produktionen av samhället ska förvaltas, utan att trampa i massmord-diktatur-fascist-fällan.

Men Sverigedemokraterna kan ju inte det. För hela den högerextrema rörelsen/alla rörelser som ingår i denna kategori, från mörkblåa Contra (För Kapitalism – Mot Socialism etc) till NSF till Bevara Sverige Svenskt, så finns det fumliga kontakter, konstiga utspel, urspårade nazistdemonstrationer, skinskallegäng etc. Alla går att koppla med varandra. Medan vänstern är flera rörelser, med samma mål, men oftast håller man sig ändå nogrann med skiljedomarna, varför inte SUF är som RKU och så vidare. Visst, vi alla vill ju ha det här lyckoriket som man talar om, men vägen dit är lång och man har olika sätt att se på saken.

Det är så jävla synd om mig 😥

Men det var ju inte vänstern det handlade om, det var ju trots allt SD. SDs taktik är att spela martyrkortet, vilket har fungerat, men som dom överanvänt och spelat över. Nu fungerar det inte att böla om att man är utstött, för nu sitter man i riksdagen, nu är man normaliserade. Nu fungerar det inte att böla om att man inte får närvara på minnesceremonier – för man har ändå ingenting där att göra! Att försöka sminka bort sin fula bakgrund är ungefär som att tejpa ett par trasiga skor. Det kommer bara spricka på nytt förr eller senare, och alla kommer se att det är trasigt och borde kastas åt helvete egentligen.

SD tror jag har spelat ur sin roll på så vis, men det betyder ju inte att vi inte ska underskatta deras potencial. Dom hamnade ju faktiskt i riksdagen, dom hamnade ju faktiskt där genom att spela på folks missnöjen gentemot politikerna och invandringen, och än så länge har ju inte SD kunnat få igenom sina egna krav eller påverka den politiska situationen i Sverige, utan bara fortsatt mala på om hur synd det är om dem, och stödröstat med alliansen eller oppositionen när dem kunnat tjäna på det. Och förmodligen lessnar människor på denna attityd, lova lova men inte genomföra. För hur mycket av SDs visioner och mål har påbörjats eller delvis lyckats? Inte så mycket vad jag kan se.. och SD, till skillnad från Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centern, kommer inte ur en folkrörelse, det finns inga trogna supporters, så när det går dåligt drar råttorna från skutan, och SD kommer gå under, dvs åka ur, och ingen jävel kommer fiska upp dem. Och den nationella politikens prövotid på riksdagsnivå är förbi.

Varför?

Jo, för att SD bara är ett pajasparti, kort och gott. Det är inte svårare än så. Man bygger inte sin rörelse utifrån en … rörelse. Man bygger den på ett skal, ett politikparti, inget folkrörelseparti. Hade SD riktat in sig på en grupp människor, en subkultur, en yta att verka utifrån (som Sossarna hade arbetarrörelsen, centern bonderörelsen och KD den kristna rörelsen.) så hade man haft ett starkare arsenal. Nu är SD lite som ett anabola-monster, uppumpad och redo för fajt, men sen när anabolat tar slut så rasar bilden ihop och alla garvar åt en.

Ett ”gott” (hur man nu kan tala om ”gott” och positivt, men ni hajjar) resultat av det i Norge är att Fremskrittspartiet tonar ner sin Islamisthets och inte samarbetar med Folkepartiet i Danmark eller SD. Så var den nordiska alliansen i gungning. Till SDs nackdel. Till alla andras fördel.

Lokala knäppgökar från SD: Trollhättan, Varberg, Uddevalla, Ängelholm, Jönköping, Värmland och det fortsätter. Det här är bara ett axplock från i år, och det finns mer. Men min poäng är nog tydlig.

hatböcker

Under den årliga rövslicksveckan på Gotland, som de stackars gotlänningarna tvingas genomlida, så ägde ett boksläpp rum. En bok om SAC Syndikalisterna har släppts, och boken målar upp en bild ganska få känner igen oss i, (speciellt för oss som är medlemmar i LS av SAC) boken ”Syndikalisternas nya ansikte” analyserar de  senaste årens stora förändringar inom SAC (re-organiseringen dvs) och att SAC kryllar av våldsverkare från autonoma vänstern, utpressar oskyldiga chefer på uteblivna löner och allt möjligt. Lögner staplade på faktafel efter faktafel och neddränkta i dåliga efterforskning ihopsmetade till en sorglig massa, tryckt på omkring 150 sidor. Boken är inte skriven för att bilda arbetarklassen (även om LO står bakom utgivningen av boken och den ena författaren är Byggnads-pamp) utan för att påverka politiker på högerkanten (och inom vänstern) till att ta åt åtgärder mot problemet SAC.

Känns historien igen? I hundra år har näringslivet tillsammans med LO och socialdemokratin kämpat sida vid sida för att bekämpa SAC, av olika anledningar, men de gemensamma anledningarna är ju ganska logiska:

• Både Näringslivet och LO vill ha lugn och ro på arbetsmarknaden. Med fack som SAC så fungerar inte samförståndet som man vill ska råda överallt, då inte SAC omfamnas av fredsplikten och inte sällan nyttjar det.
• SAC pressar upp konfliktstatistiken, och man vill hellre att avlönade ombudsmän och pampar ska sköta konflikter gemensamt med arbetsgivaren, inte att arbetare börjar agera självständigt och utan kontroll av fackföreningarna/arbetsledningen.
• LOs dominans på arbetsmarknaden undergrävs och undermineras av fria fackföreningar, såsom Hamnarbetarförbundet, SAC, m.m

I boken ”Samhällets fiender” så skildras hur LO tillsammans med Näringslivet tog varandra i handen och bestämde sig för att krossa syndikalisterna i Stripa gruva, och det är bara en av antalet konflikter där två motståndare går samman för att ge sig på en tredjepart, som båda har intresse av att tysta. Vi har ju sett under Bernskonflikten att HRF motarbetat SAC och allierat sig med Berns, mot sju städare som valt att organisera sig hos Syndikalisterna. Den förre SEKO-ledaren i tunnelbanan blev sen MTR-ledare och motarbetade DSTS av SAC under deras strejk förra året, och så håller det på.. Det är alltså inget nytt, så bli inte chockerade över att en hatbok mot SAC finansieras och författas av människor ur den traditionella ”arbetarrörelsen” allt är bara en fortsättning på någonting som pågått i över hundra år.

Boken är som jag skrev innan, inte skriven för allmänheten, men det finns ändå ett visst intresse av att så många människor som möjligt ska få läsa vilken dynga det faktiskt är. Därför bifogar jag i detta inlägg en länk till boken på The Piratebay.

Läs: ”PR-kriget mot Syndikalisterna”
Läs: ”Korporativismens kålsupare”
Läs: ”Solklar koppling till Berns”
Läs: ”SAC – Svensk maffia”
Läs: ”Vad ekot inte berättar”
Läs: Ekot
Läs: ”När facket kallas Maffia”
Läs: ”Näringslivets mutkolvar har skrivit en beställningsbok om SAC”

Att inte låta idealismen skena iväg

Ofta när man kritiserar SAC så kritiserar man ju det faktum att man hade ombudsmannavälde, avlönade förhandlare etc under flera års tid, som resulterade i en omfattande passivitetskultur där avlönade ”proffs” skötte det aktiva arbetet på arbetsplatserna, som tanken med självorganiseringen är att personerna som berörs av ett beslut är de som ska fatta en. Nu kanske meningen blev lite konstig, men jag menar att de som ska strida och bestämma hur man ska strida är ju arbetarna själva, det är hela poängen med den organiseringsmodell SAC använder sig av. Och då blir det ju tämligen självmotsägande att ha avlönade ombudsmän och samtidigt förespråka arbetarklassens egna frigörelse, fri från ”proffs”hjälpen. Det är ju något man tänker sig att partiet, avantgarde-partiet, som ska stå längst fram på barrikaden och leda massorna, skulle tycka o agera. Inte en frihetlig organisation med basfacklig verksamhet.

Men var verkligen ombudsmannatiden enbart av ondo? Om vi tittar på de årtionden när självverksamheten blev mindre och mindre (men aldrig dog ut, ska man väl tillägga! Däremot var man väldigt dålig på att skriva om de konflikter å segrar olika syndikalistiska driftsektioner och syndikat tog)  så måste vi ju kolla till hur resten av det svenska samhället förändrades, hur de olika villkoren för stenhård klasskamp genom fackföreningsrörelsen tedde sig, de politiska utvecklingarna osv. Sverige gick igenom det som man kallar ”välfärdsår” åren då ekonomin var stark, låg arbetslöshet rådde och stor omfattande sysselsättning, dvs, folk började få det ganska schysst, iaf på arbetsmarknaden. Sen att klassklyftorna var kvar och var ganska grova (vissa bodde fruktansvärt, andra fint, och så vidare) är ju ett talande exempel för att ”välfärdsåren” inte på något sätt minskade eller ens försökte motverka klassklyftorna  i Sverige. I såna lägen är det iallafall svårt att bedriva den form av verksamhet SAC vill bedriva, dvs självverksamhet. Folk med fasta anställningar, bra lönevillkor och bostad etc vill inte kämpa, dom är nöjda och betalar sin fackavgift. När inte det akuta konkreta behovet finns så är det inte lika bråttom med att kämpa. Det vet man ju själv, när man haft en ganska bra anställning, bra lön etc, så är man inte lika sugen på att fajtas, just för att man ser till det personliga behovet primärt, och det är ju inget fel på det i sig, det är ju så vi fungerar.

Och de branscher där SAC varit aktiva, rallar och stenhuggarbranscherna, förändrades, villkoren blev bra eller så avvecklades industrierna (men det märktes ju inte av förren 70-80-90-talen då bruksorternas gapande befolkningsantal verkligen märktes av på riktigt) då tappade ju SAC dels maktpositioner men också politiken gjorde sin entre i SAC, som blev en politisk fackförening som engagerade sig i kärnkraftsfrågan exempelvis.

Ombudsmännen höll igång SAC genom att ta ärenden som kom in från medlemmarna, arrangera studier och hålla igång det administrativa inom organisationen, vilket brukar vara det första som kollapsar när en organisation som SAC börjar fallera. Och sen nu när välfärdsåren är över och det börjar bli krisigt igen (börjar bli? Det är en jävla kris redan nu…) så plötsligt växer SAC igen. Kanske inte i absurda medlemsantal, det får man ju inte sticka under stol med, SAC, liksom LO-förbunden har haft en stor flykt av medlemmar och sen borgarna trakasserade A-kassan 2006 så har ju även det bidragit till att folk lämnat, men från omkring 9,500 medlemmar år 2008 så har man trillat ner på 5,600 medlemmar år 2011. Men vissa LS växer, inte massivt, men stabilt och det är stopp på medlemstappandet verkar det som iallafall, om man ska tolka hur folk i olika LS resonerar när man pratar med dem.

Men det som SAC växt i, är stöddigheten, man har börjat aktivera sig och bli ett störningsmoment (det är sagt som någonting positivt ska tilläggas) på arbetsmarknaden igen, och man tar fler konflikter än på länge, faktiskt så är ju SAC det fack som lämnar in mest varsel till medlingsinstitutet i Sverige och har varit så nu ett tag. Och från att ha organiserat osäkert anställda rallare under Register-löner så har man nu satsat på papperslösa invandrare i resturangbraschen, där man år 2009 -2010 organiserade 10% av de papperslösa i Stockholm, och jag tror inte att den siffran sjunkit sen dess, utan snarare stigit.

Så om inte ombudsmännen hållt SAC, avlönat eller ej, under den här perioden, så hade ju kanske den syndikalistiska rörelsen totalt fallererat och rasat ihop, och haft skitsvårt, för att inte säga omöjligt att starta om nu iochmed den fackliga re-organiseringen? Det tåls att tänka på. Det är mycket kvar att göra, men det kommer löna sig i det långa loppet.

Nu säger jag ju inte att ombudsmän i en syndikalistiska fackförening är att föredra, helst ska ju SAC inte ha mer än 2-3 anställda som kan sköta det administrativa jobbet, all annan verksamhet ska ju vara oavlönad och hålla sig på LS-nivå, men när man kritiserar ombudsmannaväldet inom SAC så ska man ju ha vissa saker i åtanke om vad för funktion de fyllde i det långa loppet.

En annan idealistisk tramsåsikt är ju att man hellre bör vara med i LO-förbundet på jobbet än ensam syndikalist, för att annars;

a) utestänger man sig från kollektivet

b) splittrar man kollektivet

c) man ska vara med i samma fack som alla andra.

d) kan man inte göra lika mycket som ensam

Det är ju en ren skitåsikt för att prata klarspråk. Splittra kollektivet gör man inte pga olika facktillhörighet, folk håller ihop eftersom de har ett gemensamt intresse; arbetet och alla intressen däromkring (löner, anställningsvillkor etc) och arbetarkollektivets solidaritet gentemot varandra grundar sig ju inte i facklig tillhörighet. Och skvaller från vardera fackklubbar kan man utbyta till sina arbetskamrater, oavsett om några är med i LS och några i t.ex Kommunal. Det viktiga är varandra och solidariteten gentemot varandra, inte gentemot fackföreningen i sig. Fackföreningen är ju ett verktyg på våra arbetsplatser. Och det ska inte vara det som splittrar oss.

Sen kan man agera utan att vara med i samma fack, SAC brukar ju utlysa stödstrejker, aktioner m.m om något LO-förbund ska strejka eller gå ut i konflikt, det är ju ett levande bevis på att tillhörigheten inte är det som spelar roll i det långa loppet.

Men det är ju en typisk vänsterist-flum-idé. Gudskelov är dessa typer av ”vänster”människor duktiga som fan på att prata. Men fruktansvärt värdelösa på att agera.

Nu har jag varit medlem i LS i ett år och två månader, det firar vi med lite lästips här på bloggen: ”Vi är inga kampanj-nissar” sen måste vi ju givetvis bjuda på musiktips: här, här å här.

Du gamla, du sjuka..

Det är ett jävla påhitt, det här med nationaldag. Det som jag brukar tänka på när jag tänker på 6 juni är att Sveriges samlade dampläger (naziströrelsen) samlas och demonstrerar, och det är motdemonstrationer, och sen tar den bekväma myspysvänstern avstånd från den elaka vänstern, och sen hetsar liberaler om åsiktsförbud och att både vi och nazisterna är två sidor av samma mynt, jadda jadda. Fullständigt historielöst och inskränkt och nästan farligt sätt att se på klasskampen och kampen mot fascismen.

Men nu har det blivit lite annorlunda. Nu är det ju ingen nazistmarsch i Stockholm längre, jaha, vad fan ska vi göra då? På skansen håller kungen tal och man får en liten pappflagga att vifta med, några bränner flaggor i Tanto och SDU krökade på Djurgårn ihop. Det här landet är ett jävla skämt för att prata klarspråk.

Missförstå mig inte, jag älskar (landet) Sverige. Jag älskar skogen, städer, är genuint historiaintresserad, vi har en superintressant arbetarrörelse och vi har skitit ut många duktiga artister, konstnärer, författare och så vidare. Men vad symboliserar det? Vad identiferar man sig med? Ett land är bara en administrativ yta. Sitta på internet vid en dator kan jag lika gärna göra i ett annat land. Äta mat kan jag göra någon annanstans. Men nu befinner jag mig här, och det är inte mer än så. Eller är det det?

Borgarna vill gärna att vi alla ska samlas kring någonting vi har gemensamt, och som inte kan skapa konflikt mellan oss. Det vill även fascisterna. Det kallas för klassfred och det är det fulaste ordet jag vet nästan. Då spelar det ingen roll om din chef sparkar dig på måndag, om din granne är nazist eller om din kompis är medlem i SSU. Vi är ju alla svenskar och ska samlas kring identiteten ”Svensk”. På så vis sopar man undan den konflikt som varit genomgående under hela människans utveckling (0kej där tog jag i, men ni förstår var jag är på väg va?)  nämligen klasskonflikten. Oavsett om jag är född i samma land, samma stad, ja t.o.m på samma gata, som min chef, så har jag ingenting gemensamt med henne. Vi pratar samma språk. Våra föräldrar är svenska medborgare, vi äter samma mat. Men det är inte mer än det. Vi går fullständigt emot varandra på det ekonomiska, vilket för mig är det avgörande som skiljer folk från folk. Du kan vara hur trevlig som helst, men det du representerar får mig att vilja kräkas, kan man säga.

Nej, på 6e juni ska vi alla, direktören såväl callcenter-slaven som den arbetslöse invandraren som nekas jobb på jobb samlas under samma fana och vara stolta över det vi har gemensamt. Och vad är det som är ”Sverige” ? Jag tänker mig staten Sverige. Den borgerliga demokratiska staten Sverige, där de politiska partierna är kopior av varandra (seriöst, avskaffa partisystemet, det är ju ingen jävla skillnad på någon av dom ändå… slöseri med resurser och tid att fejka ett val var 4:e år som man får vara med och ”bestämma” i) och vi ska skapa vinster åt våra chefer som sen stoppar majoriteten av kakan i egen ficka. Det är för mig obegripligt hur en sådan uppenbar konflikt kan gömmas så snyggt, förklaras så vackert och viftas bort som om det bara är ett missförstånd. För det är ju ren plundring.

Svenska staten är då inget jag sympatiserar med. Jag har aldrig haft något gemensamt med den, eller någon annan stat för den delen. Jag vill krossa staten, och det vill jag ju för att jag älskar mitt land och alla som bor här, oavsett varifrån dom kommer och allt det där, vi har ett gemensamt intresse – och det är att ta över den här världen. Borgarklassen har massor av vapen, pengar och det använder dom för att vidbehålla makten över hela jordklotet, medan majoriteten människor är slavar under dom. Även i mysiga mellan-lagom-Sverige som ändå ”är ganska okej” som folk säger.

Vi lever i ett jävla klassamhället vi med. Och det blir tydligare ju mer tid det går. När man inte har råd att laga sina tänder, meden andra åker på sprutar-resor titt som tätt. Vissa har inga jobb och snor mat för att inte behöva svälta, medan andra kan vaska den ena flaskan champagne och dricka den andra. En del av oss blir nekade jobb och har magsår för att snart kommer Inkasso-breven börja trilla in om man inte fixar sin tillvaro, medan andra har så mycket pengar så dom inte har någon uppfattning om hur jävla mycket dom har.

Och dom ser ju ner på oss. Dom vill ju inte ha med oss att göra. Det är inte det där samförståndet som det talas så fint om, det är ju också spel för gallerian. Och det är inte bara envängskommunikation, det är ju extremt ömsesidigt. Någon sliskig  brat från Djursholm kommer aldrig bli min vän, och vi kommer aldrig kunna se på varandra på ett jämnlikt sätt. Och vi kommer inte att enas under en fana. Det kommer inte hända.

Och så firar vi ju av världens dummaste orsaker. Vi har ju ingen anledning att ha den där dagen ens, det funkar ju som ursäkt för Frankrike, Norge m.fl som har revolutioner osv att luta sig tillbaka på, en dag att få känna sig lite lagom punchpatriotiska. Men när vi hissar en fana som vi tvingades få när vi tvångskristnades för längesen, så undrar jag var fan man ska börja kritisera. Var ska jag börja egentligen? Våra kristna värderingar som vi tvingades på och tvingades sluta vara hedningar? Alla konstiga regeringsformer, kungar och skit som ursäkten till att fira nationaldagen? Alla löjliga hycklande spektakel? Alla muppiga nazister? Nä, fy bara fan säger jag.

Söndrandet och härskandet

Ett välkänt borgerligt trick för att lura folket (eller multituden, arbetarklassen eller vad fan ni nu vill kalla det) är att framställa sig som progressiva; ”vi vill lösa det här problemet”. Överlag så riktar sig lösningen vid en första anblick in på att gynna samhällets utsatta delar, som unga med invandrarbakgrund. Vid en andra anblick så ser man den kapitalistiska cynismens onda grin, och inser att syftet inte är att hjälpa de som har det ännu sämre än lönearbetarna, utan att bakvägen ge sig på de skikt av folket som fortfarande behåller tron på välfärdsstaten, ochvill rädda den.

Trots allt är ju tanken att sänka lönerna på vissa yrken där man bara arbetar i början av sin karriär, för att därefter gå vidare i livet – mot självförverkligandet, en medelklassens drömvärld, vilken är lika ouppnålig för oss unga prekära (pojkar) som klassens snyggaste tjej. Vi har alltså en situation där dagens situation ses som evig, när verkligheten – sedd som ett då, ett nu och en framtid – visar oss något annat: de jobb där lönerna ska sänkas breder ut sig mer och mer; ett postindustriellt samhälle är visserligen inte här imorgon, men fler och fler av oss unga – såväl som en mängd äldre – befinner oss i en värld där dessa ingångsjobb kanske blir hela livets jobb.

Att spela ut olika grupper mot varandra är en lika borgerlig tradition som motståndet mot demokratin, men söndrandet har de senaste tjugo åren – i och med historiens påstådda slut – fått en makeover, och ses helt plötsligt som tvärtemot vad det faktiskt är. Man angriper en i princip död parlamentarisk arbetarrörelse från en position som ses som progressiv. När den socialdemokratiska reformismen är död, ersätts den av en borgerlig. Oavsett reformism så rör sig dock tiden framåt.

Det vi här ser är alltså inte bara ett problem för oss alla unga, utan även ett problem för oss själva i framtiden. Och när vi blivit äldre och befinner oss kvar i en arbetsmarknad skapad i syfte att förenkla anställning (genom att förenkla att kasta ut någon i arbetslöshet – den enes bröd, den andres död – men brödbiten blir oavsett mindre totalt) så kommer nästa generation ut i världen. Och nästa.

Idén att sänka de rikas löner snarare än de fattigas är så självklar att den egentligen inte borde skrivas ut, men om inte annat visar avsaknaden av detta svar hur jävla sned världen har blivit, och hur pass total överklassens hegemoni är.

Vem fan är arg?

Många av oss är lite för unga för att minnas 90-talet och det tidiga 2000-talets protester; 70-talets hippie- och bokstavsvänster byttes ut mot husockupationer (och vilda strejker), för att utmynna i militant antifascism och enfrågerörelser, vars ända blev Göteborgskravallerna – där polisen inte bara sköt och slog folk sönder och samman, utan även visade att våldsmonopolet fortfarande är störst och starkast.

Men 70-talets kriser fortsatte oavbrutet och blommade i början av 90-talet ut i en systemkris i Sverige, där välfärdsstaten slutade vara progressiv övht och alla plötsligt insåg att den kalla kapitalismen fanns kvar. I början såg vi en förvirrad vänster som vände sig än hit, än dit – för att hitta sin plats. Men efter Göteborgskravallerna svängde det. Klasskampen som gömt sig i 20 år visade sig finnas kvar: Kämpa Tillsammans och Stockholms Autonoma Marxisters teoretiserande, SAC:s återvändande till en vilja att vara ett kämpande basfack – och klasskampen, som framträdde när dimman lättat.

Sen kom krisen. Vi har redan skrivit om såväl den egyptiska/arabiska som den spanska reaktionen, men – bortsett från att det är värmande exempel på kamp – tror jag knappast att Sverige står på tur. Det handlar inte om cynism eller opepp, utan snarare om att vi inte lever i Sydeuropa, utan i spillrorna av en allomfattande välfärdsstat.

Så sent som för ett par dagar sen citerade jag Petters ord att

I Italien, Grekland och England finns det en generation ungdomar som inte tror att deras framtid går vägen över att få ledarskribenter på sin sida, utan istället på den enkla premissen att om det här samhället inte erbjuder dem någon framtid tänker de inte heller garantera sitt deltagande.

och i Sverige lever denna framtid. Kanske inte i praktiken, men i våra hjärnor. Redan på 30-talet visade det sig att ekonomiska krissituationer inte nödvändigtvis leder till ett uppsving för arbetarklassens organisationer, varken i val eller praktiken. Snarare än att vilja befria alla, ville man befria sig själv; kanske rädda sig själv är ett bättre ordval.

Om man lite kallt ska titta på Sveriges historia och nuvarande situation ser man varför vi ligger i lä;

– Sverige har historiskt präglats av en välfärdsstat av toppklass; vi är insocialiserade i en tankevärld där man med lite vilja och jävlar anamma kan nå över sina föräldrar. Det är ideologi i dess mest vidriga roll. Framtiden ser annorlunda ut – vi 80-talister är den första generationen på länge som kommer få det sämre än våra föräldrar. Vi har hopp.

– Den ekonomiska krisen har inte nitat oss lika hårt; studenterna i England revolterade mot en massiv höjning av terminsavgiften; de spanska ungdomarna revolterar mot en massiv arbetslöshet, och en abnormt stor ungdomsarbetslöshet; grekerna är utsatta för massiva nedskärningar efter att ekonomin har kraschat. Vi i Sverige har visserligen sett nedskärningar av mordisk kaliber, men de har inte omfattat like breda skikt, utan snarare kommit i formen av en extra spark på alla som redan ligger ner. Förortsupplopp är som bekant ett inte särdeles offensivt vapen.

– Ett reaktionärt snarare än ett progressivt svar; vi vill skydda det lilla vi tycker oss ha kvar – Sverigedemokraterna snarare än Vänsterpartiet gynnas i valet. Som bekant ska man inte stirra sig blind på valresultat – i valet efter 68-revolten i Frankrike vann högern -, men uppenbarligen så är dagens visa stängda snarare än öppna gränser.

– LO och SAP; på ett väldigt uppenbart vis handlar deras verksamhet i allmänhet inte om att försöka reformera samhället i socialistisk riktning, utan snarare om att administrera nedskärningar och tysta försök till klasskamp och motstånd mot dessa. På golvet ser situationen självfallet annorlunda ut, men att försöka föra klasskamp via dessa organ är uppenbarligen som att försöka ta sig in i Fort Knox genom att banka sin skalle i fortets vägg.

På samma gång är det svårt att önska sig att krisen når hit, att vi plötsligt ska få se högskolan avgiftsbeläggas, eller LAS förintas – utan vi måste hitta vår egen väg i den globala kampvågen. Kanske återuppfinna en revolutionär reformism att enas kring och gå till offensiven med krav på någonting bättre, än försvar av det som redan idag är dåligt; kanske återgå till socialdemokratins tidiga stunder av kamp mot överklassen som Socialisterna; eller kanske bara fortsätta med det vi håller på med – för på rätt väg är vi.

Blott fan och gud vet.

Spaniens ungdom säger lol, FU till nyliberalismen

I Spanien pågår för tillfället protester. Det är varken första – eller sista – gången, men det är den första större ”resningen” sen de arabiska revolutionernas start. Bakgrunden är simpel: dagens ungdom har tappat tron på framtiden, trots att de till skillnad från sina föräldrar inte är uppväxta i en högerdiktatur så tror de inte att dagens parlamentariska demokrati är lösningen. Petter Nilsson beskrev fenomenet på följande vis:

I Italien, Grekland och England finns det en generation ungdomar som inte tror att deras framtid går vägen över att få ledarskribenter på sin sida, utan istället på den enkla premissen att om det här samhället inte erbjuder dem någon framtid tänker de inte heller garantera sitt deltagande.

Idag kan vi kanske lägga till Spanien på listan över länder där ungdomen istället för att gå framåt vill gå åt sidan, och förändra sina möjligheter. Det är alldeles för tidigt för att tala om revolution – till och med för tidigt för att tala om en protestvåg, men hundratusentals unga tycks ha demonstrerat de senaste dagarna; för rätten till en framtid, som dagens kapitalism inte längre kan erbjuda.

Informationen på svenska och engelska är som vanligt tyvärr ganska knapp. Det finns en blogg vid namnet #SpanishRevolution for outsiders, samt en tråd på forumet Revleft.com där det avrapporteras.

För oss svenskar är dessa protester, likt de i England, intressanta för oss, på grund av att likheten är större med dessa än med de arabiska. Vår situation påminner om den spanska, för precis där som här är det de unga som främst får betala överklassens kris. Skillnaden skulle vara att vi fortfarande har en framtidstro här.

Manifestet för protesterna finns här, och är som följande:

We are ordinary people. We are like you: people, who get up every morning to study, work or find a job, people who have family and friends. People, who work hard every day to provide a better future for those around us.
Some of us consider ourselves progressive, others conservative. Some of us are believers, some not. Some of us have clearly defined ideologies, others are apolitical, but we are all concerned and angry about the political, economic, and social outlook which we see around us: corruption among politicians, businessmen, bankers, leaving us helpless, without a voice.
This situation has become normal, a daily suffering, without hope. But if we join forces, we can change it. It’s time to change things, time to build a better society together. Therefore, we strongly argue that:

• The priorities of any advanced society must be equality, progress, solidarity, freedom of culture, sustainability and development, welfare and people’s happiness.
• These are inalienable truths that we should abide by in our society: the right to housing, employment, culture, health, education, political participation, free personal development, and consumer rights for a healthy and happy life.
• The current status of our government and economic system does not take care of these rights, and in many ways is an obstacle to human progress.
• Democracy belongs to the people (demos = people, krátos = government) which means that government is made of every one of us. However, in Spain most of the political class does not even listen to us. Politicians should be bringing our voice to the institutions, facilitating the political participation of citizens through direct channels that provide the greatest benefit to the wider society, not to get rich and prosper at our expense, attending only to the dictatorship of major economic powers and holding them in power through a bipartidism headed by the immovable acronym PP & PSOE.
• Lust for power and its accumulation in only a few; create inequality, tension and injustice, which leads to violence, which we reject. The obsolete and unnatural economic model fuels the social machinery in a growing spiral that consumes itself by enriching a few and sends into poverty the rest. Until the collapse.
• The will and purpose of the current system is the accumulation of money, not regarding efficiency and the welfare of society. Wasting resources, destroying the planet, creating unemployment and unhappy consumers.
• Citizens are the gears of a machine designed to enrich a minority which does not regard our needs. We are anonymous, but without us none of this would exist, because we move the world.
• If as a society we learn to not trust our future to an abstract economy, which never returns benefits for the most, we can eliminate the abuse that we are all suffering.
• We need an ethical revolution. Instead of placing money above human beings, we shall put it back to our service. We are people, not products. I am not a product of what I buy, why I buy and who I buy from.

For all of the above, I am outraged.
I think I can change it.
I think I can help.
I know that together we can.I think I can help.
I know that together we can.

Att vara Stockholms mest hatade person

Det finns egentligen ingen anledning till att argumentera för saken – andra gör det så mycket bättre. Men det faktum att Torbjörn Rosdahl med stor säkerhet just nu är lika älskad som våldtäktsmän och folk som snor handväskan av gamla tanter visar väldigt väl vad moderaternas politik går ut på: de rika ska få mer, på alla andras bekostnad. Jobbskatteavdragen är just jobbskatteavdrag. Och det som inte skatten betalar, betalar vi istället via plånboken. Där både du och Wallenberg betalar i pengar lika mycket, i procent helt obscent olika summor.

De som absolut mest behöver kollektivtrafiken är de som inte jobbar, och således har en dålig ekonomi. Det är vi utan heltidsjobb som får betala när överklassen plötsligt inkasserar tusentals kronor mer i månaden.

Torbjörn Rosdahl (även känd som Genghis Khan reinkarnerad, no buddha) får istället för sig att vi ska dra in på chips. För de med små marginaler är dessa tre (eftersom att Torbjörn lever i sitt eget la-la-land vet han inte vad de kostar) chipspåsar ett pyttelitet glädjeämne i en annars nattsvart värld. Torbjörn ser sig säkert som en skön kille; skämtar lite skönt med journalisterna, och förstår inte alls att folk faktiskt har en årslön under en miljon. ”Har inte alla blivit övre medelklass, förutom de såssar som vill vara fattiga?” tänker Tobbe som polarna sen MUF-tiden kallar honom, när han trycker sin vårtfyllda röv mot frugans ansikte, för att syssla med lite skönt och borgerligt bajssex.

Någonting har hänt med politiken de senaste trettio åren. Borta är tron på en bättre framtid – att vi tillsammans är på väg mot en högre nivå av mänsklighet, enligt upplysningens klassiska ideal -, och istället väljer vi vilka som ska skära ner på vår välfärd, vår nutid och vår framtid. Vad är den praktiska skillnaden mellan att skära ner i välfärd så att folk dör, och att likt Christer Petterson sticka ihjäl en av de som sysslat med det första? ”Dom jävlarna ska skjutas”, bara.